“Mycket få människor lyssnar med odelad uppmärksamhet på andra. De har ju sin egen replik att förbereda.”
(Carl Hammarén)

Så sant! Det är en konst att lyssna på en annan människa. Det finns många som inte kan det. De kanske lyssnar, men man märker att de samtidigt sitter och väntar på ett tillfälle att bryta in och berätta om något liknande de själva har varit med om.
Jag är så trött på såna människor. Jag pratar om något som är viktigt för mig och jag får inte ens en reaktion, utan den jag talar med börjar tala om sig själv. Jag kanske till och med blir avbruten i mitt resonemang när jag gör en paus för att hämta andan. Grrr! Resultatet blir ju att jag inte lyssnar på den andra, utan sitter och väntar på ett tillfälle att få slutföra det jag hade att säga. Är det en diskussion eller debatt, där jag har begärt ordet, är det ju lätt att säga att nu är det jag som talar, men hur gör man privat?

Det kan hända att den andra tror att det är en tröst för mig att det finns fler än jag som känner eller tycker så, eller som varit med om något liknande. Javisst, men först vill jag ha en reaktion på vad jag säger, en reaktion som visar att jag har blivit hörd och sedd. Sen kan vi jämföra erfarenheter och åsikter.

Man visar respekt och får respekt när man lyssnar aktivt och lugnt, oberoende vem det än är. Det kan vara den värsta bråkstaken, en människa i stor nöd, eller en kompis som varit med om något fantastiskt roligt. Det kan väcka känslor hos mig, men det är inte mig det handlar om. Lyssnar jag på den som talar är ju chansen större att han/hon lyssnar på mig sedan.

Tack för att ni lyssnade!

Ha en trevlig söndagskväll <3