Hej, UFC-anhängare. 

Jag antar att ni har mått sämre. 

Jag ber om ursäkt att matchanalysen dröjde, men ni vet; det har varit söndagsstekar, partiledardebatter och… äh, vem försöker jag lura – jag har suttit och spelat FIFA med en kompis. 

Men nu tar vi väl oss sedvanligt en sån där kort, koncis matchrapport till sängfösare, va?

Vi kan väl börja med att konstatera att ni till slut blev 1455 styckna som – förhoppningsvis rejält påpälsade – letade er upp på Gammlias läktare. Var och en av er ska ha den största av eloger som avstod locktonerna från den skönt tempurerade innebandyhallens lockelser. För det fotbollsväder som Kung Bore och hans lakejer bjöd på i eftermiddags kan vara något av det ruggigare man sett… sedan fredagens landskamp. 

Regn och fyra-fem grader varmt. Jag vevade åt mig den största och mest fodrade avbytarjacka jag kunde hitta i katakomberna – men när jag letade mig in i duschen efter matchen så tog det nog ändå någon halvminut innan känseln började återfinna sig i de yttersta synapserna i mina stelfrusna lemmar.

Hade jag varit en så pass enformig person att jag bara kunnat hänvisa till The Office eller Seinfeld hade jag citerat  Dwight K. Schrute och sagt att "I have no feeling in my fingers or penis, but I think it was worth it". 

För det var det, väl? Även om Björklöven-Clemensnäs blev en än festligare tillställning än någon någonsin kunnat ana; hela 10-1 istället för min utlovade nioetta. 

Vi slog Vasalund på bortaplan i våras, efter att en vobblig Hampus Wallgren-frispark via ett taffligt målvaktsingripande letat sig in i mål i åttionionde. 

Vi vann, men jag minns nog det som, tillsammans med Väsby kanske, vår tuffaste motståndare under våren. Satan så de rullade runt bollen stundtals. Satfläsk så bollsäkra i stort sett varenda rödsvart spelare var – i alla lägen. 

Och idag… ja, skulle vi spela i Hålla-i-bollen-Norrettan så hade Vasalund varit totalt ohotade seriesegrare. Det kan vi väl konstatera.

Där Vasalunds anfall i den första halvleken bestod av ibland femton-tjugo passningar (kändes det åtminstone som) så bestod våra UFC-attacker av i snitt kanske fyra-fem. 

Och ändå; om det funnits någon logik så borde haft en ledning i paus på 2-3-ja, kanske till och med-4-5 mål. 

Där vackertrillande men ack så ineffektiva Vasalund trillade runt, vände spel fram och tillbaka så var våra attacker så mycket rakare. Det kunde vara en Wennebro-dribbling på mittplan, en nedsugning av Danny på en längre boll, en rakare boll i djupet ner mot hörnflagga – och så var vi igenom och skapade målchans. På målchans. På målchans. 

Det kom till slut, målet. I den 58:onde matchminuten dyker "Stigga" upp på bortre stolpen, glider fram och volleyskjuter ett högt skott som deras inbytte reservkeeper på volleybollmanér fingerslår bakåt, i en båge som dimper ner vid den bortre stolpen. 

Och där dyker han upp, han jag skulle vilja utse till Matchens Lirare. Han missade några semichanser i den första halvleken, men när han får använda sina… vänta lite nu… det står åttiofem kilo på hemsidan – det är en siffra som garanterat är hämtad innan Shell lanserade sina Coffee Slush, det kan vi slå fast direkt. Hur som helst; när han får använda sina kilon till att bara springa in boll, motståndare och sig själv i målet – då gick det inte att misslyckas. 

Det var rätt självklart att han skulle vara där, på rätt plats vid rätt tillfälle. Han har för det första gjort en hel karriär på just den egenskapen, och för det andra så var han överallt i eftermiddags. Jag har aldrig sett vår väldige rödtott så delaktig. Ständigt spelbar för den långa, enkla bollen, samtidigt ett hot i djupled och så pass aktiv i presspelet att han ett antal gånger följde med motståndare långt inpå egen planhalva innan han fläkte omkull allt och alla. Han var så pass hyperaktiv att det inte skulle förvåna nämnvärt ifall han vid någon fast situation lyckades kränga iväg en och annan supporterpryl till nån Vasalundsspelare. 

Men det var många som var bra. Oj, så många. Oj, så bra. Man skulle kunna singla ut Marko och Jens eminenta mittbacksspel (hur Vasalund än tråcklade nådde de aldrig ens i närheten av riktigt rena målchanser), Jonas Nilssons genomkloka ytterspel, Lundströms och Wennebros dominans i mitten (deras nummer sex, Jens Jakobsson, hade oerhört mycket boll – men det var kring våra dynamos det h-ä-n-d-e saker), Seifs ständiga löpande, Timmys pigga inhopp…

Men vi säger väl som så att hela laget gör en strålande insats. 

Vasalund hade ju inget att spela för. Det stämmer. Men. MEN. Hade vi inte börjat den första halvleken så aggressivt, så högt pressande och så resolut så är jag övertygad om att de rödsvarta tyckt – hur omotiverade de än borde vara sett till serietabellen – att det varit förbannat roligt att få trilla boll. De är ett sånt lag. De genuint gillar att spela fotboll. 

Nu var vi där direkt. Vi pressade, vi var aggressiva, vi låg rätt, vi var samlade, vi fick de så småningom att börja lyfta långt från målvakten. Då var det inte så roligt längre. Då antar jag att de började känna av kylan, oktoberregnet i ansiktet, den totala Sovjetgrånaden över arenan – och hela situationens meningslöshet. 

Och vi vann. Vi borde vunnit med mer, men det spelar förstås ingen som helst roll. 

För när man cyklar hem plingar det till i mobilen om att seriens kanske mest uddlösa lag, Valsta Syrianska, gör sitt fjärde mål på Dalkurd. 

Med två omgångar kvar leder vi Division I Norra . Med allt i andra händer. 

Vi behöver inte bry oss om ifall Sirius vinner, ifall Dalkurd vinner eller ifall Väsby vinner. Vi behöver inte ens längre bry oss om ifall Bryan Massa till slut får sin Idol-Amanda. 

Vi behöver bara vinna två matcher till så är vi i Superettan. 

Godnatt på er. 

Hej. 

(Om det ligger ett bitterhetens skimmer över hela det här inlägget så är det inte mer med det än att jag sitter här efter en träning som gått så pass trassligt att man på cykeln på vägen hem hann ångra alla val man någonsin gjort som tagit mig till ett grävlingsgryt på Öst-Teg och en karriär som… som... med en total avsaknad av karriär. 

Men nu sitter jag med ett nytt The Office-avsnitt på teven och en uppskuren ananasrackare på en tallrik under gipan, så… det kanske går till sig eftersom)

Vi tar fotbollen först. 

Det var den första oktober i lördags när vi gästade Trängens IP. Den första oktober. Den första dagen i den månad som gett grånaden ett ansikte i kalendern. Och jag tror inte ens att jag överdriver när jag säger att det var över tjugo grader i Örebro. 

Det var en av de få dagar då Tomas Wernersson fått väder på sin "vi borde spela höst/vår"-kvarn. Jag gjorde som bekant inte många knop i lördags rent fysiskt – de enda löpningarna jag tog kom i ren överpepp direkt efter att Stuart och Örjan (måhända ironiskt) frågade "Erik… du har väl spelat innermittfältare förut?" – men ändå var jag svettig efter matchen av att ha stått någon kvart i den verkligt stekande solen och bollat gris. 

Tänk den värmen (fokusera ogärna på mina onaturligt enkelt framkallade svettningar), en riktigt tät och grön gräsplan, ett väldigt tidigt mål i varsin halvlek, tre poäng – och du har dig en riktigt trevlig oktobermatch. 

Själva UFC-spelet? Mah. Vlado utnyttjar sin väldiga kastarm, utkastet hade givit honom en bronspeng i slägga i Leipzigs Golden League-gala i somras,  och når en löpande Johan Larsson perfekt i steget vid halva plan. Larsson tråcklar sig i full fart förbi en försvarare, dribblar sedan ytterligare en vid kortlinjen innan han skickar in bollen snett-inåt-bakåt i knähöjd där Wennebro kommer farande i full fart. Wennebro möter bollen i luften med vänsterfoten (det lät från min trassliga vinkel som att det kan ha varit ett benskydd inblandat, något Wennebro bestämt förnekade). Den sitter stenhårt i det bortre aviga – efter bara några minuters spel. 

Larsson var förvisso trött redan efter sin världslöpning från egen planhalva. 

– Jag såg inte ens vem som gjorde mål, jag var så trött att jag bara skeppade iväg bollen, sa han (typ, jag hade inget block i näven, istället en folköl i gipan. Ni får ursäkta). 

Men han skulle bli tröttare. 

Oj, så mycket tröttare. 

Efter trettio minuters spel stod han dubbelvikt alldeles framför vårt bås, med nävarna på fötterna och med en andning värdig en storbolmande astmatiker. 

Det sa en hel del om hur den första halvleken såg ut. Vi hade extremt korta anfall, i stort sett hela laget visade en obekvämhet med naturgräset som inte skådats sedan Gräs- och Höallergikernas Riksförbund hade medlemsmöte härom hösten. De betydligt mer gräsvana Forwardspelarna kombinerade fint på den täta mattan (där bollen rullade ungefär hälften så snabbt som på Gammlias konstlade) och fick alldeles för stora ytor att operera på då Wennebro och Lundström ofta sprang omkring i ett stort hav då vi hade väldiga ytor mellan lagdelarna. 

De kom till en hel del avslut. Åtminstone från våra bänkplatser kändes det som att det ven kring Vlados målstolpar ett antal gånger, och Vlado (som var tryggheten själv) fick även han mota någon boll. 

Men vi höll ut. Slet på bra och tog med oss ledningen in i paus. 

Och direkt i andra fick vi, i efterdyningarna till en inläggsfrispark, 2-0 då bollen damp ner vid Markos fötter varpå han fläkte sig på mittbacksmanér och närmast glidtacklade in bollen i den bortre gaveln. 

Och där vann vi matchen. Vi spelade, månne på grund av tryggheten i tvåmålsledningen, bättre i den andra halvleken. Den ständiga paniken från den första halvleken utbyttes mot ett lite lugnande bolltrillande, vi drog ner Danny och Seif en aning defensivt och tätade ihop Lundströms och Wennebros första-halvleks-hav till en mysigt tempurerad liten bassäng där de fick styra och ställa på ett helt annat sätt. 

Och som framför allt Wennebro ställde. Om Forwards lille spelskicklige mittfältsdynamo Mohammed Saied, född -90, kan bli klar för Malmö FF borde 91:an Wennebro, i nuvarande form, lämna direkt för kontinenten. Jag tyckte Wennebro var ännu bättre i lördags än i 4-0-segern mot Kerburan hemma (där var det, milt uttryckt, inte lika svårt att vara bra). 

Danny har ett friläge och ett semifritt läge i slutet där ledningen hade kunnat utökas då Forward satsar framåt och vi tillåts kontra. 

Men 2-0 borta, UFC:s första seger på Trängens trassligt befolkade IP i mannaminne – enligt Larsson och Lundström och andra rävar, kan man i sanning inte klaga på. 

Det var en mycket trevlig eftermiddag för att sitta på en bänk i Örebro. Och hur gärna jag än vill spela varenda match alltid så inser jag ju att jag egentligen, någonstans i logikens värld, nu helst sitter på bänken resten av säsongen. För det är ju bara om det börjar trassla som vi kommer att byta mittbackspar igen; och något trassel har vi ju inte alls råd med om vi vill fira någon uppflyttning med kortege genom staden någon liten skiva i guldhattar efter Akropolis hemma. 

… och ni såg väl, vackert streamat av Ettanfotboll.se, Sirius slå Väsby på bortaplan ikväll? Deras store, starka, förmodat socialdemokratiske forward Allegie Sosseh såg med sitt mål till att vi nu bara har två poäng upp till direktplatsen. Och i nästa omgång ska Väsby möta IK Frej, ett av Nordeuropas bästa lag i höst, på bortaplan. 

(Känner ni hur tonen i inlägget blivit mer och mer hoppfull? Jo, jag blev lite mindre bitter av ananasens sötma, det blev jag. Men så kom jag på att det kanske skulle vara bra att betala sin hyra och… tja… jag snubblade över ett kontoutdrag från helgen och… ingen ananas i västvärlden är så söt att den kan väga upp för den våg av bittra ångestkänslor som just slog emot mig)

Ja, att sitta på bänkar i Örebro är inte så kostsamt. Men efter matchen styrde vi busskosan tillbaka till Stockholm där vi skulle övernatta och… jag fick ännu ett bevis på att det i Stockholm, både kvällstid och när man flanerar gatorna en söndagseftermiddag, går väldigt bra att kasta bort slantar på världsliga ting. 

Jag lockade ju i förra inlägget med diverse snaskiga detaljer om utekvällen, men… det här är inget snaskigt lag. På gott och ont. 

Själv gick jag, som är en man av folket, med en utomstående vän till Söder och något trassligt ställe som rimmade med det kolsyrade vattnet Vichy Nouveau som "alla" sa skulle vara "grymt bra". Det var det förstås inte alls. 

Några gick på Café Opera och stod bakom någon klädhängare och stekviftade med fingret samtidigt som de långsamt läppjade i sig sina två klunkar i den  tjugofem centiliter stora ölflaskan för sjuttio kronor. Stämningen var, som jag anat, åt det stelare hållet där samhällets elit  samhällets elits döttrar och söner satt och vaktade sina drinkbord och pratade om sportbilar. Jag föreställer mig något åt det här hållet: 

 … det enda som gör att jag ångrar lite att jag inte slog följe är att de tydligen sett min bloggkollega Kenza på stället. Typiskt. Jag hade behövt prata med henne om hur vi ska matcha våra outfits på Veckorevyns kommande Blog Awards-gala.