Att kramas

Det skall böjas i tid…

Jag lever väl men gör det med ett alldeles speciellt problem. Det handlar om det alltmera vanliga kramandet.

Ofta bli jag ställd och tämligen förlägen, eftersom jag inte alltid vet om det är läge för en kram, när jag möter en nära bekant. Jag är helt enkelt inte van vid det kramarbeteende som jag märkt blir allt vanligare och vanligare.

När jag var ung och i den kultur jag växte upp i var det helt ok att krama mamma (ibland inte alltid när någon såg på) och så med tiden förstås även sina flickvänner. Kanske är just det som är mitt problem, nämligen föreställningen att man kan krama flickvänner (och frun förstås) och inga andra.

Med tiden har också jag anpassat mig till det mera allmänna kramandet och kan nu t.o.m. krama någon som jag möter för första gången. Jag kan också göra med det en känsla ömhet, inlevelse och uppskattning. Fortfarande känner jag motstånd när en karl närmar sig för en kram.

En anledning till att jag fortfarande inte känner mig så hemma i kramandets konst är, när "motkramaren" ger tillbaks en fullständigt likgiltig och nästan avvisande kram. En kram som känns som om hon skulle befara att bli våldtagen eller smittad på något sätt. Inget som helst gensvar utan bara ett par slappa händer på min rygg.

Sådana gånger brukar jag fundera på vem det var som tog initiativet till kramen och faktiskt kan det vara den andra likväl som jag själv. Rädslan för sådana falska kramar får mig ofta att tveka, när någons kroppspråk visar att det är läge för en kram.

Vad är egentligen anledningen till min "problem", när det gäller att krama folk till höger och vänster? Kan det vara min ålder eller är det min uppfostran?

Häromdagen mötte jag i alla fall en person live för första gången och den kramen kändes utan tvekan jätteskön.