Vännäs kommunalråd gör inte som Umeås, d.v.s. gör en s.k. pudel, när han blivit påkommen med att ha efterforskat en källa som lämnat uppgifter till media.

I stället slingrar han sig inför frågor från VK:s reporter i dagen VK-artikel. Hans svar är både oklara, felaktiga och motsägelsefulla, om de nu är rätt återgivna i artikeln förstås.

Han tycker t.ex. inte att han har efterforskat källan, men på reporterns fråga om han ville veta var uppgifterna kom ifrån, svarar han JA och säger sig inse att han gått för långt och påstår sig ha bett om ursäkt för det.

Men hur var det egentligen med den ursäkten, en ursäkt som jag helt riktigt godtog? Den handlade om något annat och inte om hans efterforskande av källan. Han bad om ursäkt för att han tog upp frågan vid ett helt olämpligt tillfälle, nämligen mitt under ett arbetarkommunmöte i Vännäsby. Alltså inte om själva efterforskandet, som jag redan då undrade om han insåg det olämpliga och olagliga i att göra.

Varför gick jag då inte direkt till honom med frågan utan i stället till VK? Det gjorde honom irriterad. Sanningen var att jag via e-post vände mig till honom först. Hade han insett ärendets betydelse och visat respekt för mig som en av hans väljare, skulle inte ett svar ha behövt dröja så länge.

Hans nonchalans inför mig visade sig senare på kvällen, när han i ett mail fortsätter att undra om jag hade något med VK-artikeln att göra. Att han t.o.m. gjorde det skriftligen visade med all önskvärd tydlighet hur svagt grundad hans respekt för allas yttrandefrihet enligt grundlagen är.

Jag ville fortsätta att prata om frågan, eventuellt genom ett möte hos honom på hans kontor, och föreslog det i mitt sista mail till honom. Svaret på det brevet var kort och löd bara ”Tack för svar!”

Om ingen vid det här laget har förstått, att det var jag som lämnade över sakfrågan till VK, så bör alla göra det vid det här laget. Sakfrågan gällde ett besked från samhällsbyggnadskontoret om 2020 års VA-taxa skulle tillämpas vid faktureringen att ett arbete som utfördes 2018. Den VK-artikel som den frågan ledde till, kom till på ett tips från mig.

Tipset om kommunalrådets alldeles uppenbara försök att efterforska uppgiftslämnaren, kom dock inte från mig. När VK till kontaktade mig i den frågan, valde jag att efter några timmars betänketid överlämna ”fakta” i ärendet.

Något som jag aldrig kan förstå eller ens acceptera är när makthavarare eller även de som är utan makt gör sig skyldiga till något olagligt och sedan ber om ursäkt för det. Så gör nu Umeås kommunalråd som försvar för sitt misstag att fråga efter uppgiftslämnare i en SVT-intervju.

Att be om ursäkt är normalt en sympatisk åtgärd, som dock inte passar i alla lägen. Absolut inte i fall som detta, och den som gör det och sedan ser sig själv som förlåten och skuldfri misstar sig storligen.

Enligt Lindberg är det f.ö. inte olagligt att efterforska uppgiftslämnare till media. En enkel sökning efter fakta visar dock att straffet för detta kan bli upp till ett år i fängelse. I så fall torde efterforskning av uppgiftslämnare vara det enda icke olagliga som kan leda till fängelsestraff.

Att känna till det olagliga i att efterforska uppgifter till media trodde jag var något som varje kommunalråd kände till och levde efter, men så är det inte. Det finns fler som saknar den kunskapen. Meddelarskyddet är ett av de viktigaste sakerna i en demokrtati och har en grundläggande betydelse för grundlagens krav på yttrande- och informationsfrihet.

Umeås moderata kommunalråd ser här sin chans att i ett blogginlägg framhäva sin egen förträfflighet i sammanhanget, något som alltså Lindberg saknar/saknat.

I dagens VK finns en belysande artikel om Vännäs kommuns ”försök” att ta betalt av oss brånsbor utifrån fel VA-taxa. VK:s artikel blev något som öppnade ögonen på kommunen i en för flera av oss självklar fråga. Enligt artikeln har nu kommunen genom sin gatu- och VA-chef backat från sin märkliga tolkning av hur en taxa antagen av kommunfullmäktige skall användas.

Det finns en del punkter i artikeln som jag vill lyfta fram i detta inlägg. Christer Nygren hävdar inledningsvis i artikeln att det är taxan för året när fakureringen sker som fakturan skall baseras på. ”Så görs det alltid”, säger han. Det förfaringssättet känner han sig trygg med, (åtminstone kände han sig trygg med), ”eftersom Vakin och andra kommuner kör samma princip”.

Men det svaret var VK:s reporter inte nöjd med utan tog kontakt med Vakin och fick då veta att de inte alls kör med den principen. Kommunens försök att skylla ifrån sig på Vakin misslyckades således. Dock avslöjar det en viss bekvämlighet från kommunens sida, som alltså förde med sig att man avstod från att tänka själv utan vände sig till Vakin, vars besked man sedan tydligen missförstod.

Christer Nygren ”erkänner” misstaget och motiverar det med att det ”blev litet snabbt det här”. Under hela brånsprojektet är snabbhet i kommunikationsfrågor m.m. dock inte varit särskilt känneteckande för samhällsbyggnadsförvaltningen.

Jag hoppas att Christer Nygren ändå är tacksam över den insikt han redan nu har fått om att det inte är 2020 års VA-taxa som gäller, d.v.s. innan felaktiga fakturor hade hunnit skickas ut till oss.

Självklart känns det bra, att kommunen nu förstått vilken taxa som gäller för arbetet och anslutningen under 2018. Vad som däremot inte känns så bra, är den bristande tillit för kommunens faktureringar man får av detta rent allmänt. Det kan väl inte vara så att vi som kommunbor litet extra noggrant måste granska riktigheten i den fakturor som kommunen skickar ut?

Den allteftersom ökande förekomsten av kommunikatörer i kommunerna, har orsakat debatt. Mest tycks det ogillas av företrädare för olika media. Men vem mer än jag undrar över kommuners många strateger?

På ”min” tid i kommunal tjänst för ca 10 år sedan fanns inga kommunikatörer och strateger. Att kommunicera med media och allmänhet var på den tiden något som främst ålåg cheferna på olika nivåer i den kommunala verksamheten.

Detsamma gällde utvecklingsarbete baserat på strategiskt tänkande, ett arbete som såväl chefer som deras medarbetare kände ansvar för. Beslut av politiker gav naturligtvis ibland också oss anställda anledning att med hjälp av vår förmåga till strategiskt tänkande utveckla verksamheten i en av politikerna önskad riktning.

I Umeå kommun finns hela 29 befattningar av olika slag av strateger. Personalfunktionen toppar listan med sina nio personalstrateger. Därnäst kommer skolenheten med sina fyra skolstrateger.

Svårt att hitta lämpliga benämningar på de olika slagen av strateger finns det kanske anledning misstänka att det har varit. Eller kanske har bara en samordning av namngivningen saknats? Det finns nämligen fyra med titeln strategisk utvecklare och tre med titeln utvecklingsstrateg. Det är bara att hoppas de samarbetar i sitt utvecklingsarbete.

En given fråga i sammanhanget är förstås följande. Med alla dessa strateger blir det då kvar något behov av strategiskt tänkande chefer?

KD tycker att mammografi inte skall vara något som är kostnadsfritt. Hans-Inge Smetana, KD:s gruppledare i Region Västerbotten, argumentar mot detta på debattsidan i dagens VK.

Han och hans partiledare säger sig förstå hur viktigt det är med mammografiundersökningarna och att bröstcancer upptäcks så tidigt som möjligt.

En uppfattning som han framför är att en avgift förundersökningen inte i någon större omfattning skulle få kvinnor att avstå från den.

Vad jag främst reagerar på är KD:s strävan att minska på kostnaderna för samhället och därmed föra över kostnaden till de enskilda kvinnorna. Vilka kostnader inom sjukvården kan KD tänka sig att patienten själv skall svara för och inte det gemensamma skattebetalarkollektivet?

En god vän och dessutom en klok sådan har fått mig att inse att jag faktiskt på ett mindre snyggt sätt sprider rykten. Mitt syfte var att ta död på det aktuella ryktet. Metoden var fel.

Alltså, jag har ingen faktabaserad grund för det jag skrivit om strateger inom Umeå kommun och deras koppling till ledande politiker. Jag skulle därför ha avstått från att ta upp frågan i bloggen. Jag lämnar därför ämnet i och med detta.

… är ett uttryck som ofta stämmer. När ingen bryr sig om att ta död på ryktet om de tre toppolikerna, som har sina fruar avlönade av kommunen på tjänster som strateger, borde det kunna tas som ett bevis på att ryktet talar sanning. Det gör ju f.ö. rykten tämligen ofta.

Sedan kan man ju förstås fråga sig, vad det brörda familjerna har att rannsaka sig för. Det måste ju vara alldeles perfekt, att fruarna fått sina fasta tjänster i kommunen. Det finns dessutom ingenting som är känt om att de skulle ha fått sina jobb på tvivelaktigt sätt. I den förmodligen välfungerande Umeåandan döljs en sådan misstanke väl.

Allt kan visst ha gått till på ur alla aspekter korrekt sätt, men nog ter det sig ändå slumpartat underligt. Dessutom är det hart när omöjligt för utomstående att bedöma riktigheten i rekrytering via headhunting.

Den märkliga omständigheten att fruarna till tre av länets viktigaste politiker råkar vara strateger hos Umeå kommun, som jag hittills bara tagit som en illasinnat rykte, tycks vara fakta. Mitt förra blogginlägg i frågan har hittills ingen sagt emot.

Nu har jag roat mig en stund att söka ”bevis” på kommunens webbplats, dock att utan att lyckas särskilt väl. Jag hittar inga namn som överensstämmer med de tre politikernas namn.

Men många strateger finns det minsann. Alla hittade jag nog inte. Den för många år sedan så omskriva strategen, har helt gömts undan för webbens läsare, om hon nu inte fått annat jobb. I vart fall kan jag inte hitta henne. Hon som skulle hålla koll på vad som händer i ”omvärlden” menar jag. Dessa strateger hittade jag dock:

Folkhälsostrateg

Jämställdhetsstrateg

Utvecklingsstrateg (två olika på olika förvaltningar)

Miljöstrateg

Tillgänglighetsstrateg

Internationell strateg

Tillväxtstrateg

Ryktesspridning gillar jag inte. Däremot gillar jag att försöka ta reda på om det som förefaller bara ett rykte och som sprids i negativt syfte verkligen också ”bara” är det.

Nu har det sagts mig att Umeå kommuns båda kommunalråd har sina respektive fruar anställda i kommunen som strateger. Detsamma skulle enligt samma rykte (?) kanske också gälla riksdagsmannens Riedls fru.

Är det verkligen så och är de ”headhuntade” eller har de sökt jobben i konkurens med andra?

Med ålderns rätt dristar jag mig till att framföra följande kritik mot många affärsbiträden med flera som har liknande arbeten. Kanske har det med åldern att göra, eftersom jag tidigare i mitt liv inte har reagerat på samma sätt.

När jag står inför en expedit, kassör eller en annan anställd i ett varuhus och mitt ärende har påbörjats, blir jag mäkta irriterad när mitt ärende inte avslutas i god ordning.

En annan kund kan pocka på uppmärksamhet, som ofta besvaras. Jag får vänta. Ofta dyker en annan anställd upp med frågor till den som är i färd med att avsluta mitt ärende. Kollegan går ofta före mig som kund. Jag får vänta och känner mig då som den minst viktiga i sammanhanget.

Exakt allt detta hände på MediaMarkt igår. Om jag hade varit ensam, skulle jag i väl valda ordalag ha upplyst kassören om något som tydligen hans arbetsgivare hade missat vid introduktionen av sin anställde.