Varför skrev jag ens det här? (Konsten att rubriksätta i efterhand)

Av , , Bli först att kommentera 15

Det här är väldigt sällan bloggen för stil och mode. 

 

Men en kväll som denna, när man vilat ifrån träning och bara har några vattengympapass och förfärligt hårdhänta tåbehandlingar att rapportera hem om (vi spar det till imorgon), så nöjer jag mig med att konstatera följande: 

 

Idag var det, om jag får uppskatta utan att ha rådfrågat Peter Kondrup, ungefär tjugo grader ute. Knappa tjugo. Solen sken så där till och från. Det blåste lite. 

 

Det var en sån dag där du står i valet och kvalet mellan att välja de riskfyllda shortsen ("jag gillar ju inte när det blåser småspik kring vadpartiet") eller de tryggare jeansen ("med dom vet man att man håller benen varma"). 

 

Vid ett sånt tillfälle är det enkelt att välja det sistnämnda, tryggare, värmegaranterade alternativet. Jag brukade också resonera så. 

 

Men en snålblåsig, semimolnig junieftermiddag ändrades för alltid mina shortsvanor. Kung Erik bar shorts denna dag. Ett vågat val en så pass snålblåsande dag. Väldigt vågat. Så pass vågat att Peter Siepen tänkt både en och två gånger om det inte skulle passa bättre med ett par jeans. 

 

Men Kung Erik förklarade: 

 

"Man måste passa på att ha shorts. Alla chanser man får", sa han och utvecklade. 

 

"För när du sitter inne i vinter och snön faller så kommer du tänka tillbaka på de här sommardagarna och tänka att ’varför hade jag inte shorts på mig’"?

 

Så carpe shortsdiem, gott folk. 

Valsta Syrianska – UFC 1-2 (1-0),

Av , , 1 kommentar 36

Vi inleder med ett låtcitat. Oskar Linnros är ingen Bob Dylan. För den delen heller ingen Håkan Hellström. Men ibland behöver det inte vara så svårt: 

 

"Fy fan vad skönt". 

 

Vi ligger under efter den första halvleken. Varför?

 

Okej, vi får inte riktigt igång spelet hundraprocentigt. Vi tvingas lyfta en del insparkar vilket stör vår rytm. Vi får inte riktigt in "Strossa" i matchen. Men när vi väl rullar, ytterback-innermittfältare-yttermittfältare oftast, så sågar vi oss igenom. Skapar en del chanser. Danny har två nickar från nära håll, men Seif-inläggen är båda gången en hårsmån för höga och hamnar för långt upp på Dannys orangea kalufs. Johan har nåt avslut från straffområdskanten. Jag (!) skarvar en frispark vidare – strax utanför bortre stolpen. 

 

Valsta? Ni som såg hemmamötet mot dessa Märstasyrianer noterade hur oerhört uddlöst laget var – även innan de två utvisningarna. Det var ingen större skillnad idag. Jag och Kvist tyckte att vi, efter några minuter i början, hade full koll på deras två anfallare. 

 

Men. En en-touch-passning från (det här är inte bloggen som hänger andra spelare än Erik Löfgren) "en högerback" in i mitten mot Kvist blir, på grund av en tuva där bollen studsar upp, alldeles för hög och sned. Bollen smiter istället till deras Sencer Soguk som blir helt friställd och elegant chippar in ledningsmålet. 

 

Spelar ni Football Manager? Då känner ni till den gamla ett-skott-ett-mål-buggen som fått folk låtsastränare världen över att kasta laptops, stånga huvud i väggar… och… en gång läste jag om en kille som påstod att han i vredesmod över ett sent insläppt mål plockade upp familjens hamster och kastade ut den ur det öppna fönstret. Så långt han kunde. Från tredje våningen. All respekt åt den stackars hamstern; men någonstans hoppas jag att den historian är sann. 

 

Nåväl. Det var lite så det kändes. Och efter en sur förlust mot Frej, där bollen inte ville in och vi istället släppte in enkla skitmål, så skulle ett gäng med trasslig moral ha suttit och ojat sig. "Nej, det vill sig inte för oss i höst" och "det är som förgjort" och "det spelar ingen roll hur vi gör, det går bara inte". 

 

Ni vet; som när man spelar Football Manager. De svårslagna kokningarna där beror ju till stor del på att du inte kan göra någonting åt det, ofta. Det är i slutändan spelet själv som bestämmer om deras enda skott ska gå i mål eller ej. 

 

Vi hade kunnat suttit med huvudena gömda i händerna och tänkt att samma principer styrt över den verkliga fotbollen. Ojat om att Gud, Hossianna eller annan ansvarig för spakarna suttit sig på tvären och bestämt att "nej, i höst ska inte UFC vinna några fotbollsmatcher". 

 

Men nej. Samtliga i det där omklädningsrummet trodde verkligen att vi skulle vända på matchen och packa Malmö Aviation-flyget hem fullt med tre poäng. 

 

Och då… ja, då gick vi ut och formligen körde över Valsta Syrianska. Från matchminut 46 till 85 är det, tack vare vår helplanspress och vårt fina spel efter backen, bara ett lag på banan. 

 

Valsta är förvisso uddlösast i serien – av det jag har sett tycker jag verkligen det – men… jag sitter och funderar på om vår andrahalva inte är säsongens allra bästa halvlek. Lätt topp tre, hur som helst. 

 

"Strossa" kommer in i spelet, Rajko börjar såväl glidtackla till sig bollar som smäckert fördela de ut på kanterna. Seif fortsätter trampa runt och hitta inlägg. Ett styr "Strossa" behärskat i nät efter att ett helt koppel syrianer valt att klänga sig fast vid vårt orangea monster på förstastolpen och lämnat vår lagkapten rätt allena. 

 

Danny fixar sedan straffen på helt egen hand. När han står felvänd med boll nere i hörnet, vänder upp, sätter fart, Alexander Ovechkin-tacklar bort sin försvarare samtidigt som han driver bollen, petar bollen förbi en ditrusande, tacklande back och faller. 

 

Kung Eriks straff var… precis tillräckligt dålig för att gå in. Målvakten – som tydligen nypt en straff av "Stross" på samma arena förra året – slängde sig tidigt åt helt rätt håll och hade straffen legat närmre den vänstra stolpen hade han garanterat räddat den. Nu kastade sig målvakten en aning för långt, fick bollen under sig, såg ut att kunna få fast den ändå med armbågen, men den smet med marginella marginaler under. 

 

2-1 redan i sextioandra minuten. Läge att falla hem och Catenaccio-försvara hem de tre poängen? Icke. Inte med en så pass trasslig rese som Erik Löfgren i försvarsleden. Vi fortsatte spela. Efter marken. Lika bra. 

 

Det var bara i slutet, sista fem, som det blir spännande. Som det alltid blir. De får några frisparkar och slänger upp halva Syrien. 

 

Men vi håller undan. Vi är tillbaka på vinnarspåret – och det med besked. 2-1 efter underläge mot Valsta kanske låter halvtrassligt och knackigt, men jag är riktigt nöjd. Inte bara med de tre poängen, utan för sättet vi genomförde matchen. Sättet vi spelade på. Sättet vi tog oss samman i paus och fullkomligt pressade sönder Valsta i andra. 

 

För egen del?

 

Jorå, gott folk. Den här gången slipper ni läsa en total kapning av mig själv. 

 

Ska ni spela med fotboll med en trasslande stortåled i framtiden gäller följande formel; vila dagen innan, plåster fyllt med bedövande salva påsatt över tån någon timme innan match och en dos Alvedon innan såväl uppvärmning som match. 

 

Jag var tillbaka. Inget tragiskt kringhaltande, ingen Voltaren-dåsighet (jag har inte riktigt känt mig "där" på matcherna, jag väljer så här i efterhand att skylla det på Voltaren-tabletternas biverkningar) och förvånansvärt pigga ben. 

 

Det som fattades var ett mål. På en inläggsfrispark sprang jag mot första ytan, såg att bollen gick mot den bortre och hittade mig en helt fri yta i andra delen av straffområdet (20 i Spel utan boll). Danny Persson gick upp i luftduellen, jag skrek mig harmynt över hur fri jag var, Danny vann luftduellen, skarvade bollen och den går i en perfekt båge mot den yta där jag står helt fri och slickar mig runt mungipan. 

 

Den studsar lugnt och fint så att den är i knähöjd på mig när jag ska ta avslut. Målvakten rusar ut mot mig. Jag fattar beslutet att lobba över honom. Som jag sett dom göra ibland, dom där anfallarna. Så där läckert, retsamt och för målvakten helt oväntat. 

 

Problemet med min lobb är dock att med min tillbakalutade hållning och min uppvinklade fot så anade nog hela Märsta med omnejd att det var en lobb på väg. Även målvakten. Han hoppade ut och avvärjde med en av sina väldiga nävar. 

 

Nåja. Man kan inte få allt. 

  

Oh it’s in the air at night 
There is a wind coming in 
The days dying 
Oh it’s so beautiful 
There’s something happening somewhere 
I take the bus into town 
All I see is laughing 
And we are winning

Umeå by fredagskväll,

Av , , 3 kommentarer 15

Jag hade just rullat fram rullvagnen till matbordet, lagt ananasskivan på den helstekta fläskytterfilén, yppat orden "välkommen ska du vara, Erik" till mig själv… när Lundström hörde av sig och ville göra någonting av den kanske sista somriga fredagskvällen. 

 

Det som höll på att bli ännu en Roland Järverupsk ungkarlsafton (jag refererar till Roland från Torsk på Tallinn, inte den tragiskt usla spinoff-variant som rullar under Sommarkrysset* och bara gläder Robert Gustafssons penningbinge) blev istället en helspäckad utekväll där vi "gjorde Umeå". 

 

*= Stanna gärna upp och notera tragiken i att en 21-årig ung man ogenerat refererar till hur han brukar titta på "Sommarkrysset" på lördagskvällarna. 

 

Hur gör man då Umeå en fredagskväll utan en endaste promille innanför västen? 

 

Jo; man börjar med att spela biljard på Megazone. Ett ställe som är mest känt för att ha hållit Simon Mårtensson borta från universitetsstudier i höst;

 

"Jag skulle ju sätta mig vid datorn sista dagen och söka, men när jag skulle sätta mig så ringde några kompisar och ville göra ’Fortet’". 

Fortet?

"Ja, på Megazone. Så då följde jag med dom och sen blev det aldrig av". 

 

Jag och Lundström hann med fyra matcher. Det slutade oavgjort, 2-2, efter att jag spelat upp mig efter en bedrövligt trasslig start där jag näppeligen lyckades träffa den vita bollen med stickan. Jag skyller på att jag inte spelat biljard på någon högre nivå sedan jag slutade gå på fritids senhösten -98. En ytterligare orsak kan vara att de på Megazone erbjöd en brunaktig krita att pensla stickans topp med. Jag spelade på fritids alltid med blå krita. 

 

Nåväl; jag spelade upp mig och avgjorde den sista matchen med en smäcker helplansväggning av den svarta åttan som fått även den mest kräsne biljardexpert att börja slå saltomortaler i ren eufori i kommentatorshytten. 

 

För en utomstående som sett kampen från början till slut kan det ha sett ut som att jag, för att tala biljardspråk, "gjorde en Uncle Phil". Det äldsta knepet i lurendrejarbibelns biljardkapitel. 

 

Tittade man inte på Fresh Prince in Bel Air när man kom hem från fritids i Västerbotten?

 

Efter biljarddrabbningen styrde vi kosan mot ett fik. Där var det tomt. Vi gick till ett annat café. Där var det stängt. 

 

Vi undrade vart alla nyktra, skötsamma människor var en fredagskväll. Faktum är väl att det endast finns två typer av människor som är nyktra och skötsamma på en fredagskväll i augusti. Fotbollsspelare och pingstvänner. 

 

De senare träffade vi på torget, där de stod och delade ut en kaffetår och en kanelgiffel till förbipasserande. Alla med varma leenden över läpparna, muntra uppsyner och mjuka, väna ord som får hela kollektivet att framstå som att de kommer från någonstans där alla är draperade i sammet, där alla hus är byggda i pepparkaksdeg och där alla tvister görs upp med kuddkrig. 

 

De ser alla så väldigt lyckliga och harmoniska ut. Det var nog tur att jag inte var där ensam. En genuin olycka som jag själv hade nog gått med omedelbart när jag märkt hur glada och lyckliga hela kollektivet verkade. Nu… försökte jag vara lite rolig istället. 

 

"Vi har varit och spelat biljard", förklarade Lundström. 

"Jaha, vad ska ni göra nu då grabbar?", frågade en pingstvän. 

"Det är ju fredagkväll, så vi ska väl kicka lite lyktstolpar", sa jag. 

 

Gick sådär. 

 

De ska ha cred för att de står där. Goda gifflar, finmalet kaffe och trevliga människor som verkligen "bara ville prata". Inget tjat om Jesus, Hossianna eller någon annan av våra favoritaktörer från Bibeln. De snackade fotboll. Om Herminator var på väg tillbaka (jag vet lika mycket som er där) och så. 

 

Det var bara en tant, förmodligen av den gamla knacka-på-dörr-skolan, som illa kvickt var framme och delade ut pamfletter så fort man stoppade kanelgiffeln i gipan. Det var förmodligen tant som stått och bakat gifflarna och som ville ha någonting för besväret och manade därför på folk en pamflett per bakverk. 

 

Imorgon bitti är det träning ute i Obbola. Därefter har jag efter många om och men (VK har ingen annan skribent tillgänglig, jag är förstås det sista krisvalet) tackat ja till att skriva en artikel. 

 

Om – sitter ni ner? – orientering. Distriktsmästerskapen. I mina ögon låter detta evenemang som någonting man "ringer in" på söndagen (ringer och frågar vinnaren någonting i stil med "jaha, hur gick det här då? Fick du alla stämplar?") och placerar i någon spalt intill boulenotiserna – men nu ska jag alltså vara på plats ute i Röbäcksskogarna. 

 

Det ska synas i texten att jag varit på plats. Jag ska ha in en smäckrare miljöbeskrivning bland de 1800 tecknen, känner jag, så att det är tydligt för alla nagelfarande orienteringsvänner att VK varit på plats. 

 

Tips på bra ord för att beskriva en barrskogsflora i augusti tas gärna emot och kan komma att i förlängningen publiceras. 

 

Jag tittar på teve,

Av , , 2 kommentarer 20

Ni har de senaste dagarna fått läsa er till leda om mina tåbekymmer. 

 

Ikväll tänkte jag bara kort ta upp en tråd från den fotbollsspäckade tevekvällen. Den som började med att Markus Halsti – även känd som Tio-i-allt-på-FM-Mackan eller Han-man-skeppar-iväg-direkt-gratis-när-man-startar-en-save-med-MFF-Mackan – smekte fram en Kaká-passning (nåja) i Champions League-miljö och man tänkte att "det är kanske inte så svårt att spela fotboll på hög nivå ändå". 

 

"Fan, till och med gamle Jeffrey Aubynn får ju hoppa in och slå bort bollar bäst han vill". 

 

(Om jag ska bli teverescensent för en stund: Lars Lagerbäck, som ofta ger sken av att ha utstrålningen hos en granstam, tyckte jag gjorde en mycket fin premiär som expert i Viasat-studion. Man må säga vad man vill om hans träiga yttre – men karln kan extremt mycket fotboll. Jag saknade då inte Bosse Brunkräm Peterson)

 

Men så kom Clasicon, försäsongs-Clasicon, och då glömde man omgående måttstockar som Halsti-genomskärare, Aubynn-bolltapp och Melicharek-tacklingar. Björn-Åke måste ha fällt en och annan glädjetår framför teven över hur alla passningar alltid satt på läppmynningen, hur bollen vid varje mottagning satt limmad jämsmed snörningen och hur allt ständigt utförs i maxfarter.

 

Jag konstaterade mest att när man ser möten mellan Barcelona och Real Madrid så sitter man och skäms lite över att man själv kallar sig för fotbollsspelare. 

Strax i teverutan igen,

Av , , 5 kommentarer 19

Jag var åter till Lars Johansson idag. 

 

Allt var lite bättre, musklerna lite mindre stela, tåleden lite mindre svullen, rörligheten en aning bättre. 

 

Men det var ju fortfarande så att slaktmasken åkt på omgående om jag varit en grisekno, om jag varit en hästkrake hade jag gnäggat mitt sista gnägg och snart funnit mig själv liggandes uppskivad på en Falu Rågrut tillsammans med en klick ister och kanske i bästa fall en gurkskivling och om jag hade varit en gammal huskatt hade jag med bums "skickats ut på landet till mormor och morfar" men sedan plötsligt ha "sprungit bort" när det var dags för barnen att besöka stugan. 

 

Verkligen allt är fel. Hela min kropp är ett luftslott.

 

Idag på träningen – vi spelade tio mot tio på straffområde-straffområdes-yta – styltade jag mig min vana trogen fram med vändningsradien av ett större hangarfartyg. 

 

Det går inge bra. Det känns inte bra. 

 

Jag tittar mig alltid över axeln när jag spelar. Inte för att "orientera mig" (tränarsvenskans inneord på 10-talet) och se vart jag har mina med- och motspelare. 

 

Nej. Jag är alltid rädd att någon ska knacka mig på ryggen, att jag ska vända mig om och få en stor filmkamera upptryckt i ansiktet. Att jag bakom det starka kameralyset ska kunna urskilja två välbekanta anleten; Martin Timells och Lennart Ekdals. 

 

 

Att Lennart Ekdal retoriskt ska fråga "Erik Löfgren?", med mer än en bekymrad rynka i pannan granska mig med de där grävande journalistögonen, och fortsätta gå på med "Vi kommer från TV4:s Fuskbyggarna. Du har sålt på Umeå FC en fallfärdig mittback, trots att du gett indicier om att vara en 21-årig ung idrottsman i dina bästa år". Jag ser framför mig hur jag skulle stamma fram något ohörbart och hur Martin Timell, som är expert på felbyggen och granskat ritningarna över min kropp, skulle kliva in i handlingen och argt skrika ut något om att "HELA FUNDAMENTET ÄR JU SKEVT OCH SNETT!". Jag skulle inte kunna argumentera emot. 

 

Under de förutsättningarna är det svårt att prestera. 

Slaktmask på,

Av , , 1 kommentar 14

Ni minns vad jag brukade göra som dagen-efter-match-träning i våras? På den tiden då jag var en förhållandevis hel och funktionabel mittbacksrese? Innan min konsumtion av portvin på vardagskvällarna – jag tycker det är rätt gott med ett glas till Findus Ostschnitzel – gav mig trassel i stortån? 

 

Jo, jag vattengympade. 

 

Idag var jag åter i bassängen. Det gamla gardet var intakt och Agda, 84, berättade för mig vad som hänt sedan jag sist jag var med och plaskade. The juicy gossips. Hur Ethel brände mandelflarnen på senaste syjuntan, hur Ullas barnbarn tagit en bronspeng i skol-DM i orientering och hur Gerd tyvärr återfått sina gamla stomibesvär. 

 

Det blev ett bra pass. Jag fick känna mig snabb igen. Jag var kanske inte snabbast, men lätt övre halvan bland de pensionerade tanterna. 

 

Efter vattengymnastiken var det dags att packa min söndertrasade lekamen på cykeln och bege mig till ännu en i raden av sjukgymnaster som skulle försöka lösa den trassliga gåta som är min kropp. Jag har ju varit till både Andreas Larsson och Lasse Bergman – UFC:s egna sjukgymnaster. Idag besökte jag Lars Johansson, tidigare bland annat UIK, uppe vid – vad jag antar kallas för – Gammliaskogen. 

 

Att gå till Lars Johansson med sin kropp är ungefär som att lämna in sin bil för besiktning. 

 

Tänk då att du kommer med din gamla, rostiga Ford Escort, årsmodell -74, med den där framvagnen som gnekar, de tröttkörda lamellerna och den där kamremmen som du vet med dig att du borde ha bytt för länge sedan – så kan vi likna min situation. 

 

(Jag tror att det, trots att vi bor i Norrland, är bäst för min sociala situation att jag förtydligar att jag inte slänger mig med ovanstående motorbegrepp i andra än ironiska syften. Jag hämtar alltid min motormässiga inspiration från det här Hassan-klippet)

 

Det började förvisso trevligt, då han först skulle fylla i ett formulär om allt möjligt. Exempelvis om vilka sporter jag spelat tidigare; vilket gav mig chansen att stolt räkna upp min egentliga paradgren tennis där jag, som av en händelse, även flikade in att "jag faktiskt vann DM innan jag slutade som fjorton-femtonåring" (det faktum att min tuffaste motståndare på vägen mot bucklan var en lönnfet -91:a lämnades därhän). 

 

Men sen var det dags för kroppsesyn. Den gode Lars, som jag skulle likna vid någon sorts guru, utbrast genast "VILKA KAVUSFÖTTER!" innan jag ens fått av mig båda strumporna. "Ka-vadå?", frågade jag trevande medan han stirrade med uppspärrade, närmast skärrade ögon på mina tydligen missbildade fyrtiofyror. "Ja, du har ett par kavusfötter så det bara skriker om det", fortsatte han. 

 

Jag fick aldrig någon riktig klarhet i vad en kavusfot egentligen innebär – vid en googling dyker det upp blott tre (3!) träffar – men att det var något väldigt trassligt blev jag mer än väl införstådd med. Det lät som att det var lika klokt att satsa på att bli fotbollsspelare om man hade två kavusfötter som att satsa på att bli handmodell som spetälsk. 

 

Jag fick visa upp rörligheten i den trassliga vänstertån och när han direkt såg hur jag inte kunde vinkla tån uppåt så ifrågasatte han hur jag kunde springa alls. 

 

Det kan ju ni som sett de senaste matcherna intyga att; det kan jag inte. Inte riktigt. 

 

Mitt vänstra löpsteg, där jag lyfter på foten istället för att trycka till över stortån, gjorde att alla andra delar av min sorgliga lekamen tog skada. Det fanns "en risk" för att jag "på grund av sättet jag kompenserar" skulle "dra på mig en allvarlig knäskada". 

 

Det lät, med andra ord, sådär. 

 

Och då hade han ändå inte börjat tänja på övriga mjukdelar. Eller… mjuk och mjuk. Mjukdelar är nog fel ord för mina muskler. Han tänjde baksida lår. Muttrade "näe" och skakade på huvudet när mitt ben inte alls ville följa med upp i någon nittiogradig vinkel. 

 

Sen följde, i tur och ordning, "näe", "näpp", "nejnejnej", "åhnej", "inte här heller" för varje muskelgrupp han prövade. Det var inte mycket som stämde. Han gick igenom varenda muskel, kändes det som, följde upp varenda led och sena. 

 

Hade jag varit en gammal rostig Escort hade dess ägare, efter ett "nej, nej, nej" vid besiktningen och en uppskattning på "det här kan nog dra iväg" hos bilverkstaden, skrotat mig illa kvickt. 

 

Nu är jag människa och får en chans att räta upp det här vraket till skuta. Ny tid hos samme Lars Johansson imorgon. Återkommer. 

UFC – IK Frej 1-3 (0-0),

Av , , 10 kommentarer 11

Ni får ursäkta mig för att inlägget dröjde lite. Jag har ju, som Lotto-Åkes gamla chef skulle ha sagt, haft "hela kvällen på mig". 

 

Men jag har tittat på fotboll. Försökt studera hur lag på marginellt högre nivå (Real Madrid-Barcelona) gör för att våga spela i alla lägen. Hur de rullar igång sina passningsspel från målvakt, via backlinjen och upp till mittfältet – för att sedan låta kreativiteten flöda. 

 

För faktum är ju det att vi inte vågade tillräckligt idag. Speciellt inte under den första halvleken. Det blir enkom långa utsparkar, inget ordnat spel – och det är uteslutande bottenlaget IK Frej som står för de långa, bollrullande anfallen. 

 

Jag såg Malmö FF:s juniorer ställas mot AC Milan ikväll. Förvisso i en träningsmatch. Men bara namnet AC Milan borde få en tunn 18-årig pojkspoling som Simon Kroon – med sitt Emil i Lönneberga-utseende och sin enda allsvenska start –  att darra. Att möta spelare som Cassano, Ambrosini och van Bommel borde få honom att vilja gömma sig i första bästa snickeboa. 

 

Men han och massa andra okända ynglingar gick ut och spelade fotboll, rullade boll, utmanade och trippade frejdigt runt de tunga rödsvarta världspjäserna. 

 

De vågade. Det gjorde inte vi. Och då var det ändå inga van Bommlar och Ambrosinar på andra planhalvan. Där stod IK Frej. Ett bottengäng i Division I. 

 

Jag säger inte att vi ska ha respekt för IK Frej – men vi, som serieledare, måste ha självförtroende nog att våga få igång vårt passningsspel. Om inte mot ett bottenlag på hemmaplan – så när? 

 

"Våga få igång", jo, det är det det handlar om. Det är inte det att vi inte kan. När Marko är utvisad, och vi ligger under med 1-0 och spelar med en nu-har-vi-inget-att-förlora-mentalitet så vågar vi få igång ett snabbt, fint passningsspel med trianglar runt Wennebro, Sennström och Lundström och får folk rättvända mot deras backlinje. 

 

Men trots att vi inte gör någon bra första halvlek så skapar vi ju något läge. Lundström blir ju, av någon anledning, helt friställd när Marko rensar från halva plan. Och vi har ju haft det där flytet, hittills. Att vi ofta har fått mål i rätt lägen. Även när spelet trasslat. 

 

Det där hade varit ett väldigt rätt läge – att få ta med oss 1-0 in i paus. 

 

Men… nej. Det där flytet har vi inte just nu. 

 

Vi skapar ju några kvitteringschanser vid 0-1. Strossas skott går i stolpen, bland annat. Och Seifs friläge vid 1-2, när målvakten får upp en näve och styr bollen retsamt precis utanför stolpen. 

 

Själv? 

Foto: Jan Hofverberg (UFC-bloggen har upprepade gånger skrivit Hofvenberg och ber om ursäkt för det). Vi slänger in en modifierad låttext; 

Nedre botten, beautyshopen,

funderar på att gå dit,

varje gång jag hatar mitt liv,

varje gång jag ser en matchbild,

"hej, snälla, kan ni ändra exakt allting?"

 

Tre insläppta mål, mängder av förlorade dueller, taffligt sen in i många situationer, trassliga uppspel, inga initiativ med boll. Betyget kan inte bli annat än underkänt. 

 

Jag och Marko, hela backlinjen, har ju en viktig roll – kanske den viktigaste – i att få igång bollrullandet. Att Vlado vågar sätta ut bollen på någon av oss som i sin tur kan spela efter marken upp på mittfältet – för att undvika den långa utsparken. Vi lyckades dock inte en enda gång i första halvlek erbjuda det korta alternativet. 

 

Det riktigt trassliga är att jag kände mig mindre genomusel idag än mot både HTFF och Sirius. För er som såg dagens match borde det säga det mesta om min formkurva på sistone. Jag har fortfarande ont i tån – trots intensivt Voltarenknaprande – något som går ut över hela mitt rörelseschema. Och besitter man vanligtvis snabbheten hos ett mätt, däst bältdjur och vändningsförmågan av ett regalskepp så har man inte råd att tappa en enda procent i några fysiska attribut. Jag var fortfarande en skugga av den mittback jag vill vara idag – jag är väldigt besviken med min insats, ska ni veta – men det går med marginella, stapplande steg sett till dagens match… inte ännu mer bakåt i alla fall. 

 

Till sist; det här är bara en liten bisak. Ingenting jag under några omständigheter skulle skylla bort en förlust på. Men… man skulle ha blivit domare. 

 

Jag stannade för en sekund till utanför domarnas omklädningsrum när jag var på väg tillbaka från duschen. Tänkte för en stund knacka på och fråga hur de själva kände att de skötte dagens drabbning, men kom på bättre tankar. Musik sprutade ut ur en högtalare i domarrummet och genom sorlet av peppmusik kunde man från långt håll höra idel glada tillrop och skratt eka i Gammliakatakomberna. 

 

Man kan tydligen, hur det än går i matchen, alltid vara nöjd och glad efter en match om man är domare. Ingen självrannsakan, bara vara glad och fakturera. Livin’ the dream. 

Hå och hej med Farbror Frej,

Av , , 1 kommentar 14

Jag var som bekant fotbollstränare för en grupp tjejer i veckan. 

 

Jag var det förstås dels för att det inbringade slantar som kanske kan hålla mig på rätt sida om den ekonomiska ruinbranten, dels för att det var roligt att göra något av dagarna – men framför allt för att värva en ny läsargrupp. 

 

På fredagseftermiddagen uppdagades det bland de tolvåriga tjejerna att jag drev en blogg. Jag blånekade. Förstås. "Jag är mittback, såna skriver inte bloggar. Jag står och klyver ved på fritiden". 

 

Men de stod på sig. Hade "läst på UFC:s hemsida", och så. Så jag antar att någon letat sig hit. 

 

Och vad kan då vara roligare för en 12-årig tjej än att finna sig själv på bild på Umeås kanske främsta UFC-blogg? 

 

 

(Eftersom jag är lite stolt över att på blott en dag lärt mig samtliga namn så gör vi en sammanställning) Sittande (från vänster): Alicia, Julia, Hanna, Olivia, Elin, Agnes, Ronja, Emma. Stående: Rajko, Linn, Clara, Vilma, Wilma, Evelina, Pernilla, Maria, Liv.Längst bak: Tord Grip (man kan inte ens urskilja ett par ögon i den där rynkiga, nötta baseballhandsken till ansikte), Marko Mihajlovic. 

 

 

Tjejerna bjöds förutom ypperligt utformade fotbollsträningar även på ett teoretiskt pass. Stuart Gibson berättade om hur viktigt det var att verkligen satsa på fotbollen om man ville nå långt. Att kanske sitta hemma (och skriva blogg, redaktionens anmärkning) istället för att gå ut och svinga sina lurviga en lördagskväll. Att sova rätt. Och kanske framför allt; att äta rätt. Vikten av att inte äta för mycket socker betonades. 

 

Ganska snart efter kostlektionen var det dags för lunch. 

 

 

Pannkakor med sylt och vaniljglass… Vaniljglass och sylt med pannkakor. 

 

Något som Fredrik Wennebro, snart 20, blev alldeles överlycklig av. Mittfältaren, som var tränare på UFC-akademin även i juni, visste att det skulle serveras pannkakor någon av dagarna och muttrade besviket när matlådan var fylld av kokepäror och köttbullar spaghetti och köttfärssås. När han i onsdags fick höra att det skulle serveras fisk muttrade han om att "gå hem och äta ifall det var torsk".

 

 

Roligast från gårdagens heldag på Gammlia? Jo, när Fotbollsbloggens Emanuel Otterhall träffade Rajko (dagen efter VF varit där och gjort detsamma) och de två presenterade sig för varandra. 

 

De hälsar med varsitt engelskt "hello" varpå Rajko stäcker fram näven, ler sitt finurliga kittel-leende och säger "Rajko". Otterhall skakar näven och svarar, på fortsatt engelska, "Ii-mej-nju-ull". 

 

Annars då? Jo, man blir väldigt trött av att jobba. Igår slocknade jag vid elvasnåret. På en fredagkväll.  

 

Var jag därför desto piggare på lördagens morgonträning? Nja. Mitt stortåstrassel vill inte alls försvinna – tvärtom, trasslet vill intensifieras – och det ger i sin tur utslag på hela mitt osynkade fotbollsspelarväsen. På grund av att jag springer och kalvar med vänsterbenet (på grund av tån) så får jag diverse komplikationer i högerbenet som ett brev på posten. 

 

Och en spelare med min ursprungliga trasslighet vad alla fysiska attribut betingar har inte råd med några värre komplikationer. Ett faktum som med all önskvärd tydlighet visat sig då jag styltat runt på träningarna i veckan. 

 

Hur som; imorgon väntar IK Frej på hemmaplan. Ett Frej som vi hade stora problem med på bortaplan (1-1) och som tydligen imponerade stort på Örjan i senaste matchen mot Akropolis (3-0 hemma) då de rullade ut grekklubben (som i matchen dessförinnan spelat oavgjort mot Sirius) efter noter. Det blir en tuff match. Mycket tuff. De har ju bland annat ex-landslagsmannen Olof Guterstam på topp. 

 

Vi har tränat i veckan på att hålla bollen inom laget, på att få igång bollrullandet igen och hitta tillbaka till vårt eget spel. 

 

Vågar vi bara göra det – samtidigt som vi står för en fullvärdig arbetsinsats; då vinner vi imorgon. 

 

Och ni sitter väl på läktarn? Ni dryga tusentalet? Finväder och höstpremiär för hemmaspelet? Då spelar det väl ingen roll att vi blott tagit en poäng på två matcher sedan serien vände? Jag menar… det här är väl ingen… ingen… ingen medgångsarstad? 

 

Morgondagens facit:

 

Ni ser en halvlek av Stoke-Chelsea, sätter er sedan och lapar sol på Gammlia och ser Umeå FC ånga på i tabelltoppen varpå ni går hem och ser Malmös träningsmatch mot det lag vi tidigare känt som Milan men nu känner som "Zlatans Milan" innan ni avslutar kvällen med Supercupsmötet Real Madrid-Barcelona. 

Censur,

Av , , 5 kommentarer 13

Den här bloggen är förstås bäst när den är som allra bittrast. Det vet vi. 

 

Men… det finns någon sorts gräns. Och skulle jag skriva något om dagens träning för egen del så skulle det kliva över gränsen där det lustigt, självironiskt bittra blir till totalt mörker som gränsar till patetik. 

 

Ska vi behandla mörkret, den totala hopplösheten och den här världens framtida undergång så behandlar vi den så här, lite kort; 

 

12-åringarna av idag "gillar inte Eric Saade" och "har växt ifrån Justin Bieber". Det stod de fast vid även idag, när jag åter igen filosoferade med de skadade tjejerna. 

 

Ni minns hur jag igår vädrade en viss framtidstro efter dessa svar. 

 

Vad jag inte gjorde var att försöka få de att konkretisera vad som verkligen var "bra musik", be de 12-åriga tjejerna nämna specifika låtar som de lyssnade på.

 

En klar majoritet kunde enas om tre låtar:

 

"Friday" med Rebecka Black (textkänsliga läsare varnas), "Skjorta, kavaj och röda byxor"-låten och – förstås – "Fest hos Mange". 

 

Ridå ner. 

 

Till något betydligt roligare; till helgen är det premiär för en ny Premier League-säsong. Det kan vara höstens stora höjdpunkt för en olycka av min dignitet.

 

För en sån person som inte finner det genant att "en bra lördag" innebär att halvligga i en soffa från tidig eftermiddag till sen kväll och titta på teve. En person som inte skäms för att vid kvart i sex-snåret, när Stryktipset ska till att avgöras, övergå till att stirra in i en laptop, veva upp en bättre livescore-sida och sedan maniskt fästa blicken på 1-1-resultatet mellan Nottingham Forrest och Doncaster och börja nynna "KOMIGEN DONCARNA, KOMIGEN" för sig själv samtidigt som man – som i trans -börjar veva med högernäven framför dataskärmen. Allt för att man ska få in den där ena av de skrälltvåor man behöver jobba in för att inbringa ett polettskrammel i miljonklassen. 

 

(Jag antar att jag tänker att "om det finns någon Gud så borde han stötta de allra svagaste" och att jag på fullaste allvar inte kan tänka mig en mycket svagare person än den som sitter i bara mässingen på en gammal soffa, ensam i ett underjordiskt grävlingsgryt en lördagkväll, och sjunger påhittade hejarramsor för Doncaster samtidigt som han upprepat vevar med näven som en krigsherre på en kulle – de står alltid uppe på en kulle – skulle göra för att få sitt kavalleri att rida mot orcherna och döden)

 

Nåväl. Även om Premier League-starten inte behöver någon ytterligare krydda för en olycka som jag själv så lärde jag mig av en vis gammal mattant att det aldrig kan bli för mycket kryddat. "Det ska vara sting i grejerna", sa hon och slafsade fram en ny varm platta tacotorsk. 

 

Därför har jag gjort ett lag på http://fantasy.premierleague.com. Det är – till skillnad från Aftonbladets urvattnade gamla Drömelvan-koncept – helt gratis, och mycket bättre. 

 

Jag har gjort en liga. Jag har skickat ut inbjudan mejlledes till alla i UFC-truppen att anta utmaningen i det som på riktigt kan anses som en prestigefylld fotbollsvetartävling (till skillnad från VF-coachen där bara lokala byfånar som Johan Larsson och Erik Lundström orkar hålla koll på att "Sorseles skyttedrottnings fästmans hund är sjuk"). 

 

Eftersom det här är en så pass trevlig, service-minded och tillmötesgående portal så gör vi som så att vi öppnar upp ligan även för UFC-bloggens Premier League-intresserade läsare; 

 

Koden att joina (jag har droppat några anglofila lines – något som måste bero på att jag har lyssnat en del på Filip&Fredriks podcasts) ligan verkar vara 1161417-271099. 

 

Mycket nöje. 

Vad som på UFC-bloggen får räknas som ett kort inlägg,

Av , , 3 kommentarer 20

Igår hade vi, efter att den ansvariga städgruppen (Joel Burström och Johan Larsson) låtit en soptunna stå orörd alldeles för länge, en svärm av bananflugor i omklädningsrummet. 

 

Det var jobbigt. Man fick veva frenetiskt för att hålla de borta. 

 

Erik Lundström hade, förmodligen under någon syjunta på Haga, lärt sig att blandningen av vinäger och diskmedel i en skål skulle få bananflugorna att försvinna. 

 

Säg så här; om man får välja mellan att behöva veva med näven efter några flugor eller behöva uthärda stanken från en sprucken vinägerflaska (någon tappade självklart flaskan i golvet) så väljer man alla gånger det första alternativet. 

 

Annars? Marko och jag fortsätter drilla våra små flickadepter från morgon till kväll i sann sovjetisk anda. 

 

Jag pratade med två av tjejerna som stod på sidan, småskadade, medan de andra spelade – för att få mig en uppfattning om hur dagens ungdom, tolvåringarna av idag, ser på världen. 

 

Ingen av de gillade Eric Saade. Båda hade, 12 år gamla, "växt ifrån Justin Bieber". 

 

En sa till och med att "Håkan Hellström är rätt bra". 

 

Det finns hopp inför framtien, gott folk. 

 

På träningen var allt som vanligt. Lundström filmade, Danny vevade med armbågarna (och träffade mig så att det ekade jämsmed tandemaljen och läppen svällde snabbt upp så till den milda grad att jag veckan igenom kommer se ut att ha en halv dosa lössnus uppbakad under läpprackaren) – och Erik Löfgren var, som brukligt nu för tiden, sämst på banan. 

 

Dessutom åkte den sistnämnde på ännu en böter (den fattiga olyckan toppade böteslistan för våren med sina 600 kronor) då Jonas Nilsson med sin nagelfarande bötesblick noterade att jag hade ett par träningsbyxor av trekvartsmodell på mig som "inte kom från UFC". De kommer mycket riktigt från GIF Sundsvall, men de är av samma färg, samma märke och samma modell som UFC:s långbyxor – bara tre fjärdedelar så långa. "Men UFC har inga trekvartsbyxor", sa Jonas med den retsamt nöjda varggrin som bara en injagad femtiolapp till böteskassan kan framkalla. 

 

"Men det är ju trekvarts-väder", fungerade inte som ursäkt. 

 

… Marko vilade på grund av vad vi inför Sirius-matchen hade kallat en lower-body-injury; något sorts höfttrassel. Rajko vilade idag, men kom gående med sin lätt stukade fot och hejade på alla. Alltid med ett lurigt leende som borde tillhöra ett litet busfrö till Söderkis på 30-talet med äppelknyckarbyxor, hängslen och ett rappt, klämkäckt svar på varenda tilltal. 

 

Danny Persson konkreticerade hela Rajkos uppenbarelse med meningen; "… han ser ut som nån som när som helst kan hoppa fram och börja kittla en". 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se