Hemlöshet – inte som jag trodde.

När man går ut och promenerar ensam, som jag gjorde strax efter lunch idag, har man gott om tid att tänka lite djupare och bredare på saker och ting. Av någon anledning började jag fundera över hemlösheten såväl i Sverige som i andra länder. Jag har alltid trott att definitionen av hemlösheten är de där stackars uteliggarna som ibland syns på trottoarerna i större städer. Men mängden synliga uteliggare som jag har sett tycks inte stämma med statistiken.

Jag hittade på Internet att enligt Socialstyrelsen definieras hemlöshet som en person som saknar långsiktigt boende och vars boendesituation är tillfällig. Som följd har man ingen bestämd plats för sina tillhörigheter och de har svårt att utveckla stadiga sociala relationer. En stor procent av hemlösa människor har missbruksproblem och/eller psykiska problem, men även många av Sveriges invandrare är tekniskt hemlösa. 

Till min förfäran insåg jag plötsligt att min egen dotter är hemlös!! Under de senaste tolv åren har hon varit fullständigt beroende av sina vänner eller sina släktningar för att ha någonstans att bo! Hennes vistelse på dessa ställen varar allt från fem dagar till flera månader – beroende på hur länge den personen kan stå ut med en "gäst". Hon drabbar faktiskt av mindre psykiska problem och därför finns det inte många människor som kan hantera hennes sinnesvängningar. 

Jag pratade med henne igår kväll och det lät som om hon snart kommer att bli vräkt från lägenheten där hon bor vid tillfället. Hon har lätt att skaffa vänner eftersom hon är faktiskt snäll och gullig på sitt sätt, så hon kommer säkert att klara sig den här gången också. Men det gör ont i mitt hjärta när jag inser att mitt egen kött och blod tillhör statistiken.