Vem ska man tro på, tro på, tro på…?
När jag första gången läste om den 10-åriga pojken som lämnats kvar av en besviken pappa utanför Fyrishov i Uppsala med uppmaningen att själv ta sig hem till Stockholm, hoppades jag att det inte skulle vara sant. Det lät för absurt att en förälder skulle kunna göra så. Men nyhetsrapporterna vidhöll att det hade hänt och då blev jag mer än förbannad. I två dagar har jag gått omkring och varit arg och känt mig maktlös i en värld där ett barn kan behandlas så kränkande bara för att han ’inte presterat bra’ i innebandy. Jag hade kunnat vrida om en viss kroppsdel på pappan, som lämnade kvar sin son i kylan i bara matchkläderna. Jag har också tänkt mycket på hur den stackars pojken har det hemma, med en så frustrerad och krävande pappa och hoppats på att han har en mer förstående mamma, som på något sätt kan försvara honom. Ja, jag har varit riktigt upprörd.
Sen läser jag i Expressen i dag att man varken vet namnet på pojken eller pappan. Att det kanske inte har hänt. Att varken socialen eller polisen kan göra något. Då blir jag ännu argare, för jag anar att jag kanske har gått omkring och varit arg i onödan.
Vad är sanningen, frågar sig nu alla?
Så kan det gå när man dels inte tar sig tid att kolla källorna, dels frestas att krydda till en snaskig historia. Ett skolexempel på att man alltid bör läsa nyhetsscoop och bloggar med ett kritiskt öga.
Det enda goda som kan komma ur den här eländiga historien är att det redan uppstått en debatt om krävande idrottsföräldrar. Hoppas den leder till något bra.
Fast jag är fortfarande arg…
Dagens vinterbild:
“Ingen snö här” står det på lappen. En desperat vädjan till vädrens makter?
Ha en fin måndagskväll <3
Senaste kommentarerna