Konsten att vara positiv

Det är inte alla som behärskar den konsten men en kille som nästan ALLTID är positiv är en av mina grabbar.

Nog för att han är i den åldern då de varvar mellan att vara obstinata och underbara (och så klart allt som ryms där emellan) men han är alltid den i familjen som är mest positiv.

Om han äter något som han inte gillar så smakar han lite och säger sen: "Mamma, jag älskar inte det här"

Vi har försökt lära barnen att man aldrig ska säga att något är "äckligt" ur matsynpunkt eftersom någon har stått och lagat maten och då säger man inte såna fula saker. Däremot är det helt okej att säga att man inte tycker om det. Efter att man smakat alltså.

Han har ett sånt skönt sätt gentemot de flesta människor han träffar på. Komplimanger är något han gärna slösar med. Både till oss i familjen men även främlingar som dyker upp på konsum i kön bredvid, killen som kör bussen eller bara nån som är ute med sin hund.

Och vem blir inte glad av positiva människor som talar om att man är söt, har en fin tröja, en gullig hund, en rolig bil eller bara att han påtalar hur mysigt det är hemma.

Och ständigt optimistisk. Inget är omöjligt och verkar det närapå omöjligt så försöker han hundra gånger och kanske några till.

Jag önskar att jag hade samma inställning till livet och jag försöker på allvar att lära mig att se livet ur barnens synvinkel.

Tänk vad skönt att kunna se alla människor man möter som potentiella vänner. Alla problem är utmaningar. Allt man vill göra ska man sträva efter och att få ha ett stort självförtroende önskar man ju att ALLA ungar fick ha. Sådana barn behöver aldrig vara elaka mot andra människor. Och tänk att besitta förmågan och gilla det man ser i spegeln varendaste dag.

För det är nämligen hur härligt som helst!

"Inte ens SJ rubbar killens humör"

🙂