Kommande år, från den första januari 2020, blir FN:s konvention om barnens rättigheter lag i Sverige. Rimligen ska detta stärka barnens rätt även indirekt som i utbildningssatsningar eller åtminstone i form av att försämringar kan undvikas.

Det är särskilt viktigt just nu i budgettider i Umeå kommun, då först en fritidsnämnd beslutat om indragning av tempererade utebad och även barn i förskolan verkar bli allt mindre värda i Umeå i och med för- och grundskolenämndens nytagna beslut att minska andelen förskollärare gentemot barnskötare.

Medan det satsas på skolan på högre utbildningsnivåer i form av till exempel förstelärare vill ansvariga (majoriteten) för förskolan sänka utbildningskraven för personal i verksamheten – i den ålder där människan är som mest utsatt och påverkbar, före skolåldern.

Men Umeå kommun är i gott, läs dåligt, sällskap i Sverige; ökade barngrupper, minskade ytor och lägre förskollärarandel syns även i andra kommuner.

Jag märker detta i den egna barnomsorgsvardagen som morfar/farfar samt i yrket under nu snart 50 år, från 1970 då jag en höstkväll innan tentamen på matteprov avbröt en civilekonomkarriär och matematikinriktning, för att bli förskollärare, 25 år gammal.

Så blev det, i tiotalet år kommunanställd, merparten på Berghems barnstuga, sedan förskollärarutbildare vid Umeå universitet och från slutet av 1980-talet egenföretagare med inriktning på i förskolemiljöer.

Och alldeles nyligen, på ett av barnbarnens dagis (ja, jag gillar ordet då det känns barnnära), när jag skulle hämta honom lite tidigare, blev det en timmes ”comeback” som förskollärare där dagens arbetsbelastning i barnomsorgen föll ”rakt över mig”.

Det visade sig att förskolebarnen skulle få se film och jag frågade barnbarnet om han ville stanna kvar en stund och se den. Ja, sa han glatt. Men så såg jag förskolläraren på avdelningen som försiktigt menade att vi är få i dag, personalbrist, så inte gärna…

Det gav en tankeställare, jag föreslog att jag kan stanna kvar tills filmen är slut och förskolläraren såg lättad ut. Efter en ”gratis” arbetstimme där min närvaro gav 50 procent fler vuxna för 20-talet 4–5-åringar, kunde barnbarnet och morfar nöjda gå hem.

Nästa tankeställare kom senare i minnena av hur mycket bättre det var förr på Umeå daghem/förskolor där 1970-talet hade högst 15-grupper och tre heltidare, varav 2/3 förskollärare och målsättning på riksplanet att nå 100 procent, bland annat genom vidareutbildning av barnskötare.

Men, trots förskollärarutbildning vid universitetet i Umeå (det främsta dragloket i stadens enorma utveckling) vill för- och grundskolenämnden här minska kvaliteten för den åldersgrupp som är den svagaste i svenska skolväsendet där förskolan ingår. Fritidsnämnden i kommunen såg sig nödsakad att föreslå nedläggning av Umeå tempererade utebad och ville ha de fyra miljoner kronor man ansåg att för- och grundskolenämnden inte betalat.

Utebaden ser nu ut att kunna räddas, det försäkrade S-kommunalrådet Hans Lindberg i kommunfullmäktige i svar på en interpellation i ärendet från Vänsterpartiets Lennart Arvidssons. Pengarna ska kunna tas fram på annat sätt var budskapet.

Så nu är frågan om förskolebarns dagliga vistelse större delen av året kan anses lika viktigt och kvalitetssänkningen ej blir av. Eller än viktigare: att kommunledningen satsar pengar för att i stället öka förskollärarandelen (nu drygt 60 procent enligt medieuppgifter) till de två tredjedelar som gällde på ”gamla goda tiden”?!

Just nu när detta skrivs, så meddelar förskolan där barnbarnet ovan går, att det planerade luciafikat för barn och anhöriga blir inställt på grund av personalbrist och vikarier inte går att få tag på…

Ett illavarslande tecken.

Urban Bengtson, Umeå – debatterar gärna daghems-/förskolefrågor

Kommande år, från den första januari 2020, blir FN:s konvention om barnens rättigheter lag i Sverige. Rimligen ska detta stärka barnens rätt även indirekt som i utbildningssatsningar eller åtminstone i form av att försämringar kan undvikas.

Det är särskilt viktigt just nu i budgettider i Umeå kommun, då först en fritidsnämnd beslutat om indragning av tempererade utebad och även barn i förskolan verkar bli allt mindre värda i Umeå i och med för- och grundskolenämndens nytagna beslut att minska andelen förskollärare gentemot barnskötare.

Medan det satsas på skolan på högre utbildningsnivåer i form av till exempel förstelärare vill ansvariga (majoriteten) för förskolan sänka utbildningskraven för personal i verksamheten – i den ålder där människan är som mest utsatt och påverkbar, före skolåldern.

Men Umeå kommun är i gott, läs dåligt, sällskap i Sverige; ökade barngrupper, minskade ytor och lägre förskollärarandel syns även i andra kommuner.

Jag märker detta i den egna barnomsorgsvardagen som morfar/farfar samt i yrket under nu snart 50 år, från 1970 då jag en höstkväll innan tentamen på matteprov avbröt en civilekonomkarriär och matematikinriktning, för att bli förskollärare, 25 år gammal.

Så blev det, i tiotalet år kommunanställd, merparten på Berghems barnstuga, sedan förskollärarutbildare vid Umeå universitet och från slutet av 1980-talet egenföretagare med inriktning på i förskolemiljöer.

Och alldeles nyligen, på ett av barnbarnens dagis (ja, jag gillar ordet då det känns barnnära), när jag skulle hämta honom lite tidigare, blev det en timmes ”comeback” som förskollärare där dagens arbetsbelastning i barnomsorgen föll ”rakt över mig”.

Det visade sig att förskolebarnen skulle få se film och jag frågade barnbarnet om han ville stanna kvar en stund och se den. Ja, sa han glatt. Men så såg jag förskolläraren på avdelningen som försiktigt menade att vi är få i dag, personalbrist, så inte gärna…

Det gav en tankeställare, jag föreslog att jag kan stanna kvar tills filmen är slut och förskolläraren såg lättad ut. Efter en ”gratis” arbetstimme där min närvaro gav 50 procent fler vuxna för 20-talet 4–5-åringar, kunde barnbarnet och morfar nöjda gå hem.

Nästa tankeställare kom senare i minnena av hur mycket bättre det var förr på Umeå daghem/förskolor där 1970-talet hade högst 15-grupper och tre heltidare, varav 2/3 förskollärare och målsättning på riksplanet att nå 100 procent, bland annat genom vidareutbildning av barnskötare.

Men, trots förskollärarutbildning vid universitetet i Umeå (det främsta dragloket i stadens enorma utveckling) vill för- och grundskolenämnden här minska kvaliteten för den åldersgrupp som är den svagaste i svenska skolväsendet där förskolan ingår. Fritidsnämnden i kommunen såg sig nödsakad att föreslå nedläggning av Umeå tempererade utebad och ville ha de fyra miljoner kronor man ansåg att för- och grundskolenämnden inte betalat.

Utebaden ser nu ut att kunna räddas, det försäkrade S-kommunalrådet Hans Lindberg i kommunfullmäktige i svar på en interpellation i ärendet från Vänsterpartiets Lennart Arvidssons. Pengarna ska kunna tas fram på annat sätt var budskapet.

Så nu är frågan om förskolebarns dagliga vistelse större delen av året kan anses lika viktigt och kvalitetssänkningen ej blir av. Eller än viktigare: att kommunledningen satsar pengar för att i stället öka förskollärarandelen (nu drygt 60 procent enligt medieuppgifter) till de två tredjedelar som gällde på ”gamla goda tiden”?!

Just nu när detta skrivs, så meddelar förskolan där barnbarnet ovan går, att det planerade luciafikat för barn och anhöriga blir inställt på grund av personalbrist och vikarier inte går att få tag på…

Ett illavarslande tecken.

Urban Bengtson, Umeå – debatterar gärna daghems-/förskolefrågor