UFC – Väsby 0-3 (0-2),

Av , , 5 kommentarer 19

Så sitter man här och har förlorat. 

 

Inte bara förlorat. 

 

Förlorat – mot spelare som bloggar om kepsar. 

 

Med 0-3.

 

Hemma. 

 

Det är med andra ord med väldigt tunga tangenttryck man ska påbörja någon sorts matchanalys ikväll. Väldigt tunga. Extremt tunga. Jag menar… spelare som bloggar om kepsar – det är inte innebandy, det här. 

 

Var börjar man?

 

Jag tror vi börjar med deras 1-0-mål. Jag skulle så hemskt gärna komma över en DVD-skiva med lördagens match. Inte direkt för att klippa ihop Erik Löfgrens ageranden i matchen och skicka det till diverse agenturer, nej, men för att se vad som händer;

 

Hur Väsby United, våra allra bittraste rivaler i serieledarrejset, kan få ett ledningsmål i Årets viktigaste match så oerhört lättvindigt efter knappa tio minuter.

 

De ställer om och det kändes som att vi bara föll, föll, föll, backade undan, rullade ut den röda, bereden en väg för herran – tills AIK-lånet Robin Quaison till slut fick stå helt ren, närmast helt opressad, och placera dit 1-0. 

 

… från straffområdslinjen!

 

Klev vi ut och var så passiva? Så proppfulla på respekt? Så… rädda? 

 

Jag hade en väldigt bra känsla inför matchen. Faktiskt. Tänkte tillbaka på matchen i våras på Vilundavallen; hur vi tog över taktpinnen sedan vi flyttat upp laget och spelat tightare på deras små tekniker. Tänkte tillbaka på förra veckans möte med Dalkurd; hur tydligt det var att ackilleshälen då var en undermålig aggressivitet. Tänkte att aggresiviteten är väl lätt att åtgärda; det är bara att skruva upp reglaget till Väsbymatchen. 

 

Mycket semikolon nu. Kanske bäst att förtydliga att det inte är Jens Lapidius som gästbloggar.

 

… tyvärr inte. Jag hade gärna låtit någon annan skriva det här inlägget. Jag har… svårt. Svårt att sätta ord på hur de egentligen kunde tillåtas att så busenkelt springa in 1-0 så snöpligt tidigt. 

 

Eftersom det här är en social mediekanal så kan jag ju som tur var lämpa över en del av analyseringsuppgiften på er. Hur uppfattade ni matchstarten? Ni som sitter på sidan och ser matchen med -förvisso nervösa och spända – men adrenalinfattiga, analytiska ögon? Såg vi… rädda ut när seriefinalen blåstes igång?

 

Skriv för all del allt ni tycker och tänker om matchen. Vi hade en del kommentarer här efter Luleå hemma – och på microbloggar världen över går debatten fortfarande het om det omtalade 2-0-målet i den matchen, inte sällan under hashtaggen #worldsgreatestgoal – men man lär sig som bekant mer av kritik än av beröm och ryggdunkningar. 

 

Men håll det på en bra nivå. Inga direkta spelarpåhopp, förutom de på den allmänt erkända olyckan Erik Löfgren, utan generellt. 

 

Min generella analys är att Väsby var bättre än oss. Det tror jag samtliga 1745 medmänniskor som bevittnade spektaklet på plats kan hålla med om.

 

Väsby hade inte bollen lika mycket som oss. Det berodde på att de inte ville ha bollen särskilt mycket. De låg extremt djupt i sina positioner, Osman Sow längst fram huserade omkring mittcirkeln när vi mittbackar hade bollen. Så pass djupt som bara IFK Luleå gjort mot oss i år. Vi rullade runt bollen, ibland kunde vi spela oss igenom till någon rättvänd spelare på mittfältet och man hann tänka att "nu blir det farligt". 

 

Men nej, det blev sällan särskilt farligt. Alls. 

 

När istället Väsby väl hade bollen så gjorde de så mycket mer med den än vad vi gjorde. Och framför allt – så mycket snabbare. 

 

Och tydligare. Så mycket tydligare. När Osman Sow mötte boll så kom Robin Palacios löpande rakt ner i djupled. Om bollen spelades upp på en felvänd Sow så hände allting blixtsnabbt. Tillbakaspelet på rättvänd mittfältare, löpningarna från både yttermittfältarna och Palacios – och så bollen, oftast på ett tillslag, i djupet. 

 

Där Väsby hade tydliga linjer, anfallstaktiker så tydliga att jag inte blivit minsta förvånad om Tomas Lagerlöf på sidlinjen stått och ropat "Gurkburk!" i uppspelsfasen. 

 

Vi… vi rullade mest runt. 

 

Där Väsby attackerade med alla gubbar, triangelspelade sig runt och flög fram, så baserade sig vårt spel lite för ofta på att efter många om och men komma ut på en kant för att där se "vad Adam och Seif kan hitta på". Och när inte de hade någon av sina bästa dribbeldagar och mötte varsin riktigt bra ytterback (Daniel Sundgren ser ut att kunna följa i sin fars fotspår och kanske en dag få äran att bli utvisslad på Ullevi) så… ja, då hände inte så mycket. 

 

Väsbyspelare kom flygande in från kanter, ut på kanter – överallt var de. Trots att Lundström ofta sjönk ner på mittfältet, alldeles för lågt för att vara ett komplement till Danny, så blev de övertaliga centralt. Sal Jobarteh, 12 år gammal typ, var ständigt spelbar på något sätt som – med tanke på att "Stross" alltid föll ner – övergår mitt förstånd. Och vissa gånger när de spelade ut bollen på en flank kunde man följa bollen med blicken och tänka att "har de ens nån spelare där ute?" och när bollen väl landat så kom där tre stycken grönklädda farande. 

 

De blev ständigt övertaliga. De hade alltid folk på rätt ställen på offensiv planhalva. Detta trots att de låg så oerhört lågt i utgångspositionerna. En ekvation jag inte får ihop. Ens så här i efterhand. Kanske smög de in en tolfte spelare. Kanske löpte de bara mer än oss. 

 

Det hjälper inte heller att i psykologiskt äckliga fyrtionde minuten med UFC-ben styra in en långpastej upp i Vlados kryss. 

 

Det var en period i den andra halvleken, när Väsby hamnade lite väääl långt ner i banan och vi radade upp några halvchanser på raken, som de grönklädda blev lite oroliga. Jag noterade hur de började skrika på varandra, att de "måste komma in i det här igen" och sånt. Ett mål under den perioden och jag tror att vi hade kunnat pressa oss tillbaka in i matchen och ställt en allvarets fråga till de talangfulla ynglingarna på andra sidan. 

 

Men icke. 

 

Istället kontrar de in 3-0 i slutskedet. 

 

Och alldeles i slutet, i nittionde minuten, en stund efter det att båda mina vader krampat i en luftduell tar jag beslutet att försöka glidtackla för att raka ut en boll vid en Väsbyomställning på vår högerkant. Deras ytter petar till bollen, jag känner hur den bara snuddar vid mitt benskydd utan att nämnvärt ändra riktning, jag känner hur han ramlar över mitt åbäke till lekamen. 

 

Inte fult (väl?), ingen vansinnig "nu-ligger-vi-under-nu-ska-jag-mörda-i-ren-frustration"-tackling (väl?!). Men väl hindrad kontring, ett andra gult kort, utvisning. Väl det dummaste beslut jag tagit på en fotbollsplan.

 

Nittionde minuten. 0-3. För att vända bakut på en gammal Bo Kaspers-dänga:

 

"Många gånger har jag sagt att det här är nog det dummaste jag gjort". 

 

Jag ser en rynka i er panna, en undran om "jag inte gjort dummare beslut i mitt sociala liv, utanför fotbollen?". Nej, ser ni, fördelen med att inte ha något socialt liv är att man på 21 år inte hinner ta särskilt dumma sociala beslut. 

 

Som sagt; den här långa men sakligt torftiga analysen blir man inte klok på. Det är upp till er att bidra. Skriv era intryck från matchen. 

 

Jag vet ju att det finns de som bryr sig. Väldigt mycket. Jag har hört att Umeå är en medgångsstad utan dess like, så när 0-2-bollen dalade in i slutet av första var jag beredd på att folk skulle vallfärda från läktarna för att sätta sig i den bekväma tevesoffan och jobba in Strykan istället. Men klacken stod kvar och stöttade matchen igenom. Stora tack. 

 

Fyra poäng upp till serieledning. 18 poäng kvar att spela om. Hade någon inför säsongen erbjudit mig ett dylikt höstläge hade jag nypt det direkt. 

 

Sju poäng på sju matcher under höststarten är ju inget annat än piss. Hade vi haft samma poängsnitt dessa sju matcher som vi hade under våren så hade seriesegern känts klar vid det här laget. Det är förstås surt. Men. Det är fortfarande ett riktigt bra läge. Vi är i allra hösta grad med. 

Kom,

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag har väl dragit den här mantrat inför varje toppmatch. Men: 

 

Det är för dagar som imorgon som man frivilligt väljer att leva i ett grävlingsgryt i ett år. Det är för dagar som imorgon som man med ett leende i läppgipan balanserar på den ekonomiska  ruinens brant varje månadsslut. 

 

Seriefinal på hemmaplan. Inför något tusen personer på läktarna som faktiskt i de flesta fall betalat för att se dig dina lagkamrater göra det de tycker är allra roligast. 

 

Ta dig till Gammlia. Ta med en godare vän. Stötta Umeås fotbollsflaggskepp som vid seger tar över serieledningen. Med blott sex omgångar kvar av serien. 

 

Något nytt från Väsbylägret? 

 

Tja, jag vet att deras klassnyförvärv från GIF Sundsvall, Kristian Ek – mest känd från min gamla bloggmatlagningsserie "Sockerstek med Ek", inte ska medverka. 

 

I övrigt?

 

 

Folk med blogg, alltså…

Lätta på penningpungen, bästa medmänniskor,

Av , , Bli först att kommentera 19

Det här är ingen blogg som sysslar med produktplacering, textreklam eller smygannonsering i onödan. 

 

Det vet ni. 

 

Den här bloggen har varit väldigt fri från sånt, trots alla de dyra krämer, hudoljor, hårförlängningar och balsam som dagligen dimper ner i min brevlåda från jättarna inom kosmetikaindustrin – i hopp om att jag ska blogga om deras förträfflighet.

 

Men just ikväll tänkte jag göra ett undantag. 

 

För den goda sakens skull. 

 

Spelartrupperna i Umeå FC och Umeå IK ska måla varsin tavla. Tavlor som sedan ska auktioneras ut och där varenda polett ska gå till de utsatta för den väldiga svältkatastrofen vid Afrikas horn. 

 

Jag har inte riktigt fått klart för mig vem som kom med idén, men vi kan alla skriva under på att det är en hjärtskärande fin tanke. 

 

Och på ett högst personligt plan gläds jag inte enbart åt att de svältande stackars barnen får bidrag; utan även att UFC-bloggen får någonting att skriva om.

 

Idag, denna träningsfria torsdag, var det nämligen dags att färdigställa tavlan. 

 

Innan vi börjar med vad som med UFC-bloggens mått mätt får räknas som en bildorgie så ska vi leka en lek. 

 

Jag vill att ni funderar på frågan "Vem är UFC-truppens bästa tecknare?" och tänker ut ett namn av det knappa trettiotalet spelare som finns att välja bland. Så tar vi svaret längst ner sedan. 

 

Så. Då åker vi. 

Vladimir Sudar gör en tavla. 

 

Vi får hoppas han inte gör någon på lördag. 

 

(Konstpaus för småskrattande och tankar som "han är bra lustig den där Erik Löfgren" och "vart får han allt ifrån?")

 

Jens Sjöström fick det lika ärofyllda som svåra uppdraget att med en väl avvägd blandning av brandgul, röd och vanligt gul färg måla en sol. Sjöströms "Godkänt med rest" i teckning räckte för att peta mig från solmålningen då jag prompt ville utrusta solen med såväl mungipa som solglasögon. 

 

Jag själv – här saknas bild och det ska vi alla vara väldigt tacksamma för – placerades istället på ifyllning av en Sverige-flagga. 

 

Ett uppdrag jag utförde med en sådan noggrannhet och perfektion att Sten Sture den äldre skulle göra saltomortaler under sin runsten om han visste hur högt den svenska fanan fortfarande hölls ända in på 2010-talet. 

 

"Svennen" hade varit stolt över mitt flaggritande. 

 

 

"Strossa" var där och lade sitt fokus på att få till den Pride-regnbåge som i uppe i ena hörnet vakar över Afrikas horn med en logik som övergår mitt symboliska förstånd. 

 

… notera gärna Sverigefanan. 

 

Jag var tvungen att gå hem vid halv åtta-snåret. Jag blev – ironiskt nog, då vi med penslar och färgtuber försökte hjälpa svältoffer i Afrika – "väldigt hungrig" och "var tvungen" att "gå hem och äta". 

 

Så här såg åtminstone mästerverket ut när jag lämnade pysslarstugan:

 

 

Trots många detaljer kvar att finslipa så ser ni redan nu att kontrasten mellan den rynkige, blåfärgade gubben, den afrikanska kontinenten, den lysande solen, de olika flaggorna (som alla representerar en nationalitet i UFC-truppen) och den… eh… den där regnbågen uppe i hörnet är något för de mer välrenommerade franska konstsalongerna. 

 

Jag vågar inte ens börja spekulera i vilka astronomiska summor man kan få in på ett dylikt verk, samproducerat av ett antal av vår tids allra finkänsligaste konstnärsfingrar. Men vi kan väl konstatera att inte en afrikan borde behöva gå hungrig längre, när auktionshållaren vevat med klubban för sista gången om någon vecka. 

 

Till sist; åter till vår lilla lek. 

 

 

(Konstpaus för att något hundratal läsare ska konstatera att ingen av deras drygt tjugo olika spelargissningar stämde)

 

UFC-truppens bäste tecknare (titta bara på det där Umeå IK-klubbmärket med renhuvuden och grejer): 

 

Marko Mihajlovic – "He’s from Serbia, he’ll fuckin illustrate ya’". 

”No soup for you!”

Av , , 2 kommentarer 18

Vi driver som bekant ett soppkök här, men istället för att ha grönsakshandlare och charkuterier som underleverantörer så kommer varje förmiddag en gladlynt hantverkargrossist och lämnar av en skottkärra med spik. 

 

Vanligtvis är det åtminstone raka, gedigna Gunnebo-spikar som lastas av och vi kan sno ihop en halvrostig soppa och sleva ut den till pöbeln. 

 

Men den här veckan… 

 

Det har varit så pass krokiga, rostiga och defekta spikar som vi fått arbeta med att jag som soppleverantör inte kunnat sätta mitt goda namn på soppan och sleva ner den i era gipor. 

 

Om vi för en stund ska lämna soppreferenserna därhän; jag har inte haft någonting att skriva de senaste dagarna. Inte en idé. Inte tillstymmelse till en rolig, UFC-relaterad tanke. 

 

Kanske är det för att jag städat alldeles för grundligt härom dagen. Vissa genier behöver leva i kaos för att kunna tänka klart och producera. 

 

… kanske stämmer det även på vissa dumma bloggare? 

 

Nåväl. Ni vet hur Västerbotten var ett av de områden med absolut flest soltimmar i somras. Man borde, med facit i hand, ha proclaimat den "the summer of Erik". Lärt sig spela frolf, och sånt. 

 

Nu när sommaren passerat i all hast tänkte jag, den största olycka som vandrat i ett par foträta skor, proclaima den här att bli min höst. 

 

Utöver uppflyttning med UFC tänkte jag i höst fylla mina dagar med någonting vettigt. Jag gjorde härom veckan ett antal sena anmälningar till en handfull av de kurser som fanns kvar att välja bland. 

 

De senaste dagarna har jag därför svansat omkring på campus för att smyga mig in på introduktioner till de flesta av de kurser jag kommit in på. För att "sondera terrängen", som det heter. Ni vet; när man granskar sina klasskamrater för att se ifall där finns några smäckrare damer eller några "sköna snubbar"*. 

 

*= Chansen att jag återfinner en "snubbe" som jag tycker är "skön" är väldigt liten. Detta då jag själv har den sociala kapaciteten av en varg som besitter beska barndomsminnen och en svårartad psoriasis. Den lilla chansen som ändå finns för mig att träffa någon jag tycker är "skön" är att jag överhör hur någon för en dialog och använder något ex-allsvenskt fotbollsnamn som "Paul Oyuga". 

 

Men vad möts man av, när man drar igång ett dylikt beundransvärt projekt? 

 

Jo; västerbottniska, isande kastvindar och ett hällande regn som på grund av kastvindarna piskas i sidled så pass hårt att inte ens en kisande, vindögd japan skulle undgå att få stänk i ögonen. 

 

Ett väder av Kung Bores nåde som bara den allra mest starka karaktärsmänniska ens kan fundera på att utmana genom en cykeltur mellan Väst-Teg och universitetet. 

 

Det höll i två dagar. 

 

Nu ligger jag här invirad i ett täcke, med en kopp skållande hett tevatten – självklart sockerblandat efter devisen "hälften vatten, hälften honung" – och försöker kurera det halsont jag kände kom smygande stormandes fram under skoldagen. Det som fick mig att vila från träningen i afton. Det som får mig att börja tänka på refrängen, så här vid halv åtta-snåret. 

 

Allt för att vara tillbaka i fullt slag på fredagens dagen-innan-match-träning. 

 

Till sist; det känns så overkligt att en svensk hockeymålvakt helt plötsligt kan dö. I en flygkrasch. Bara sådär. 2011. 

 

Vila i frid, Stefan Liv. Och ta hand om er. 

Dalkurd – UFC 2-0 (1-0),

Av , , 1 kommentar 21

Jag tänkte fatta mig kort idag. Mycket kort. 

 

Jag har hela eftermiddagen och halva kvällen suttit på Gammliahallen (den nya innebandyarenan som med dagens namngivartrend borde heta Gamla Gammliahallen… eller månne Gamla Nyliahallen) och tittat på innebandy. 

 

Mot betalning. Galabos var åter igen bra i målet och rubrikförslaget, som i min bok alltid bör vinklas till väderlek, löd "Solen gick ner när Dalen vann Nolia Cup". 

 

Jag vet att det här verkligen är att svära i kyrkan; men jag tycker inte att innebandy är en särskilt publikfriande sport. Då pratar vi om Superligainnebandy. Nu var det försäsongsinnebandy. 

 

Vi kan väl säga som så att efter omkring fyra timmars tittande så är jag… rätt trött. 

 

Till saken. Till den fantastiskt publikfriande underhållning vi känner som svensk Division I-fotboll. 

 

Fick jag välja en sak jag skulle velat ändra om jag fick spela om lördagens toppmöte så skulle det vara att jag gick in i matchen och smällde på en grönklädd i första duellen. Mot boll, självklart, men även om bollen missats – att jag varit där och markerat att "här kommer laget som ska upp i serieledning i eftermiddag". Direkt. Från start. Kanske kostat på mig ett gult kort, det hade jag – som med min enda varning varit så from och försiktig under hösten att Mahatma Ghandi framstått som ett råskinn – haft råd med. 

 

Att man fått de grönklädda – vars påstådda storpublik knappt kan varit hundrahövdad från en början – skärrade från start. Fått de att tänka att "här kan man inte göra vad man vill med bollen". 

 

Men nu.

 

Jag var inte där. 

 

Vi var inte där. 

 

Dalkurd är ett bra fotbollslag. Om fotboll bara gått ut på att tiki-taka sig runt (det gör det inte utanför Katalonien) så är Dalkurd kanske seriens allra bästa lag. Mambo-Mumba, med sitt jamaicanskinfluerade "eeeaaaasyyy, man"-snack, knackar alltid boll på ett och två tillslag. Deras nummer 88, Ammar Ahmed, är inte bara tre äpplen hög och femtio kilo tung – han är extremt skicklig med bollen vid fötterna. 

 

Ger man var och en av dessa spelare två sekunder var med bollen i vart och vartannat anfall – då får man det väldigt svårt.

 

Men fotboll går – utanför Katalonien – som sagt ut på andra saker än att bara knacka bollen mellan sig. 

 

Fotboll är, och det brukar trassliga resar som jag tacka för, också en kontaktsport. 

 

Hade vi, som inte hade våran bästa dag med bollen, fört kontaktelementet in i matchen mot Dalkurd så tror jag vi hade vunnit matchen.

 

Visst, vi skapade en del chanser även nu när vi gav bort dirigentpinnen. Kanske skapade vi lika många kvalificerade chanser som Dalkurd. Kanske nån fler. Förmodligen nån färre. Men det kändes rätt jämnt egentligen, chansmässigt.

 

Seif hade ett friläge vid 0-0, han försöker runda och målvakten får ut sitt längsta finger och styr bollen lite, lite i sidan så att Seif tvingas hämta upp den och försvarare hinner ikapp och täcka. Mål där och vi hade kanske kunnat baxa in tre poäng i bussen trots allt. 

 

Men det som etsar sig fast är att om det ändå var så pass jämnt chansmässigt när vi tillät Dalkurd att göra matchen helt till deras, när vi rullade ut den röda silkesmattan och sa "spela hur ni vill, vi tänker inte gå in och störa" genom att inte vara i hasorna, genom att inte vara jobbiga… hur skulle det då ha sett ut om vi gått ut och gjort matchen till vår? Om vi tightat till det och blivit aggressiva, tuffa, jobbiga som vi blev under nästan alla bortamatcher under våren?

 

Hemmasegern måste beskrivas som rättvis. 

 

Dalkurd rullade runt bollen mycket bättre och lugnare än oss – det var kanske rätt väntat. Men Dalkurd vann också duellerna, kampmomenten i de allra flesta fall. Över hela banan. 

 

Och om vi får gå in på lite gammal hederlig rasbiologi så här på söndagskvällen så skulle jag vilja hänvisa till diverse studier, förmodligen tyska, som säger att om tunna, spensliga, kurdiska tekniker vinner femtio-femtio-dueller mot grova, storväxta nordnorlänningar – då är det något som inte stämmer. 

 

Något stämde inte. Vi var inte där. Så skulle jag vilja sammanfatta. Lite kort, sådär. 

 

Vi kan också konstatera, mitt i all förlustmisär, att om det var någon helg man skulle förlora en match utan att bli avhakad i tabelltoppen… ja, då var det den här. 

 

Väsby United 19 11 4 4 38-22 16 37
Umeå FC 19 10 6 3 31-21 10 36
Dalkurd FF 19 10 5 4 36-23 13 35
Sirius 19 9 7 3 29-15 14 34
BK Forward 19 7 11 1 36-24 12 32

 

Den fortsatta serietvåan Umeå FC ber om att få återkomma på lördag, inför en välfylld Gammliavall, och visa upp sitt rätta jag och ta över serieledningen då istället. 

Konsten att fylla en UFC-blogg,

Av , , 1 kommentar 26

Jag får lov att tacka så väldigt för alla trevliga kommentarer till förra inlägget. 

 

Men det är ju så att nyckeln till en bra blogg är att den uppdateras frekvent. 

 

Och… där har vi haft en del att jobba på, på sistone. 

 

Jag vill till stor del skylla den taffliga bloggproduktionen på att jag haft en inneboende under veckan. 

 

Bor man i ett grävlingsgryt kanske man kan hushålla en liten hamster* i en liten bur i något hörn. En mindre vädur på sin höjd. 

 

*= En hamster lämpar sig dock alltid bättre om man bor på någon av de övre våningarna så att kreaturet kan få sig en fin flygtur efter att man tappat en 2-0-ledning sista fem minutrarna borta mot Torquay på Football Manager. 

 

Man ska däremot aldrig försöka sig på att hushålla, utfodra och underhålla en 23-årig Sundsvallsbo på dryga trettio kvadrat. Hade jag haft någon heder att försvara som bed-and-breakfast-anordnare så hade jag kastat ut honom huvudstupa efter att han kallat min smäckra boning för "en SOC-källare". Nu blev jag istället räddad av en bortaresa till Dalarna som tvingade honom att flytta ut. 

 

Jag har alltså återigen åsidosatt vänskap, umgänge och dylikt världsliga ting för att kunna fokusera på det som är genuint och viktigt här i livet; bloggandet. 

 

Vi börjar med att berätta lite om träningarna. Ni vet att vi allt som oftast brukar avsluta träningarna med något som kallas "poängspel"? Att spelarna i det vinnande laget tilldelas fem poäng? Poäng som sammanställs och räknas ihop till en lista?

 

Ja. Ni vet också att jag, som gick fram som en ångvält under våren, på sistone inte plockat så många poäng. Alls. Poängen har strömmat in i samma takt som royaltypoletterna från Spotify trillar ner i Kjell Kraghes konton. 

 

Men i slutet av förra veckan hände någonting. På såväl torsdags- som fredagsträningen så lade mitt lag beslag på de fem poängen.

 

Signaturen "kola" förutspådde inför Luleåmatchen att jag skulle göra mål. Ett vågat utspel som han lär ha fått en hel del spott och spe för innan matchen. Jag antar att det talades en del bakom hans rygg om att han "hade tappat det helt", att "han blivit helt världsfrånvänd" och hans närstående lär ha funderat både en och två gånger om de inte "skulle ringa den där psykriatiska kliniken ändå". 

 

Men. Hade ni sett förra veckans träningar hade ni också noterat att seriens allra trassligaste reses offensiva form var i vardande. 

 

För på en av träningarna plockade jag fram min trollerilåda. Den som legat inskuffad längst in på den översta hyllan sedan någon gång senhösten -05 då jag helt sonika blev av med min offensiva mittfältsplats – och omskolades till mittback. 

 

Jag hamnade i en en-mot-en-situation med bollen vid fotlästen, mitt på den lilla sex-mot-sex-planen. Jag drog bollen med högerfoten till vänsterfoten – och helt plötsligt var jag förbi. Den gamla tvåfotaren – som satte skräck i hela fotbolls-Medelpad under tidigt 00-tal då Virtuosen från Viforsen snurrade som värst – hade plockats fram ur mitt undermedvetna och utförts med perfektion. 

 

Jag hann aldrig uppfatta vem som blev bortgjord – men med tanke på de barska tröjdragningar som följde när jag störtade mot målet så misstänker jag starkt Henke Sennström. Nåväl; jag släppte bollen i sidan till Hampus som smällde upp den i nättaket. 

 

Det kan ha varit årets bästa träningsögonblick. På riktigt. Fan, jag kände inte ens av tån. 

 

I nästa anfall fick jag bollen igen. Satte full fart framåt. Rajko stod mellan mig och målet. Med en hybris västvärlden inte skådat sedan Idol-Danne Lindström pratade på engelska – i tron om att han besatt internationella fans, får vi anta –  i en Spotify-reklam så försökte jag mig på en fint igen. Och eftersom min gamla trollerilåda är ungefär lika djup som texten i en Eric Saade-dänga så blev det samma gamla tvåfotare. Igen. 

 

Rajko klev, innan jag ens påbörjat finten, ett steg i sidan. Knyckte bollen med enkelhet. Ställde om. Baklängesmål. 

 

"Aj, aj, aj, vad ont det gör i tån", grimaserade jag. 

 

Nåja – öppnandet av trollerilådan tog jag bevisligen med mig in i matchen mot Luleå då jag på magiskt manér förpassade bollen i mål. Jag hoppades att "kola" spelade en slant på mig som målskytt till oddset "Valfritt", skrev in ett koppel nior och kvitterade ut en säckfull poletter. 

 

Det kan löna sig att titta på UFC-träningar, är väl någonstans min andemening. 

 

Andemening och andemening… ni är smartare än att tro på det där. Min egentliga orsak till att jag skrev hela den här harangen om förra veckans träningar är självklart att det är svårt att fylla ut en UFC-blogg.

 

Speciellt en sån här vecka. Idag hade vi veckans första riktiga träning – efter en IKSU-pass-tisdag och ledig onsdag. Och… jag skulle vilja säga att jag visade någon sorts form, offensiv eller defensiv, ikväll – men icke. Jag var tillbaka och famlade i beckmörkret och torskade både poängspelet och kände av tån. 

 

Men men. Själva spelet – elva mot elva på fullstor plan – flöt på bra. Vi går, trots lite fotbollstränande i veckan, in med en bra känsla inför lördagens tuffa bortamatch. 

 

Eller… vi kommer att gå in till matchen med en bra känsla om den långa bussresan flyter på fint imorgon. 

 

Och vad behövs för en lyckad bussresa? 

 

Jo. Följande: 

 

1. En buss. 2. En busschaufför. 3. Några laptops. 4. Football Manager. 5. En router. 6. Några nätverkssladdar. 7. Ett grenuttag. 

 

Jag blev beordrad att bistå med router, nätverkssladd samt grenuttag. Detta trots att jag är en människa som senast idag uttalade router som "ROTER" på samma sätt som en gammal same, inlindad i en björnpläd och med lappskojs i gipan, skulle uttala det när han ringer ComHems kundtjänst. 

 

Jag är mycket nervös för hur det ska gå med allt det tekniska. Nästan lika nervös som inför matchen. 

 

Jag blev dessutom ansvarig – jag ansågs väl, mycket riktigt, vara den som har minst att stå i på dagarna – för att hitta en databasuppdatering gjord efter det att transferfönstret stängde igår natt. 

 

Det hittade jag. Här har ni den, alla FM-torskar där ute. Wally, denne hjälte, har till och med ändrat PA:n och CA:n på vissa spelare – så att det delvis känns som ett nytt spel. 

 

(Jag väljer att inte gå in på några förklaringar av de två senaste förkortningarna då jag någongång i framtiden kanske skulle vilja närma mig någon av det kvinnliga könet)

 

Uppdateringarna innebär bland annat att Samir Nasri har ersatts av Yossi Benayoun i Arsenal. Något som gav mig en idé som jag med det gladaste av minspel levererade till Gunners-supportern Danny Persson: 

 

"Du, vi skulle ju kunna ta varsitt mittenlag i Premier League. Att man tar några rätt jämna gäng. Typ att vi spelar med Sunderland, Bolton, Stoke och Arsenal". 

UFC – IFK Luleå 3-0 (2-0),

Av , , 19 kommentarer 37

Hej, hej, hemskt mycket hej. 

 

När den här bloggen är någorlunda bra så är det när den drivs av bränslen som stavas bitterhet, beska och självömkan. 

 

Jag satt och försökte få mig till att skriva matchrapporten igår kväll när jag låg i min steglöst ställbara säng (ja, precis en sån som bara återfinns på Långvården), läppjade på en cola, såg mitt Bristol Rovers gick fram som en ångvält i League 1 samtidigt som idel världsmusik strömmade ut i hörlurarna. Detta efter att vi gjort en av årets bästa matcher och enkelt avfärdat IFK Luleå i nåt slags semiderby. 

 

Jag hade, med andra ord, inget bloggbränsle. Jag var alldeles för tillfreds med tillvaron. 

 

Ber om ursäkt för det. 

 

Men gårdagsnatten avrundades med att min laptop med en liten smäll bara släcktes ner, helt oförhappandes, vilket lämnade Bristol Rovers långa segertåg osparat. Och imorse blev jag väckt alldeles för tidigt av min inneboende Sundsvallsvän som skulle upp till skolan. Två faktorer som tur var fyllde på min bitterhetskvot så pass att jag nu känner mig manad att skriva några rader. 

 

(Jag antar att en del av er ställer er frågan "kan man verkligen ha en inneboende i ett grävlingsgryt?". Svaret är egentligen nej)

 

För att göra samma korta sammanfattning som jag gjorde till såväl hemsida och tidning igår efter matchen; 

 

Det känns som att vi är tillbaka på rätt spår. 

 

 

Tar vi och tittar på höjdpunkterna så ser vi inte bara vid 1.17 det mål som fått fotbollsvärlden att häpna*…

 

Vi ser också att vi är bra överlägsna. Att vi har ett gäng fina anfall. Och att vi knappt släpper till någonting bakåt. 

 

*= Jag hänvisar till en diskussion som uppstått på Twitter med hashtagen #greatestgoalever där det jämförs med Zlatans 2004-klack mot Italien. "Hur kan man ha sinnesnärvaron att slänga fram en tå i det läget?", skriver någon. "Det är bara riktigt stora målskyttar som ens vågar tänka tanken", svarar en annan. 

 

Den som sköter inspelningen ska ha en drös med cred – slå upp kvalitén på 720p och du tror att du tittar på en toppmatch från någon av de stora ligorna (åtminstone i sekvensen vid 1.17) – men Luleås enda (väl?) riktiga farlighet saknas på rullen; den när store, tunge ex-älgen Fredrik Nilsson får en touch på en boll som går i djupled, när jag och resten av backlinjen tagit för dåligt djup, där Vlado är ute och försöker avstyra en lobb, där bollen går under Vlado och där jag till slut lyckas kompensera min trassliga position i förstaläget genom att fläka undan bollen i sista stund. 

 

Annars kändes det lugnt. Väldigt lugnt. Väldigt långt från de åtta insläppta på höstens tre första matcher. 

 

Nu är Valsta och Luleå inte två av seriens allra skarpaste lag; men likafullt. Tryggheten har återfunnit sig – kanske till viss del på grund av att det trygga Bullmarkslokomotivet Joel Burström åter igen tuffar omkring på sin högerbacksplats. 

 

Och framåt tycker jag att den första halvleken är fullt godkänd. Inte glimrande, men vi håller efter backen och har, som det känns, ett större tålamod med bollen. Får till fler spelvändningar. Och, något vi kanske inte gjorde i höststarten; vi sätter dit några chanser. 

 

Mycket beroende på att det igår var rätt spelare som kom i läge. Jag tänker främst på 2-0-målet. 

 

Den andra halvleken, när vi leder med 2-0 och det borde vara Luleå som jagar på för en reducering, känns det som att vi trillar runt bollen ännu bättre. Långa, lååånga anfall där Rajko (som var bra, mycket bra) och Henke (som var klok, mycket klok) fick göra lite som de ville centralt. 

 

Och Lundström, som gjorde 1-0-målet (det som hamnade lite i skymundan av det smäckra 2-0-målet), kan någon kanske hävda fortfarande inte kommer med i spelet tillräckligt. Men… sedan han tog steget upp på topp har han nog inte varit mer delaktig än han var igår. Kronan satt åter på hjässloben när Kung Erik gång på gång störtade fram, rättvänd med boll. 

 

Coffee Slush-Danny på topp hade en väldigt trevlig dag på jobbet. Han var inte bara starkare än IFK Luleås mittbackar (det är han alltid) – han var dessutom mycket snabbare i djupet när bollarna lyftes in bakom. 

 

Ali fortsätter att övertyga stort på sin vänsterbacksplats. Han har en riktigt smäcker högerfot som borde gett honom dubbla assist igår. Seif var fantastisk framför honom. 

 

Något mer?

 

Ja, vi har förstås talat alldeles för lite om 2-0-målet. 

 

 

Målet görs alltså av Erik Löfgren – även om det på bilden ser ut som att det är den uppgrävda, drygt 700 år gamla Bockstensmannen som omfamnas – på det smäckraste av sätt. Själva tillvägagångssättet diskuteras på en mängd olika forum världen över – vi har redan bifogat några Twitter-utläggningar – så vi lämnar det därhän för stunden. Den här bloggen är inte en som gärna sprider superlativ över sig själv och sina tåpetarkonster. 

 

Men vi kan konstatera följande: 

 

Ifjol gjorde jag två mål under min höst i Östersunds FK. Eller tre – men det sista var i egen kasse och skickade ner hela Jämtlandsfotbollen ner i avgrunden och bör inte tas upp och smolka bägaren en så här pass solig dag. 

 

Jag gjorde två mål. Ett hemma mot Västerås, en distinkt tå från nära håll på en hörna, och ett segermål i sista minuten borta mot Gröndal. Ett mål där jag med en liggande bakåtspark (att kalla det för en cykelspark vore att för alltid smutsa ner begreppet) förlängde en lösare nick från Christoffer Fryklund in i nättaket. 

 

När jag såg bollen gå in så löpte jag efter mina jublande lagkamrater. Hoppade upp på nån sorts hög som bildades. 

 

Jag visade inte att det minsann var jag som hade varit sist på bollen. Att det var jag som hade avgjort. 

 

Så här löd ingressen i matchtexten efteråt: 

 

Det var ett otroligt mål. Christoffer Fryklund skulle nicka bollen. Då kom Erik Löfgren och sparkade Fryklund i huvudet och bollen fick därigenom lite extra fart och gick via Fryklunds huvud i en båge in i mål. 
– Jag fick riktigt ont i huvudet av sparken, men det gör inget när det blev mål, säger Fryklund till Radio Jämtland.

 

Istället för bejublad matchhjälte; farligt klumpig sabotör. 

 

Igår sprang jag målskyttsmässigt, med händerna utåt i en "följ-efter-mig-jag-var-sist-på-bollen-båge" värdig Pippo Inzhagi, samtidigt som jag inne i huvudet skrek "TA EN FACEBOOK-PROFILBILD NU, JAN HOFVERBERG!". 

 

Det blev bara en Bockstensmannen-bild som om den når delegaterna på FIFA lär placera mig på en överst på en lista över "spelare misstänkta för åldersfuskande", alldeles ovanför namn som Obafemi Martins och Freddy Adu. 

 

Men det blev ett första mål. Gott så. 

VAD SÄGS OM EN ”SPARA SOM UTKAST”-FUNKTION?!?!?!?!

Av , , 1 kommentar 21

Jag satt just och filade på slutklämmen på ett blogginlägg som nog varit ett av den här bloggens både längre och bättre. 

 

Ett sånt som tagit Linda Rosing arton dygn att slutföra. Med spökskrivare. 

 

Och så ska jag byta flik på webbläsaren när jag råkar klicka på en favorit i menyn alldeles under. 

 

Sidbyte. Direkt-klick tillbaka. VK-bloggtjänsten ståtar nu med ett helt tomt, vitt ark. 

 

Jag la mig på riktigt ner och skrek in i en soffkudde. Okvädningsord. Sånt man skriker om vid olyckor; kön och balter. 

 

Jag kom till insikt tidigare ikväll när jag satt och kokade fullständigt över att min Football Manager-målvakt, vars räddningsprocent i League 1 ligger på ungefär samma nivå som en genomsnittlig Filippa K-slips hängd i ribbkrysset skulle komma upp i, släppte in ett tredje långskott från Njugo Demba-Nyrén hemma mot Notts County. En insikt om att en tjugoett år ung mans lördagkvällar inte borde kretsa kring en virtuell Njugo Demba-Nyréns skottstyrka. 

 

Insikten om att någonting är fundamentalt trassligt i mitt leverne blev inte mindre tydlig när jag fann mig själv tryckandes mitt huvud mot en soffkudde, skrikandes i frustration – över ett opublicerat blogginlägg. 

Helgens Lir, med Erik Löfgren,

Av , , 2 kommentarer 6

 Vi säger väl Piteå, va?

 

2,00 hemma mot ett Umedalen som sett… måttligt imponerande ut efter Danny Perssons avhopp. Och som idag, när man släpat sig ända till Piteå (där man inte dansar och ler en gråmulen augustieftermiddag), dessutom saknar mittfältsjätten Björn Bjersing. 

 

Japp. Så säger vi. 

All heder åt orienterarna,

Av , , 2 kommentarer 28

Dagens träning hölls ute i Nydala. Efteråt skulle vi ha "en grej" där ute, något sorts samkväm som alla skulle vara med på. Även de spelare vars stortår är så pass trassliga att de inte får belasta foten och därför inte får vara med och träna. 

 

Jag tänkte slippa sitta på sidan och se den hela UFC-skaran hoppa, studsa och löpa med Fys-Malin i en timme. Därför bestämde jag mig för att cykla upp på IKSU, köra ett snabbare överkroppspass och därefter cykla vidare till Nydala och möta upp laget. 

 

Jag frågade mig fram. Hur långt är det från Gammlia, tro? "En halvtimme", sa nån. "Tjugo minuter", sa nån annan. "Tjugo? Max en kvart om du trampar på lite", sa en tredje.

 

Det lät ju lagom. En halvtimme-fyrtiofem på IKSU, sedan sätta sig på cykeln och behagligt rulla vidare mot sjön – ett perfekt upplägg. 

 

Trodde jag. 

 

Och träningspasset gick ju bra. Men sen var det dags för cyklingen. 

 

För att sätta er in i min situation vill jag att ni föreställer er en människa med ett lokalsinne värdigt en dement farbror med båda ögonen i princip utslagna av svårartad gråstarr. Betänk att samma människa förvisso inte har några problem att svälja stoltheten och fråga gemene fotgängare om vägdirektiv, men om fotgängaren i fråga börjar med en längre utläggning så lyssnar bara människan på de första fraserna. "Du tar först rakt fram, sen fortsät…". Så långt brukar jag orka fokusera. Sedan kopplar jag bort och tänker att "vi tar rakt fram, sen frågar vi någon ny", för "Umebor är ju så trevliga". 

 

Jag frågade säkert ett tiotal tanter och farbröder längs vägen. 

 

Vi kan säga så här; att efter fyrtio minuter på cykeln så stod jag på en klipphäll, längst ute på en udde. Med näven kupad som en skärm för att spana omkring. Jag ringde Johan Larsson. Han förklarade skrattande att "vi är bara hundra meter därifrån… precis på andra sidan vattnet". 

 

Fågelvägen var jag inte så långt borta. "Det är bara att simma över, det går nog snabbast". 

 

Jo. Nog hade det gått snabbast alltid. Nu fick jag istället cykla runt hela Nydalasjön. Jag trodde på allvar att både Johan och Örjan drev med mig när de sa åt mig att "cykla runt", eftersom jag inte – hur jag än kollade – kunde se båda ändarna av sjön. Men efter mången övertalningar satte jag mig på sadeln igen. 

 

Och jag kom fram till slut…

 

… alldeles när jag i desperat förtvivlan tänkte slå upp ett eget nödläger, hitta några proteinrika rötter att gnaga i mig och stampa upp lite lervatten att dricka. Detta innan jag skulle söka vindskydd för natten genom att via naturabetalning få låna ett gryt av någon välbärgad godsägare till grävling.

 

… långt efter det att min farfars gamla cykel börjat gett vika – jag fick hanka mig fram de sista kilometrarna efter att styret nästintill lossnat av det energiska trampandet. 

 

… lagom till att blott två stackars hamburgare låg kvar och gassade ensamt på grillen. Lagom till att alla hade badat. Lagom till att de flesta började tänka på refrängen. 

 

Så går det kanske när man lite stöddigt gör sig lustig över Orienterings-DM. 

 

Jag fick skjuts hem. 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se