Vi skriver nu oktober 2013. Man skulle kunna tro att detta var ett upplyst tidevarv, där människor lärt sig att värdesätta varandra, vara rädda om varandra och måna om varandras bästa. Men icke. Både i det stora och i det lilla ser jag tecken på att så ej är fallet. Jag ser tecken på att egoismen och fundamentalismen frodas och göds utav människors okunskap och utav människors tystnad. Ja, just tystnad. För det spelar liksom ingen roll hur många det är som tycker annorlunda än den som diskriminerar, om dessa tiger still. Det spelar ingen roll hur många som anser att ”något borde göras”, om ingen gör något. Det finns ett talesätt som lyder:

Om Någon ska göra ett arbete, ska man alltid förutsätta att Någon är man själv.

Ingen kan dock göra allt. Men, som bekant kan alla göra något. Om vi vill ha en ljusare framtid för den värld vi lever i, hjälper det föga att sitta och beklaga sig hemma vid köksbordet. Det hjälper inte ens att gå till grannen och klaga. Om nu i och för sig inte grannen råkar vara en Man Med Makt och du har turen att denne håller med dig. Vilket de sällan gör, Männen Med Makt. De vill gärna komma med de goda idéerna själva. Ja, de behöver för den delen inte vara särskilt goda, bara det är deras egna. Med det är det kanske lite som ett annat talesätt påstår, att:

Det är med idéer som med barn – Man tycker bäst om sina egna.

Innan någon daskar en feministlunta i skallen på mig, vill jag påpeka att det visst finns Kvinnor Med Makt också. De är dock ej lika vanliga, som ni säkert vet.

Om man nu har den där Makten, som somliga anser är så åtråvärd, då bör man ha ett visst mått av sunt förnuft för att bruka den väl. Man har förhoppningsvis en nypa social kompetens och vet såväl hur man ska kommunicera med människor (och Att man bör göra det), som hur man ska föra sig i olika situationer. Annars blir man sällan en bra ledare och det är såvitt jag förstår det som lockar. Att vara ledare. Högsta hönset. Herre på täppan. Kung i stan.

Å andra sidan är finns det ju folk som tänker mer på själva Makten, än på hur de ska bruka den för att göra något gott för sina medmänniskor. Precis som det finns människor som strävar efter att göra det yttersta goda, utan att vara det minsta intresserad av att ha någon sorts Makt.

Var vill jag komma med allt detta nu då? Jo, jag vill att människor ska börja agera. Jag vill att människor ska stå upp för det goda i världen och dra sitt lilla strå till stacken för att detta goda ska få en större spridning än sådant som drar människosläktet i fördärvet.

I det stora, vill jag att folk ska vara vidsynta, välkomnande, vänliga och hysa respekt för sina medmänniskor. I det lilla vill jag samma sak.

Det finns kulturer där man har respekt för de gamla. Där de äldre betraktas som det mest värdefulla man har och alltså behandlas de därefter. Man tar hand om dem och tar hänsyn till deras vilja, deras behov och deras önskemål. Man drar inte ner på omsorgen om de äldre för att inkomsterna i börsen minskar. De lustiga är att dessa kulturer, är sådana som det här landet genom tid gjort sitt bästa för att icke kännas vid. Vilket kanske ej är så konstigt. Hur skulle vi annars med gott samvete kunna stapla åldringar på varandra i mer eller mindre önskvärda boendekomplex. Väl inhysta så att släkten kan pyssla med sitt och ej behöver tänka på dessa äldre annat än när det är dags för de pliktskyldiga telefonsamtalen och påhälsningarna, om tiden tillåter.

Det finns kulturer där man tänker långt framåt, innan man fattar beslut. Därför att man förstår att det som händer idag, påverkar flera generationer framåt. Där försöker man handla efter vad som är mest hållbart, för framtidens folk, för jorden vi lever på och för luften vi andas. Där värdesätter man barnen och försöker skapa en så bra värld för dem som möjligt, att bli vuxna i.

Det finns människor som faktiskt förstår, att såväl barn som gamla är tänkande och kännande individer, som bör respekteras och tas på allvar. Till och med i vårt land, i vår kultur, i vår omgivning. Tyvärr har dessa människor sällan Makt. Eftersom de som har Makt, sällan besitter dessa insikter, blir besluten de fattar därefter. Man gör nedskärningar som drabbar barn och gamla. Man prioriterar bort de som gått före och byggt upp landet åt oss och man prioriterar bort de som ska ta över när vi gått vidare. Man prioriterar bort människor med andra kulturer, som man hade kunnat lära av. Det verkar minst sagt lite kortsynt.

Vi skriver oktober 2013. Vi diskriminerar fortfarande folkslag, grupper och individer. På alla samhällsnivåer. Vi går omkring och blundar, för att denna obekväma sanning ej ska leta sin väg in. För om den gör det, kanske vi måste agera, försöka göra skillnad. Om så bara för vår egen goda nattsömns skull.

Sov gott där ute.

Att vi försöker gå vidare, i betydelsen skapa en ny vardag på ny ort, betyder icke att vi glömmer anledningen till att vi befinner oss där vi är. Vi minns Er alla. Både det fåtal som yttrade sig och de andra som var tysta. Jag läste ett träffande citat i Daniel Nordströms senaste helgkrönika (Arbetarbladet).

”Ansvaret är inte mindre för att man ingenting har sagt.” ~ Mihály Babits (1883-1941) ungersk poet.

”Att vara sosse är att sätta laget före jaget.”

I små kommuner gäller det nog för alla politiker, oavsett partitillhörighet. Laget, är som jag ser det kommunmedborgarna. Väljarna som valt en för att tjäna dem på bästa möjliga sätt, efter deras önskemål. Det gynnar icke laget att man vill göra karriär inom politiken. Om det blir så ändå, utan att man strävat efter det för personlig vinnings skull, det är en annan sak. Dock är det sällan som detta händer, tyvärr. Det gynnar ej heller laget att man försöker misskreditera den som anför en avvikande åsikt. Men, det förmodar jag är självklart…

Nog om detta. Det börjar bli höst här borta nu. Men aspen jag ser genom mitt fönster är grön än. Likaså äppelträden.

Ha det gott!

Det var de ord som kom för mig ikväll, när jag hörde om vissa uttalanden som gjorts i Umeå angående folkomröstningen. Den om akutvården ni vet. Det har tydligen ifrågasatts varför man alls ska rösta och vad man ska med inlandet till. Varför bry sig om det när det behövs en strandpromenad i Umeå?!

Jag förutsätter då alltså att den som anser att akutvård i inlandet ej är behövligt aldrig sätter sin fot där. Aldrig åker till fjällen. Aldrig åker till inlandet på arbetes vägnar. Aldrig åker på marknader eller andra begivenheter i inlandet. Jag förutsätter även att den som har dessa åsikter ej heller har släkt, vänner eller bekanta som sticker näsorna utanför stadsgränsen. Eventuella sommarstugor som dessa människor har förutsätter jag finns i Umeåregionen med NUS inom bekvämt räckhåll.

Eller också tillhör dessa människor någon sällsynt variant av människosläktet. Någon som aldrig skadar sig, aldrig blir sjuk och aldrig råkar ut för olyckor. Om så är fallet är det ju bara bra att de befinner sig i Umeå. Där finns ju forskare som kan studera dem närmare.

Den lyste på oss idag i alla fall, när vi stod mitt emot Coop i Åsele och hade sällskap av trevliga damer från Doroteaupproret. Vill ni se bild kan ni klicka här. Varför vi stod där? Ja, bortsett från att det alltid är ett nöje att dricka kaffe ute i solen och samspråka med trevliga människor, så befann vi oss där för att visa att vi finns och att vi stöder kampen för en likvärdig vård. Precis som det står på de små flygblad vi hade liggande på ett bord idag:

Jo, jag bor ju numera i Bjurholm. På grund av ni-vet-vad. Det innebär att jag ej är valbar inom Åsele kommun och ej heller har rösträtt i densamma. Men, jag kan ändock fortsätta att arbeta i styrelsen för ovan nämnda förening. Så, det gör jag. För jag tycker att vissa saker är för viktiga för att man ska låta dem sopas under mattan och jag anser att Åsele kommun är värd ett bättre öde än den framtid som nu utstakats. Därför fortsätter jag att hjälpa mina kamrater i föreningen, oavsett var jag har min postadress.

Tack till er som besökte oss idag och tack till er som gör oss sällskap i föreningen. Tillsammans blir vi starka.

Ha en trevlig helg!

Någon har uppenbarligen hittat en karta eller roat sig med avståndsmätning (medelst stegning?) i sommar. Ja, eftersom det nu från ledningshåll i kommunen hävdas vad vi försökte framhålla i två års tid: Det är långt mellan Fredrika och Åsele.

Jag har förstått att kommunalrådet i radio besvarade en fråga om huruvida skolan i Fredrika ska vara kvar med endast tre elever sålunda:

Skolan måste vara kvar eftersom den är så långt borta.

Ja, jisses vad mycket folk får höra så här i nomineringstider. (Valår nästa år, ni vet.)

Som jag minns det, så var just detta med avståndet ett av de argument vi förde fram när vi förde vår kamp för att bevara HELA skolan, orörd. Det fanns andra argument också. Men, jag tänker ej upprepa dem här. Ni får kolla historiken på mina bloggar.

Det fascinerande är att när de skar sönder vår skola och därmed våra liv, så rörde deras sista argument den ekonomiska aspekten. De skulle spara pengar genom att skära bort högstadiet från vår byskola.

Det första argumentet de anförde, rörde elevernas sociala situation, som då påstods vara undermålig på grund utav det låga elevantalet. (Ni vet, det vi ökade sen från 16 till 26 elever, på en termin.)

I mitten där någonstans, försökte de hävda att vi ej hade kompetenta, kvalificerade lärare. Vilket vi hade och kunde bevisa.

Nu tänker de driva skolan med tre elever, på obestämd tid. För att den ligger så långt borta…

(Som en parentes vill jag bara nämna att personligen anser jag att Fredrika ligger mer centralt placerat än vad Åsele gör. Vilket fler tycker. Ni läste väl insändaren av Clas Forsberg?)

Det sägs att de ska göra om ena slöjdsalen i det mindre, röda huset där Förskolan befinner sig till klassrum och ej använda den stora skolbyggnaden. Den där panncentralen befinner sig. Ombyggnationer må alltså till om de vill kallställa det stora huset.

Den lärare som nu arbetar på skolan kommer att gå i pension inom ett par år.

På grund utav att de trots alla logiska argument, valde att kapa bort en del av vår skola, har kommunen förlorat medborgare, företag och därmed skattepengar.

Jag är ingen ekonom. Men, jag har svårt att se besparingen i detta.

För övrigt har ingen av oss flyttat i protest. Vi har flyttat för att vi gör vad vi anser är bäst för våra barn. Hade de fått gå sina nio år i grundskolan i Fredrika, då hade vi bott kvar.

Ha det gott där borta…

Jag hör att det gnälls i stugorna hemma i byn, en del av dem, över att vi flyttat. De som verkar veta bättre än vi själva vad vi ska orka stå ut med, anser att vi skulle ha väntat. På vad? Bättre tider? Det var ju bättre tider vi kämpade för, i flera år. Alla människor har en gräns. Vår gräns gick vid skolan. Vilket knappast kan ha kommit som en överraskning.

Jag har en fråga till er som klagar på att vi flyttat från Åsele kommun.

– Var var ni när vi stod på barrikaderna och kämpade för byn, bygden och kommunen?

Jag skulle vilja skriva mer. Men, dels vet jag att det spelar ingen roll vad jag skriver. Kverulanterna lär i vilket fall fortsätta knorra vid fikaborden. Dels har jag aningen ont i höger handled som jag stukade i helgen och jag är lite ovan att skriva enbart med vänster hand. Så, det får räcka så här.

Ha det gott!

Så heter den. Bloggsidan jag har under Bjurholm. Länk finns här. Det betyder icke på något sätt att jag kommer att sluta att skriva här. Eller att jag slutar att engagera mig i vad som händer, lägger bort tanken på att dokumentera vad som har hänt till eftervärlden och sopar allt under mattan. Nix. Det betyder bara att jag skaffat en bloggsida för saker som rör Bjurholm.

Det märks att det är en annan klimatzon. Både vad gäller växtlighet och vad gäller människors attityd och bemötande. Det blev lite varmare när jag flyttade från Åsele till Fredrika. Våren kom tidigare och sommaren var lite längre. Nu blev det plötsligt ännu större skillnad. Markant skillnad. På många sätt.

Men, myggorna är fler här. Det växer nämligen sly i princip överallt.
De behöver lära sig röjningens ädla konst i den här tätorten…

Ha det gott och njut av sensommaren.

Imorgon hämtar jag det sista som är kvar i bostaden i Fredrika. Jag är en Fredrikabo i exil, som det numera står i min profil på Twitter. På grund utav det rådande politiska styret kliver jag ut från kommunen och in i en Moderat kommun, som under årtionden sagts vara mer solidarisk med sina kommunmedborgare än den Socialdemokratiskt styrda dito som jag kom ifrån.
Det säger liksom allt.

Att jag klivit utanför kommungränsen kommer dock ej att hindra mig från att försöka hjälpa de som kämpar för att få ett bättre politiskt klimat i Åsele kommun. Bara så att ni vet.

För tillfället muttrar jag mest över att jag har svårt att få bredbandstelefonin att fungera. Teknikens under. Det var enklare förr. Då kunde man bara plugga in telefonen i jacket och ringa en kompis. Ibland förstår jag varför Telia av somliga kallas Felia.

Lite muttrar jag även över att vi kommer att få bära hundhuvudet för att byn i mitt hjärta blir tyst och tom. Som om det var vår idé att göra nedskärningarna som ledde till att vi beslutade oss för att flytta. Men, jag vet att det ej är någon vits att muttra över det. Jag kan ändå icke göra något åt vad folk som stått utanför vår kamp och tittat på säger. Det är enkelt att tycka på avstånd.

För övrigt regnar det. Det är vad min far brukar kalla sovarväder. Innan jag sover ska jag plocka ur en låda eller två.

Ha det gott!

Flyttlassen har gått härifrån Fredrika ett tag nu. Företag, barnfamiljer, pensionärer… Vi körde första vagnslasten med möbler ikväll. Ett par andra familjer har också kört flyttlass idag.

Nästa vecka bor jag ej i Lappland längre.

Var det detta ni ville? Att eldsjälar som var villiga att kämpa för bygdens och kommunens fortlevnad ska flytta till en annan kommun? Avfolka bygden som ligger i periferin, så att allt kommer att kretsa kring tätorten? Ja, nästan allt. Byarna lever ju upp, på sätt och vis, under bärplockningssäsongen.

Jag hörde att det finns intressenter som vill köpa av kommunen byggnaden som servicehuset Duvan befinner sig i, för att ha annan verksamhet där. Skolbyggnaden finns också intressenter på, som vill ha annan verksamhet där – viss del av året…

Det finns de som säger att det är så här det är. Folk flyttar från landet och in till tätorterna. Punkt. Att bara anamma det synsättet är att göra det väldigt enkelt för sig. Det finns många som vill bo på de där ställena som kallas avsides. Just för att de är det. Avsides. Borta från larmet och neonljusen. Där man kan se stjärnorna tindra när man går ut om vinterkvällen och där man hör den gnistrande, vita snön knarra under skorna. Där man kan låta barnen fara omkring ute med sina kompisar utan att man behöver oroa sig för något överhuvudtaget.

Men, att man vill bo på ett ställe där man känner frihet, lugn och trygghet, betyder icke att man vill ställa sig utanför den allmänna servicenivå som ändock finns i det här landet. Den grundläggande: Skola, vård och omsorg. Den som fanns när vi flyttade hit.

Jaja, jag vet att ni tycker att det blir tjatigt. Så jag ska låta bli att skriva mer om det just nu. Jag må ändå sova några timmar. Imorgon ska vi köra fler flyttlass.

Det oftast använda argumentet jag är bekant med när det gäller att komma undan arbete för förändring i samhället, bortsett från det allomfattande Jag har inte tid, är Jag är ingen politiker. (Det förstnämnda argumentet är tyvärr allt för vanligt bland de som frivilligt kallar sig politiker.)

Just därför, för att du ej är någon politiker, behövs din hjälp. För du hade väl ändå inte trott att Någon Annan skulle komma och vifta med en trollstav och lösa världsproblemen likväl som de lokala dito? Jag menar, att de som säger sig vara politiker har svårt att komma tillrätta med saker bör väl vara rätt välbekant vid det här laget. Därför behövs det nytt blod ibland de som har makten att förändra. Nya ansikten. Nya tankar. Nya beteenden. Nya ifrågasättanden. Några som bryter schablonbilden av hur en politiker är. Liza Marklund har en klockren beskrivning i en krönika hon skrev för tidningen Expressen 2010.

En gubbe i kostym, gärna lite överviktig (eller åtminstone flintskallig), lagom tråkig, väldigt seriös (för att inte säga pompös).

Bakgrundsfakta kom från SCB, som visade att svenska politiker övervägande är vita medelålders män i kostym. Hur blev det så? Det är en fråga. Den kan ta lång tid att reda ut och det planerar jag ej att pyssla med ikväll. En viktigare fråga är: Vill vi ha det så?

Det är förmodligen inget fel på medelålders vita män i kostym. Jag har inget emot vare sig kostymer eller vita män, oftast. Men, där alla yttre attribut är lika, är ofta samhällssynen densamma och åsikterna går rätt nära varandra. När tankegångarna ej blir utmanade, när synsätten ej blir ifrågasatta och när impulser från andra håll än de egna uteblir, då bromsas utvecklingen. Ibland stannar den.

Därför anser jag att vi behöver människor i politiken som är annat än politiker. Våra politiska företrädare, ska ju vara just detta. Företrädare. Hur ska en medelålders vit man i kostym, med begynnande flint och pondusmage, kunna besitta den förståelse och den insikt som behövs för att kunna företräda en ensamstående mamma på 23 år? Eller en nysvensk som kämpar för att få använda sin universitetsutbildning, som ingen på arbetsförmedlingen begriper ett skvatt av för att examensbeviset är på ett för dem okänt språk? Hur ska denne man kunna företräda landets minoritetsbefolkningar (som för många svenskar är rätt okända)? Vi har fem erkända minoriteter i Sverige. Gissa vilka.

Hur ska dessa vita medelålders män i kostym, kunna företräda alla de individer som förlitar sig på deras rättrådighet?

Ja, jag vet att vi har kvinnor i politiken. Jag vet att vi har nysvenskar i politiken. Men, de är långt ifrån överrepresenterade och de får sällan samma maktpositioner som de vita männen i kostym. Men, det var icke detta som var min poäng. Min poäng är att du kan göra stor skillnad själv genom att engagera dig i politiken där du befinner dig. Oavsett om du går i klänning, kaftan, kostym eller ständigt i keps.

Våra erkända minoriteter i landet är för övrigt judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli.

De ej erkända minoriteterna är de som staten tycker att vi kan glömma bort. Som resandefolket till exempel. Men, det kräver ett helt annat inlägg.

Ha det gott där ute.