Ett blogginlägg som kan vara ännu sämre än helgen,

Av , , Bli först att kommentera 24

I fredags åkte vi till Finland. Jag skrävlade om att jag skulle blogga därifrån. Det blev inte så.

 

Men så hade jag ju också tänkt spela fotboll i Finland. Det blev inte så heller. 

 

Och vi som lag hade väl tänkt göra två bra matcher mot kvalificerat motstånd. Stå upp bra och så. Spela bra fotboll. Ta steg framåt från förra veckans elvamannapremiär mot Giffarna. Det… blev väl inte riktigt så, nej. 

 

Vi föll med 3-0 mot Vasa på fredagen och 5-1 mot FF Jaro på lördagen. 

 

Jag tycker – de större förlustsiffrorna till trots – att vi gjorde en betydligt bättre match på lördagen. Under fredagens drabbning i Vasas inomhushall (där vi startade med, från höger; Sudar – Doug, Eek, Marko, Hogg – Jonas Nilsson, Jonte Jonsson, Jonte Lundberg, Årshampe Wallgren – Böni, Timothy) var vi faktiskt helt chanslösa och utspelade redan från start. Inte en tillstymmelse till eget spel, långa planlösa bollar, obefintligt presspel i defensiven, lååångt mellan lagdelarna och även om vi skapade ett antal kvalificerade chanser så tillkom de mest på förlupna bollar. Det var en väldig skillnad på hur våra utländska motståndare satte fart i djupled och hur vi på saktfärdigt spela-på-spelaren-manér försökte lunka oss igenom. Och då kom våra utländska motståndare inte direkt från Brasilien. De kom från Finland. FINLAND! Brasiliens raka motsats på detta jordklot.

 

Det kan inte osa mycket mindre Copacabana än en inomhushall i midvintertid där seniga gubbar i smala sportbrillor susade omkring medelst rullskridskor och stavar på löparbanorna och där speakern på fullaste allvar testade högtalarsystemets funktionalitet med ett råbarkat "yksi, kaksi, kolme". Men likafullt; motståndarna såg så mycket tryggare ut med bollen, så mycket kvickare, piggare, läckrare, smäckrare (!) och klokare ut att man kunnat trott att vi åkt betydligt längre bort än Finland. 

 

Jag tror det var Kullberg som sa att det kändes som "ett pojklag mot ett seniorlag" och det var bara – som det så ofta är när den gamle UEFA-cup-räven tar ton – att hålla med. Allt från hur våra forwards satte press – de jobbade inte sällan med fyrtio-femtio meter mellan sig – till hur vi ibland helt tappade balansen på innermittfältet till hur backlinjen söndertrasades i djupled; det var så mycket som var juniormässigt. Är det någonting vi helt säkert kan veta om vad Umeå FC behöver vara för att överleva den golgata som är Superettan 2012 så är det jobbiga. Vi ska vara jobbiga att möta. Vi måste vara jobbiga att möta. 

 

Det var vi inte alls i fredags. Vasaspelarna hade till synes väldigt trevligt på planen – gick väl förmodligen runt med ett leende på läpparna och undrade vilken Koskenkorva-smak de skulle dricka på förfesten, vilka skjortor som var strukna och vilken kniv de skulle ta med sig ut på lokal – ända tills dess att vi fick in Jens Sjöström som defensivt rivjärn på innermittfältet och det började smälla på lite i närkamperna överlag i slutskedet. 

 

På lördag skulle jag egentligen ha bildat mittlås med Jens Sjöström, men det halsont jag kände av på torsdagsträningen hade eskalerat så till den milda grad att jag inte tyckte mig kunna spela en enda minut. Istället klev Doug Bergqvist, vårt provspelande svensk-finska ungdomsproffs från England, in intill Karl Morten och Jens Sjöström flyttades upp på innermittfältet. 

 

Att vi ligger under med 3-0 i pausvilan är en gåta. Jaro är ett till synes mycket beskedligare lag än Vasa samtidigt som vi har snäppat upp det mesta från fredagen. Jaro gör 1-0 bakom Jonte Johansson på en drömträff på halvvolley från 35-40 meter som seglar ner otagbart i det bortre aviga krysset. Innan dess är det faktiskt vi som öppnat klart bäst. Vi vågar hålla i bollen på ett annat sätt – mot Vasa hade vi näppeligen någon gång i matchen anfall som var längre än fem passningar inom laget – och det defensiva presspelet var på en mycket aggressivare nivå. 

 

Det rinner till slut ändå iväg till hela 5-1. Det går även under lördagen märkbart snabbare när finnarna går till attack – de har så många fler maxlöpningar som hotar i djupled – och de tar tillvara på sina genombrott på ett helt annat sätt genom att alltid få in farliga inspel i boxen där vi i motsvarande läge kanske som bäst lyckas trassla till oss en resultatlös hörna. 

 

Två spelare tycker jag ska lyftas fram från lördagsdrabbningen. Den första är provspelande Teg-anfallaren Johan Örnfjäll som fick vår defensiv – som börjar från forwards – att fungera så mycket bättre med sitt envetna löpande samtidigt som han med bollen vid fötterna var lika delar klok som lurig. Och så fick han placera dit säsongens första UFC-mål när Böni nickade ner ett Johan Larsson-inlägg framför fötterna på honom vid målområdslinjen. Den andra är Jens Sjöström den yngre, vänsterbacken (vi måste komma på något sorts tydligt smeknamn snarast), som var vår överlägset bäste spelare. Han satte nog knappt en fot fel på hela matchen och tog ständigt rätt beslut med boll samtidigt som han hade en närmast synsk förmåga att alltid stå ivägen för bollen defensivt och bryta Jaropassningar. 

 

Utan att lägga för mycket i det, med allt vad annat motstånd, bättre lagprestation och allt innebär; men Jens gjorde en mycket bättre match än vad provspelande nya zeeländaren Ian Hogg gjorde under fredagen. 

 

Det ska sägas att vi saknade väldigt många spelare under helgen. Vi har ju fortfarande ingen av fjolårets ordinarie anfallare tillgängliga, Danny har (väl?) diabetes i ljumsken och Simon vet jag inte ifall han någonsin kommer att kunna bli samma dynamiska anfallare som han en gång var då han blivit "en av dom" som ogenerat applicerar viktskivor runt magen på gym. Kung Erik hade problem med en vad. Wennebro var hemma med trassliga höftböjare. Henke Sennström är inte riktigt hundraprocentigt tillbaka efter sin knäoperation. Adam Chenouffi ska bli pappa i dagarna och ville inte riskera att sitta åtta timmars bussresa ifrån händelsernas centrum. Ali Jasim har ännu inte en helt spelduglig axel. 

 

Och Seif Kadhim… han hade vid ankomst till Skellefteås flygplats ingen giltig ID-handling på sig och fick moloket sätta sig på bussen tillbaka till Umeå. 

 

Själva resan började i dur. Vi fick CM01/02-nätverkandet att fungera redan på bussen till Skellefteå och vid den drygt timmeslånga väntestunden på planet hann vi rigga oss ett lanbord som Jolt Cola kunnat gå in med stora pengar för att få synas på. 

 

Gemensamt för dessa tre unga herrar på bilden – Karl Morten Eek (Parma), Jonas Nilsson (Lazio) och Jens Sjöström (Inter) – är att de genom åren vänt på varenda virtuell gatsten i centrala Minsk, letat under golvplankorna på de ödsligaste vitryska torparskjulen och till slut lokaliserat alla fuskspelare som östeuropa hade att erbjuda för tio år sedan. Det bara smattrade till i inkorgen så satt Jensa där med sitt bredaste smil och en för mig totalt okänd Nikiforenko bakom ena örsnibben. 

 

Men när vi så kom till Finland trasslade saker och ting till sig direkt. Nätverket slutade fungera. Finnarna verkar inte bara vägra släppa invandrare över sina gränser, de verkar också ha strikta regler mot att utländska fotbollsmanagerspel ska kunna spelas över de finska nätgränserna. Inte ens Jonte Johansson, som är elektriker och den i laget "som borde kunna elgrejjer", kunde få styrsel på liret. 

 

Inget CM-spelande, på fredagskvällen fick vi en kalops till middag som blivit över sedan ransoneringsdagarna och på bussresan hemöver – DEN NIO TIMMAR LÅNGA BUSSRESAN HEMÖVER – fanns det inga eluttag. Man fick helt sonika förlita sig till bland annat "Transformers 3", där brödrost- och bil-robotmutanter slogs mot våffeljärn- och flygplan-robotmutanter, om jag förstod saken rätt. 

 

Och jag spelade alltså inte en minut, sa jag det? 

 

Som toppen på smolkberget lyckades jag sabba ljudet till det som åtminstone kunnat bli en fantastisk bloggrelaterad gärning:

 

Årshampe Wallgren sitter och försöker äta spaghetti och köttbullar inför fredagsmatchen mot Vasa. Och jag är inte den som brukar veva upp mobilkameran i onödan – tyvärr, det är en av mina största svagheter som bloggare vid sidan av en omständig penna – men när han i över en minut suttit och beklagat sig över hur det inte går att få upp spaghettin, hur "den glider av på grund av köttbullesåsen", så till den milda grad att Jonas Nilsson får hjälpa till med att snurra spaghettin åt honom. Då någonstans finner till och med jag värdet i att veva upp något för att föreviga. Nu trodde jag att det gick att spela in en film samtidigt som man lyssnade på Spotify utan att de två nödvändigtvis behövde ta ut varandra, men det…

 

Typ:

13 sekunder: "Fan! Det går inte!" 

18-22: Kokande mummel. 

23 sekunder: "Näe, näe, det går ju inte!"

31 sekunder: (den lika uppgivna som överraskade frågan) "Men vadå, kan ALLA här snurra spaghetti?"

It’s fashion week, and so am I,

Av , , 2 kommentarer 22

Mercedes-Benz Fashion Week pågår för fullt nere i Stockholm. 

 

Det går inte obemärkt förbi. Inte ens för hårdbarkade mittbacksresar i Umeå FC. 

 

 

UFC kommer i år att spela i brandgula bortaställ (den bomben har jag redan släppt, väl?) och självklart kommer det att matchas outfitmässigt med hjälp av ett par orangefärgade fotbollsskor. 

 

Eventuellt. Hittills har jag bara suttit och myst i mina smäckra yttermittfältsskor i soffan i hemmets trygga vrå. Suttit och känt mig teknisk för mig själv. Bortom allmän beskådan. 

 

När vi i eftermiddags hade träning åkte de gamla nötta Copadojjorna fram igen. Jag gruvar mig väldigt för att för första gången beträda en fotbollsplan iförd brandgula skor. Det är ju lite som att en nordengelsk kolgruvearbetare för femtio år sedan skulle ta beslutet att kliva in i hissen med, inte de fackmannamässigt stålhettaprydda svarta arbetsskorna – utan ett par turkosa sockeplast med fransar. 

 

Vi får se ifall jag någonsin vågar ta steget. 

 

Den stora frågan är ju i och för sig hur jag som fotbollsspelare kommer att reagera på att titta ner på bollen och se att det är ett par ytterfötter som för den framåt. Identitetskrisen i det kan komma att kosta Umeå FC åtskilliga terapitimmar. 

 

På dagens träning fanns den unge mittbacken (!) Douglas "Doug" Bergqvist på plats. Blott arton år fyllda hade han redan debuterat för Aldershot i engelska League 2. En kvick googling säger mig också att han spelat ungdomsfotboll för såväl Queens Park Rangers och Reading. Men trots en gedigen bakgrund i Stryktipsland kändes han väl inte som en av de tre-fyra (?) spelarna som ska gå in och spetsa den här truppen inför Superettan. Vi har ju redan fem kontrakterade mittbackar i truppen – och inte ska vi ställa upp med nån sorts 8-1-1-formation borta mot Falkenberg i början av april?

 

Nej. Det vågar jag nästan lova att vi inte gör. Det lutar väl istället åt en klassisk gammal 7-2-1:a. 

 

Ni har märkt hur en köldknäpp har lamslagit hela Västerbotten i dagarna två? Man har gått till och från träning och med nöd och näppe undsluppit att förfrysa diverse lemmar. Man har känt sig lite som Sofia Jakobsson. Fast, ja, fattig. 

 

Köldknäppen ska enligt Peter Kondrup och hans lakejer hålla i sig åtminstone över helgen. 

 

Förstår ni då hur skönt det är att åka utomlands? 

 

Till varma, sköna, vackra, härliga… Finland. Match mot klassiska gamla storklubben Vaasan Palloseura (finska för att "efter bastufylla hotfullt veva vas i någons huvud medelst rundpall") i Vasa imorgon fredag och sedan ny match mot Bönis gamla klubb FF Jaro i Jakobstad på lördagen. 

 

Jag tar förstås med min tillfrisknade datamaskin till öst. Inte så mycket för att uppdatera bloggen (det lär väl kunna hinnas med det också) som för att kunna nätverksspela Championship Manager 01/02. Jens, Karl Morten och "Stigga" verkar alla ha fastnat i 01/02-träsket sedan gammalt, medan jag år för år rört mig vidare mot de nya Football Manager-upplagorna (att jag "bytt FM11 mot FM12" är kanske den största markören för att jag utvecklades som människa ifjol). Jag börjar alltså i ett kunskapsmässigt underläge, men har blivit lovad att som kompensation få nypa CM-seriens mest lovordade buggspelare Maxim Tsigalko. 

 

En snabb googling gav mig av flera av varandra oberoende källor tipsen att "Jonas Lundén and Patrik Antonen are WORLD CLASS PLAYERS!!!" och… jag känner inte riktigt mig hemma i den värld där dessa (med facit i näven tio år senare) habila allsvenska ytterbackar oironiskt tas ut i världslag. Så CM01/02-tips från eventuella nostalginördar ute i stugorna skulle gladeligen tas emot och månne kunna leda mig mot helgens mest prestigefyllda seger. 

 

(Till sist; det är väldigt mycket som är oklart i detta. Varför Vladimir Sudar tagit sig tiden att medelst fotoverktyg tillgodose det – tror jag – inte alltför starka allmänintresset i att se Danny Persson och Jens Sjöström som dansande Chippendales, till exempel. Men jag tyckte hur som att det blev mycket roligt.)

Simon Mårtensson har tappat det,

Av , , Bli först att kommentera 22

Måndagen skulle ägnas åt att jogga, stretcha och bada bubbelbad på IKSU – allt för att vi spelare skulle återhämta oss från den fysiskt påfrestande helgen. När jag så vevat mig igenom ett kortare program (nån "Tone legs and ass"-historia som jag tror gjorde underverk på mina celluliter) på Crosstrainern och stretchat lite så tänkte jag att "nu ska det bli skönt med lite bubbel å". 

 

Men. 

 

Ni minns Simon Mårtensson? Den långe, mörke, till synes semigrekiske anfallaren som med sitt dynamiska forwardsspel sprang in tio mål under våren ifjol? Han som skadade sig, odlade skadad-stjärna-som-vill-gömma-sig-från-allmänheten-skägg och som nu börjat träna fotboll lite lätt?

 

Det går inte så bra för honom. 

 

Jo, visst, rehaben går enligt uppgift som den ska, han deltar i vissa passningsövningar på träning redan och han joggar problemfritt och så. 

 

Men jag tänker som människa. Rent mentalt. Han har tappat det. Helt. 

 

 

UFC-bloggen ber om ursäkt för bildkvalitén – tanken var att jag skulle filma spektaklet – men vad vi ser är alltså den 22-årige Mårtensson som medelst kedja försöker applicera en viktskiva mellan sina ben för att ytterligare belasta sina armar medan han utför "dips". Simon var så ivrig att han inte hade tid att lossa på kedjans hake och därpå veva den runt magen och därefter haka på kedjan igen. Nej, han skulle bestämt kliva direkt ner i kedjan och därifrån dra hela schabraket upp över benen och sedan låta den vila som en gördel över magpartiet. 

 

Tänk er hur det är att krångla på sig ett par lite för trånga jeans. Fast där jeansen är en kedja med tillhörande femtonkilos viktskiva. Det blev förstås ett väldigt spektakel. Ett hukande, ett stånkande och ett närmast krypande. Ett ovärdigt spektakel för en skyttekung av dylik kaliber. Ett steg in i en annan värld, mitt på självaste huvudscenen för västerbottnisk tribaltatuerings- och proteinshakeskultur. Ett slutgiltigt steg in i GASP-linne-världen; ett sista bevis för att man blivit "en gymmare". 

 

Nåväl. Även tisdagsträningen på Nolia gick till viss mån i lugnets tecken. Det bjöds på massage från Alex Gibson innan träningen; det var ett väldans intresse och jag fick inte mer än fem minuter på bänken trots att jag, efter att "Stross" påstått sig fått en släng "av ett löparknä", påstod mig ha fått mer än en släng "av löparkropp". Jag fann dessutom Joel Burström sittandes i trappen till övervåningen med strömmaskinen i näven och dioder utplacerade på ena benet. Då vet man att man har trassel; när man i smyg sitter och skjuter upp ström i en trappuppgång. 

 

Idag var det löppass på IKSU på agendan. Jag passade också på att bussledes ta mig ut till Ersboda och Intersport, där jag hämtade ut inte mindre än tre par nya skor. 

 

Stay tuned for some unboxing videos. 

Ersbodacupen 2012,

Av , , 2 kommentarer 18

Jag var vaken vid sexsnåret på söndagsmorgonen. Det var inte en bra söndagmorgons-vakenhet (ni vet, som när man sitter på efterkruka och smuttar portvinsslattar till nån Bright Eyes-låt) utan ett ytterst påtvingat uppvaknande efter en tung lördag med jobbig elvamannapremiär följt av en kanske ännu jobbigare bussresa hemöver. 

 

Men jag tog mig upp, packade i den arla morgondimman med ungefär hälften av de atteraljer man blivit tillsagd att medtaga och rullade sedan in på Noliahallens parkering lagom till öppning 07.00. UFC hade lottats till att spela söndagens första drabbning, redan vid 07.45. Med tanke på den gamla rivaliteten mellan just Umeå FC och arrangörsklubben Ersboda så spekulerades det i att det kunde ha förekommit varma och kalla bollar i lottningen för att just vi skulle tvingas pallra oss upp i söndagsottan. 

ufc_lagfoto_120129_577.jpg

Men men. Vid åttasnåret på kvällen hade vi spelat fem matcher, vunnit samtliga på både hyggliga (semifinalen mot Spöland och finalen mot Teg) och trassliga (4-2 mot Division IV-gänget GUIF) sätt och Kung Erik hade i renaste eufori lyft pokalen i luften till öronbedövande jubel. 

 

Jag åt färre Banana Skids; annars var söndagen snarlik de cuper man spelade som liten. Jag var dock inte heller lika produktiv som i mina yngre dagar som offensiv mittfältsvirtous. Jag kan på fem matcher kanske tillräkna mig ett andraassist. En gång avancerade jag i banan och avlossade ett skott. Bollen dunsade i väggen längst nere i det högra hörnet. Undvek precis att gå till inkast. Vi fick hörna, trots att närmaste försvarare var flera meter ifrån bollen. Ingen kunde klandra domaren då det sunda förnuftet säger att det måste bryta mot alla naturens lagar att skjuta en fotboll så snett. 

 

Det fanns de som gjorde det bättre. Adam Chenouffi vann såväl mål- som assistligan med sina futsalfärdigheter – men eftersom jag vill vara en svårare fotbollskännare och människa ska jag, om jag får låna en Michael Scott-referens (det är de jag har i referensskåpet intill alla Seinfeld-referenser), "make this way harder than it has to be" och utse Joel Burström till turneringens UFC-spelare. Inte bara för att han vispade upp en boll i vardera kryss med två lika smäckra som hårda långskott, han assisterade framför allt även till flertalet enkla baljor när han kom ångande längs sin högerflank och bara serverade in bollar på silverfat till framrusande forwards. 

 

Just det; genom turneringssegern fick vi oss en peng. En femtusenkronorsslant som ska investeras i en teve till omklädningsrummet som i sin tur ska kopplas till ett Xbox. 

Höjdpunkterna från GIF-matchen,

Av , , Bli först att kommentera 10

Noterar en slående likhet mellan Karl Morten Eek och mig på fotbollsplan. Knappt min ömma moder hade nog kunnat urskilja vilken av de två ofta överspelade lintottarna som är jag i många situationer (en tumregel man till vardags brukar kunna använda sig av för att lokalisera mig på en fotbollsplan är "där det uppstår trassel" men den gällde faktiskt inte alltid i helgen). Men jag är alltid den högra av de vitklädda mittbackarna, i alla sekvenser förutom den vid 1:30, då jag är till vänster om Karl Morten, och de två sista sekvenserna – då jag sitter på bänken.

 

GIF Sundsvall – Umeå FC 4-0 (3-0),

Av , , 4 kommentarer 19

Jag har läst nåt om att "Hogg inte övertygade" och att "mittförsvaret inte såg bra ut" i gästboken samt någon sorts diffus hörsägen om att "Kadhim, Ek och Johan Larsson ska ha sett bra ut" i fotbollsbloggen intill. Och på VK:s hemsida kan jag på de tre meningarna utläsa att vi "bjöd på relativt bra motstånd" men att vi "aldrig var nära att göra mål". 

 

Då har jag ändå finkammat hela den vida webben på information om matchen. 

 

Det lämnar förstås en övermäktig mantel för denna för tillfället trassligt uppstyrda UFC-blogg att axla ur matchrapporteringssynpunkt. Men jag ska göra mitt bästa med att i korta, enkla drag sammanfatta varför vi förlorar denna tidiga – ack så tidiga – januaridrabbning mot allsvenska GIF Sundsvall med 4-0. 

 

Jag startade – det kanske förvisso framgick av "mittförsvaret inte såg bra ut" ovan – intill vår nye reslige norrman och… fan, det här låter ju h-e-l-t utvecklingsstört att skriva när man släpper in ett mål efter åtta minuter, men… det kändes bra till en början. Giffarna ägde bollen de första minuterna, spelade runt, letade öppningar, och det kändes som att vi låg bra i positionsspelet. I uppställt spel kändes det inledningsvis som att de skulle få svårt att luckra upp oss. 

 

Men så, sjunde minuten; nån misslyckad rensning, boll som dimper ner, Jonte Johansson på någon sorts halvmesyr till utrusning och så stod Daniel Sliper där med öppet mål. Några minuter senare, samma scenario med en misslyckad rensning som inte når längre än till straffområdslinjen där Pa Dibba (!) drog till med ett avslut som satt lika fint i det bortre aviga krysset som hans världsnamn sitter över fotbollskommentatorers läppar. 2-0 efter knappa kvarten och det kändes så fruktansvärt onödigt då vi i båda situationerna hade haft boll under någorlunda kontroll alldeles innan. 

 

Men i uppställt spel kändes det, halvleken igenom, som att vi hade hygglig kontroll. Åtminstone som mittback. Det gick lite januarisegt för Giffarna i spelvändningarna och vi låg någorlunda rätt. 

 

När farligheter uppstod var det när de tre innermittfältarna (Seif jobbade som offensiv spets framför firma Jonsson-Lundström) inte riktigt lyckades hålla koll på endera Emil Forsberg (bakom mittfältet) eller Ari Skulason (framför) utan lät de komma rättvända med boll centralt. 

 

Vid 3-0 kan vi dock inte skylla bort på slarv. "Foppa" väggspelade sig snabbt och smäckert igenom med hjälp av Pa Dibba (det vore en skymf mot ett så läckert fotbollsnamn att någonsin förkorta det till bara efternamn) och, ja, där hann vi helt sonika inte med, och han kunde fri från straffpunkt rulla in trean. 

 

Vår offensiv? Nja. Inte mycket. Vi har några omställningslägen, en hel del, egentligen då GIF ofta tryckte fram mycket folk. Men. Den stora skillnaden mellan nyallsvenska GIF Sundsvalls offensiv och vårt dito är att de, så fort det finns läge, spelar bollen på en spelare i max- eller åtminstone i närheten av – maxfart som skär sår i lagdelarna och hotar backlinjen i djupled. Vi slog ofta passningen på fötterna, på en spelare som, typ, "vill ha bollen, jag är ju fri, men jag vill helst ha den under kontrollerade former, rulla hit den så ska jag nog kunna hitta på nåt bara jag får kontroll på den". Örjan, vår tränare som är anställd av klubben för att analysera fotboll, jag (vars fotbollsanalyser ni får ta med några nypor salt) får en liten peng för att vara ivägen och mota bollar med mitt pannben, pekade väldigt klokt på detaljen att när GIF-spelarna väl löper, så gör de det i full fart. De tar en maxlöpning – endera för att visa sig, för att riva isär i djupled eller för att avancera med boll – och sedan går de kanske omkring och vilar istället, för att invänta nästa läge. Samtidigt som vi säkert sprang minst lika mycket (säkert mer) i löpmeter räknat, men att vi var i ständigt joggande rörelse omkring. Vi var nästan alltid överallt, men aldrig riktigt där. Såväl offensivt som defensivt. Och man jämför statistiken från en Champions League-final och en grå septemberdrabbning i Allsvenskan mellan Åtvidaberg och Gefle så har säkert grisabonden Daniel Bernardsson ofta sprungit många fler löpmeter än den Real Madrid-spelare (för så blir det väl?) som avgör finalen. Men när Champions League-vinnaren väl tar sina löpningar – då går det undan. Det är lite så fotbollen ser ut på högre nivå och det var väl, om man ska skala ner det till en januariförmiddag i Norrland, lite det vi fick känna på i lördags. 

 

Det här med att man ska springa snabbt i fotboll är förstås en hemsk utveckling för en mittbacksrese av min saktfärdiga natur. Jag vet inte ens om jag kan springa så snabbt att det kan bokföras som en maxlöpning. 

 

Den största skillnaden defensivt dock; att när GIF Sundsvall väl pressar – och mot ett lätt tafatt gjordes det mest hela tiden – så gör man det ordentligt, med forwards som löper mot bollförande back i hög fart med en intention att verkligen lägga rabarber på bollen, eller åtminstone i processen stressa honom så till den milda graden att han skeppar bolluslingen snett och vint. När vi pressar så gör vi det mer i någon form av habil, grå alibi-press ("alibi"-bisatsen är knyckt av en gammal -94-bronshjälte som klokt myntade det som expertkommentator innan han av ännu oklar anledning började rida på kokta varmkorvar) där man som pressande spelare känner sig rätt nöjd över att bara "ha varit där" i någon GIF-spelares närhet, dock på så pass behörigt och behagligt avstånd att han i tryggt gemak kan slå en perfekt passning till nästa spelare. Och han till nästa. Och nästa. Och, ja, ni fattar. 

 

I andra halvlek plockade vi in Jens Sjöström som defensivt mittfältsankare där han sjönk lägre och låg bakom Lundström och också inbytte Chenouffi. Vi vände på mittfältstriangeln och det fungerade alldeles ypperligt den kvart jag var kvar på banan. Jens, med sin defensiva orientering, lydde lyhört minsta direktiv bakifrån (sofistikerade tillrop som exempelvis "HÖGER! HÖÖGER! HÖÖÖÖGEEER!!!" eller, och det här är bara ett andra exempel, "VÄNSTER! VÄÄÄNSTER! VÄÄÄÄNSTEEER!!!") och stängde av Giffarnas ständigt runtsmygande offensiva mittfältstrio i uppspelsfas. Vi fick en annan stabilitet och Ari och "Foppa" slutade nästintill helt att komma rättvänd med boll. 

 

Sen byttes jag ut efter sextio. Joggade ner. Tappade lite fokus på matchbilden – man ser så uselt från kortlinjen – men kan konstatera att det kom ett 4-0-mål och att Adam Chenouffi var den som på offensiv planhalva verkligen vågade hålla i bollen, utmana sin försvarare och försöka hitta konstruktiva passningslösningar. 

 

Ian Hogg? Gör en habil insats och visade i andra halvlek framför allt upp sitt fina driv i steget offensivt. Nya zeeländaren känns – då han aldrig tränat ordentlig löp- eller styrketräning – som ett råämne som absolut kan komma att ta flera steg i ett. Han har en fin fot, såväl den raka crossbollsfoten som den "skruvade inläggsfoten" (har jag EN läsare kvar hit ens?), och adderar man då hans snabbhet torde det finnas potential för att han med framgång ska kunna ränna Superettanflanker upp och ner i vår. Men. Det var ju ingen Ferdinand-sätter-sig-på-humla-insats i lördags, det var det väl inte. 

 

Så. Eftersom jag inte har en enda läsare kvar hit, det kan vara tangerat rekord för UFC-bloggen, så behöver jag inte fundera ut någon snitsig avslutning. 

Ibland säger tusen ord att man får ladda upp en bild,

Av , , Bli först att kommentera 19

 Hej. Länge sen. Idag fick jag dock besked om att min dator, som legat i kuvös hos PC-Akuten i någon vecka, fanns att hämta ut på måndag. Då ska det bli ordning på detta vildvuxna torp igen. 

 

Jag måste börja med att skriva om att vi har haft styrketester i onsdags. Det m-å-s-t-e jag skriva om. Inte så mycket för att det är intressant som för att det ger mig ett legitimt skäl att veva upp den här bilden: 

 

 

Nu var det inte främst för att jag var rädd att fastna på en "kom-igen-en-sista-chin-kom-igen-kom-igen-kom-igen-dååå"-bild (se ovan) från VK:s utsända fotograf som jag länge rörde mig i IKSU-periferin, där jag oroligt sneglade mot den chinsstång där UFC:are efter UFC:are retsamt enkelt svingade sig upp otaliga gånger. Nej, jag stod och väntade tills dess att alla hade kört på grund av den enkla anledningen att jag inte kan göra chins. 

 

Nu tror ni att jag uttalar "jag kan inte göra chins" som en vältränad fotbollsspelare uttalar det, där innebörden är att "jag kan bara göra tretton-fjorton stycken". Nej, nej. Jag uttalar orden som en gammal darrhänt gumma med svårartad artros skulle uttalat orden om hon mot sin vilja hängdes upp i chinsstången av någon brunbränd bicepscurlare i GASP-linne. Jag minns när vi gjorde motsvarande tester i Giffarna inför säsongen 2010; det var första gången jag fäste nävarna kring en chinsstång och det gick… inte så bra, nej. Sedan dess har jag hållit mig undan chinsstänger på samma maniska sätt som jag sedan i höstas varit tvungen att hålla mig undan portvinsslattar. 

 

Men, vet ni, jag kämpade mig upp. Inte en gång utan hela tio gånger. Tio! (Att sedan näppeligen en enda av dessa chins varit godkända i någon tävling som anordnats av någon iförd GASP-byxor tycker jag vi i det här forumet lämnar därhän.)

 

Jag tror att jag kan tillskriva många av chinsen till min skalle som vägrar vara sämst. Samma skalle hjälpte mig – genom inre uppmaningar hjärna-kropp som började redan vid "FÖRIHELVETE inte kliva av innan målvakterna" till "inte SÄMST av mittbackarna bara" vidare till "vi kan ju vara BÄST av mittbackarna" – att trots en fysiskt trasslig decembermånad i Thailand slita mig till en högst godkänd sjundeplats på jojo-testerna i måndags. 

 

Man kan lite kort sammanfatta att utan den delen av min skalle, som får mig att kämpa mig kvar vid detta kantrade haveri till fotbollsskuta, hade jag… kanske kunnat göra någonting av mitt liv. 

 

Johan Larsson bör hyllas för sina tjugoen (21!) chins, även om den hårfagre mittfältaren befinner sig i en farlig, GASP-linne-osande gråzon när han påstår sig"träna chins med viktskiva". 

 

Annars då? 

 

Imorgon är det dags för säsongens första drabbning på fullstor plan. GIF Sundsvall i Nordichallen vid elvarycket. Av förekommen anledning tog jag mig bussledes hem redan igår kväll – vi hade fredagsledigt – och utöver att man bjuds på en smäckrare fredagsbjudning med På Spåret-samkväm så slipper jag dessutom pallra mig upp i gryningstimman imorgon och sätta mig på bussen vid sexsnåret som resterande truppen. 

 

Jag har idag skrivit den första av förhoppningsvis många krönikor till VK:s papperstidning (om här inte blir några bitska mejlstormar, men det borde det inte kunna bli med en så pass gråmelerad och stinglös krönikör) som finns att läsa – EXKLUSIVT! – i morgondagens sportdel. Det blev ett väldigt trassel att väga av vad som kunde var intressant (frågeställningar som "de som är intresserade har kanske redan läst det här i bloggen" svarades till slut med axelryckningen "äh, det är väl bara släktingar som sitter och sympati-F5:ar den här bloggen") och förhoppningsvis kan jag styra upp någon sorts balans i trasslet mellan blogg och krönika i framtiden. Kanske skulle ni kunna hjälpa till med att åtminstone ryta till när det blir alldeles uppåt väggarna för dåligt. 

 

Ifjol vår minns jag att jag fick dra på mig kaptensbindeln inför försäsongsmatchen mot Giffarna på IP. Vi förlorade med 4-0. Jag var aldrig kapten igen. Någon annan blev så småningom Kung Erik och jag blev "den där andra Erik" och när det inte räckte "han med tån". Inte för att go all Bryan Massa on you, men det är en ny säsong som tar sin riktiga, åtminstone elvamannamässiga, början imorgon och det vore fint att få sig en bra start. Jag hoppas att vi ska kunna stå upp bra mot ett GIF-lag som saknar en hel del framträdande pjäser på grund av skador och sjukdomar. 

 

Här pratar förresten förre UFC:aren David Myrestam – Superettans bästa vänsterback ifjol – inför matchen:

"… och alla dom här jävla innebandylagen". Det är bara att instämma i hur svårt det verkar vara för fotbollen att konkurrera med andra sporter i Västerbotten. Här förlorar stadens hockeylag mot såväl Östersund (!) som Sollefteå (!!!) i veckan – men ändå har allt det talats om i dagarna, även i riksmedia, varit Löfven. 

Jag ser domen i dina ögon, jag ser domen i dina ögon,

Av , , Bli först att kommentera 31

Det har varit några underliga dagar.

 

Häromdagen fick jag mig en blomkorg full av svarta nejlikor levererad till dörren av en budbärare med molokna anletsdrag. Igår stannade en gammal gumma mig, tog mina händer i sina, nickade sorgset och framförde "sina djupaste kondoleanser".

 

Det är med andra ord hög tid för ett förkunnande; ryktet om den här bloggens död är betydligt överdrivet.

 

Det är bara det att i dessa datorlösa tider (PC-Akuten verkar vara fylld av slantsugna stafettdataläkare som inte brinner för yrket och har således tagit till idag på sig att besluta att min dator kan undgå sista smörjelsen ifall jag kostar på mig någon ny kabel med bokstavsdiagnos) så är jag, i min situation som social paria, utelämnad till att cykla till Västerslätt och VK:s sportredaktion för minsta uppdatering. Och det är ju fullt genomförbart de dagar vi tränar i Noliahallen.

 

Men. Förra veckan fick vi snällt flytta oss ur vägen redan på onsdagen då Nolia skulle "riggas full av kanoner, ställningar och skynken". Jag var helt övertygad om att det handlade om att någon diffus holländsk cirkus skulle komma till staden för att till tonerna av lyckliga barnskratt och popcorntuggande plåga elefantkrakar och aprackare. Det hade jag inga som helst problem med. Klart vi måste flytta oss ur vägen. Jag har nämligen, efter en uppväxt med somrar på Sundsvalls Gatufest, den största respekt för ett skickligt gycklarhantverk. Döm då av min förvåning när jag i efterhand fick höra att Noliahallen istället varit ockuperad av – damfotbollsspelare. Det skulle tydligen genomföras akademiska tester på Umeå IK:s, Umeå Södras och… nåt annat lags spelares skicklighet. Nog för att jag är tacksam över att det inte var jag som testades – min trasslighet ska helst inte finnas på pränt för eftervärlden – så kändes det lite skelt att halva vår träningsvecka fick bestå av "Bubbelbad: IKSU", "Löpning: IKSU" och "Bowling" (!).

 

Bowlingen? Jag var tillsammans med Jocke Kvist delad tvåa med en inte alltför mäktig runda på 168. Jonas Nilsson ska tydligen ha vunnit på 173. Men då ska sägas att jag spelade med låneklot. Och trots det faktum att jag och Kvist (de två delade totaltvåorna) spelade på samma bana så lyckades vår bana förlora det interna vad vi gjorde med banan intill – där Jens Sjöström, Årshampe Wallgren och Jonte Jonsson lirade. Den bästa rundan för var och en av spelarna på banan räknades ihop – och till slut var vi på nåt sätt skyldiga motståndarbanans spelare ett tråg Gainomax. Anledningen? Jo, tydligen är bowling inte nationalsport i Serbien. Man kanske borde tänkt om när Marko, precis efter det att Jens frågat om vadslagning, ställde frågan "Do you have two chances?" efter ett misslyckat förstakast.

 

(Det där kan vara den längsta, eventuellt också trassligaste, omskrivningen av "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG INTE BLOGGAT!" världen skådat)

 

Nåväl. Idag var vi tillbaka på konstlat gräs för jojo-test och för att skärskåda den provspelande nya zeeländaren och vänsterbacken Ian Hogg som av oklar anledning letat sig till Västerbotten och Umeå för att försöka fortsätta sin fotbollskarriär. Oklar? Jo, Ian berättade lite om sin fotbollstillvaro i Oceanien när vi kikade fotboll på O’Learys (som med sina smäckrare pastarätter mycket väl kan vara det nya Allstar i fotbollskiksynpunkt) i lördags. "Nej, vi har inga löptest". "Nej, vi har inga styrketest". "Nej, vi löptränar aldrig". "Vi spelar bara elva mot elva på träningarna hela tiden". "Efter träningen? Då går jag och mina kompisar och surfar". Att under dessa förutsättningar ta beslutet att försöka flytta till västerbottnisk snålblåsande kyla och jojo-tester tyder på en väldig karaktär – alternativt någon självhatisk diagnos.

 

Jag vet inte om det här är ett svaghetstecken för Umeå FC eller om det säger mer om Ian Hoggs fysiska storhet; men surfaren som "aldrig löptränat" gick in på en andraplats – bakom den omöjlige Kung Erik och hans längdskidsgener som tydligen slog personbästa med 19,6.

 

Jag själv placerade mig på en överraskat positiv sjundeplats (18,4 placerar mig nog marginellt till höger om mitten på skalan som går från "GIF Sundsvalls kedjerökande balt Donatas Vencevicius direkt efter ett paket Prince utan filter vid gympasalsknuten" till "Håkan Mild") men märkte vid varenda vändning – det är förfärligt många vändningar – att den lättstegade Årshampe Wallgren var en och en halv meter före mig; men Ian Hogg var fan i mig två meter före. Nu kanske man inte bör jämföra små, kvicka vänsterbackars vändningar med en som vänder som… såg ni Vasa-dokumentären häromveckan? Jag vänder som ett överlastat, kantrat regalskepp, men tycker mig ändå kunna göra någon sorts jämförelse och säga att "Hoggy" såg jäkligt lätt och rapp ut.

 

Det efterföljande spelet sa inte så mycket om vår oceaniske vän; Nolias yta är för liten för att vänsterbackar ska komma farande i några korridorer, men han gjorde ett stabilt intryck med boll och slog någon bättre pastej med sin beryktat "fina vänsterfot".

 

Ny träning imorgon – troligtvis med mycket spel – vid 17:30 för den som är intresserad av att göra sig en egen bedömning av vår nya zeeländska provspelare (alla som någon gång korkat upp något nya zeeländskt på fredagskvällskvisten och hummat "mmhm, gott" för sig själv; det är samma sak fast tisdagskvist och människor).

 

Och det ska aldrig igen dröja en vecka mellan inläggen på UFC-bloggen. Det går inte. Folk går i taket Mamma blir orolig.

Ooo… kej,

Av , , 4 kommentarer 26

Förstaintryck av Karl Morten Eek: bra mittback – klart mycket sämre smsare.

 

Här skriver man ett långt men tydligt (sms-varianten till att tala långsamt) meddelande och får strax därpå ett "Jag gir lyd fra meg :)" kastat i plytet.

 

Ooo… kej. Och då ska vi ändå inte tala om mitt första samtal till min norske mittbackskollega. Det utmynnade i att, när jag tyckte mig ha fört fram budskapet "vi ses där om en timme" och samtidigt insett att jag inte förstod någonting av det han replikerade, jag till slut bara "ja":ade mig fram till den röda knappen. "Ja, ja, ja, aaah, jarå, jaja, det blir säkert bra, hejdådå, ja, hejhej". Klick.

 

Slutsats; när man letar efter någon som ska inskola en nytillkommen socialt i sin nya stad så är "god social kompetens" en faktor som kanske borde väga minst lika tungt som "har lite att göra på dagarna".

 

Men vi hittade faktiskt varandra till slut.

 

Jag ser framför mig hur några stycken av er sitter och masserar tinningarna, trycker nosen mot dataskärmen och skrika "MEN HUR ÄR HAN SOM FOTBOLLSSPELARE DÅ?!".  

 

Jo, tackar som frågar; han har gjort två mycket stabila förstaträningar med sin nya klubb, Karl Morten. Jag vet inte exakt hur lång han är, men han har "en lång aura". Långa ben som allt som oftast lyckas vara i vägen vid diverse fläkningar. Dessutom väldigt vårdad med bollen; stressar sällan upp sig och verkar spela lugnt och behärskat. Det blir inte så många höga pastejer i Nolia – UFC anno 2012 är ju ett lag som ska tiki-taka sig igenom Superettan – men Karl Morten (eller "Kalle" som han kallar sig) "ser ut att vara bra på skallen", det tycker jag man kan säga.

 

På tal om mittbackar; Marko Mihajlovic gjorde idag sin första träning för året.

 

Efter dagens timmeslånga pass – som kändes tungt mer på grund av att jag var tung i kroppen ännu tyngre än vanligt i kroppen redan på förhand efter några väl valda gympass – stannade jag, i rollen som UFC-bloggare och entusiast för västerbottnisk fotboll, kvar för att se det nykomponerade juniorlaget möta Umeå IK:s a-lag.

 

Jag satt med Micke Ek (sportchef för UFC:s juniorsatsning, någon sorts koordinator samt den som har mest face-time med "SEF: Svensk Elitfotboll") på kansliet med Karl Morten häromdagen och jag tyckte mig höra att man från UFC:s sida hoppades att någon ur juniorlaget skulle kunna vara "uppe och känna på" a-lagstempot när vi saknade folk. Jag tror han sa det, inte alls säker, jag var så upptagen med att försöka smälta det faktum att Micke Ek varit ungdomsproffs i Paris Saint-Germain att jag inte lyssnade jättenoga. Det fick mig hur som helst att tro att det äldre av UFC:s två uppstartade juniorlag skulle bestå av, säg, 17-18-åringar.

 

Döm av min förvåning när jag efter en dusch – där Jens Sjöström sinnrikt nog tvättade sina träningskläder direkt på duschgolvet medelst schampo och taktfast fotstampning – kom ut och såg att de unga UFC-spelarna knappt mätte två äpplen höga i strumpelästen. De "skulle fylla sexton", fick jag höra och räknade efter ett tag, med ett överslag på fingrarna, ut att de måste vara födda -95.

 

Nittiofem. Nia-femma. Kommer det upp en nittiofemma på en av våra träningar lär man ju plocka ner den här trassligt upphängda fotbollsskylten en gång för alla. Inte för att UFC-spelarna var dåliga, inte alls – av det lilla jag tillskansade mig såg jag en hel del kvalitet, men för att jag skulle få en åldersnoja som västvärlden inte skådat sedan filmkritikern Hans Wiklund, 47, applicerade denna som sin visningsbild på Twitter:

 

 

Nåväl. UFC-juniorerna körde planenligt över UIK utan större bekymmer men på grund av matchens ojämnhet (många UIK-spelare såg inte mycket äldre ut än sina motståndare och mätte även de i många fall en tvärhand hög) gick det inte riktigt att scouta fram några framfötter i det Daniel Bäckström-tränade kollektivet. Det jag främst tar med mig från kiken är att jag på läktaren fann en lönndörr in i tennishallen där jag kunde blicka ut över åtminstone fem banor av bättre sort. Jag har ju, som jag säkerligen påpekat, ett par medelpadska DM-tecken i tennis (på den tiden var det Joakim "PimPim" Johansson och Erik "Matadormix" Löfgren som var svensk tennis framtid) och skulle hemskt gärna hålla igång min fruktade tvåhandsbackhand mot värdigt motstånd. Tennis kom upp som ämne i omklädningsrummet efteråt och när Jonte Jonsson snackade om att han "hade en jävla serve" tänkte jag "ah, här har jag funnit en like" och var på väg att fråga ifall vi kanske skulle ta oss en match, men hejdade mig när Jens fyllde i att han brukade försöka slå stoppbollar till underarmsservar. Men finns det folk i läsarkretsen som inte behöver skämmas över sin överhandsserve så är jag öppen för förslag.

 

Nu ska jag hem och se Rolf-Göran Bengtsson, 67, få det Jerringpris jag alltid tyckt han ska haft.

 

Jag ger lyd fra meg.

UFC-bloggen visar Superettankaraktär,

Av , , 1 kommentar 26

Nähäpp. Jag gick imorse till PC-Akuten med min fallfärdiga dator. Den har nämligen i dagarna tre fått för sig att den spelar apatiskt flyktingbarn i någon stum kasperteater; svarar varken på tilltal eller tilltryckningar. Jag lämnade in den i tron om att de på dryga timmen kunde vända den ut och in, lokalisera och åtgärda eventuella fel – alternativt ge den sista smörjelsen och skeppa in den i kremeringsugnen.

 

"Fyra-fem dagar" skulle det ta att "gå igenom och leta reda på felet", sa datanissen och tillade att priset för kiken skulle gå på ytterst facila 570 kronor.  Så i mitten på nästa vecka har jag – som sitter inne med den datortekniska expertisen hos en genomsnittlig peruansk ålderspensionär – ett svar på vad som är fel på min dator. Såvida felrapporten inte lyder "Du måste torka bort en portvinsfläck från underredet" lär jag då behöva pantsätta mig själv för att sedan lägga de utvunna hundralapparna på en ny inlämning.

 

Hur det här berör er? Ett datorhaveri av den här digniteten hade förstås kunnat sätta käppar i hjulen för även de mest högtravande av bloggar under en längre period.

 

Men efter dagens tunga fotbollspass på Nolia satte jag mig på den frostbitna cykeln och rullade mot Västerslätt och VK-redaktionen för ett tyngre bloggpass på torsdagskvisten. Är det inte den sortens karaktär som ska hålla Umeå FC kvar i Superettan så vet inte jag.

 

(Ingenting – INGENTING – osar ju karaktär för en mittbackskämpe som att skrävla om "TUNGA BLOGGPASS")

 

Nåväl. Vi drog igång i måndags på Nolias snedstudsande matta (just den här måndagen satt ju snedstudsarna där de skulle ändå på grund av två månaders total bollfrånvaro – men mattan… hjälper ju fan inte till). Kvadrat, fyra-mot-fyra-spel följt av ett större spel över hela planen; mer behövdes inte för att påminnas om att det här med att spela fotboll är rätt jävla fantastiskt roligt ändå, även om Böni snubblade in segermålet efter att mitt spelmässigt överlägsna gäng blivit oturligt sönderkontrade i slutskedet.

 

Samma upplägg i tisdags, dock med mitt lag som segrare. Bara spel, i princip. Oerhört jobbigt för fotbollsovana lungor och ben – men sådär väldigt "näemen jag kan nog bo i ett grävlingsgryt och äta knäckebröd och dricka ljummet vatten ett år till"-roligt.

 

Eget IKSU-pass på onsdagen. Eftersom datorlösheten gjort mig till en för stunden mycket effektiv ung man (jag somnar tidigt, vaknar i ottan, diskar, tvättar, städar, lagar långkok, bakar hallongrottor, väver lapptäcken av gamla stuvar och bjuder in granntanter på kalops var och varannan kväll – precis som vilken datorlös farmor som helst) så hann jag med ett dubbelpass, även om det senare löppasset på Nolia-ovalen grusades en aning av att någon från vaktmästeriet noterade min UFC-mundering och påpekade att man "inte får löpa utanför sina egna träningstider" utan att man för dylika utsvävningar "måste köpa ett kort".

 

Hade jag varit av uppfattningen att det är socialt accepterat att känna igen och hänvisa till lokala orienterarförmågor – jag kände verkligen igen de efter min höst som nischad orienteringsreporter på tidningen – så hade jag skrikit "MEN ORIENTERARNA DÅ?!" men istället lommade jag längst in i lokalen, dit hans nagelfarande blickar inte nådde, och genomförde ett spänstigare hopp-och-skutt-pass på ett par härligt insvettade gymnastikbockar.

 

Och idag var det vanlig fotbollsträning igen; lika fartfylld, spelbaserad, jobbig och rolig som de tidigare.

 

Nyförvärvet och mittbackskollegan Karl Morten Eek anländer ikväll och ska träna imorgon fredag. På måndagsträningen frågade ledningen vem som kunde tänka sig att ta honom under sina vingar den första tiden i Umeå, "få honom att lära känna sta’n och så".

 

Det blev dels lagkaptenen, ansiktet utåt och konungen Erik Lundström – för att han är en reko, socialt kompatibel kille som kan Umeå – och dels… Erik Löfgren – för att han… typ… "inte har nåt annat att göra på dagarna".

 

Låt oss hoppas att hans svenska är representabel och att han har sett alla Seinfeld-avsnitt ett halvdussin gånger så ska vi väl kunna samkväma utan större bryderier. Om vi skulle komma sådär riktigt bra överens kanske jag på fredagskvisten bjuder in honom till grytet på något bättre glas portvin (på helt fredliga grunder, förstås. Förstås helt utan eventuella baktankar på att en svårartad gikt skulle kunna lamslå även min mittbackskonkurrents stortå).

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se