Tack.
Tack.
Tack.
Tack.
Tack.
Sextusentrettio jävla tack för den här eftermiddagen.
Jag måste slänga på mig min bästa gåbort-skrud och springa vidare mot nya festligheter.
Ikväll ska jag bli full, för Superettans skull.
Nittio minuter kvar,
Hej.
Jag sov dryga nio timmar inatt, och nu på morgonkvisten börjar mitt hjärta så sakteliga slå i någorlunda rytmiska slag igen.
Det här med att gå upp ur serier, hörrni…
Jag iklädde mig igår supporterrollen när jag såg mitt GIF Sundsvall till slut avancera upp i Allsvenskan – efter så pass många om och men att till och med en tetra Proviva Fruktdryck fått svårartade magsår.
Hur jag under matchernas tio sista minuter stirrade ner i mobilskärmen, fixerade på 0-0-resultatet i matchen Ängelholm-Hammarby, och bara hoppades så innerligt att mina inre organ måste tvinnats att det inte skulle plinga till och förkunnas hemmaledning…
Fotbollsmatchen Jönköping Södra-GIF Sundsvall kan vara en av de gråare tillställningar jag sett. Men jag tror aldrig att jag kommer att glömma gårdagen, inskuffad i Allstars entré. Hur Robert Lundström och Ari Skulason först ser helt uppgivna ut när slutsignalen ljuder (Ari hade tydligen kollat på fel resultattavla) för att sekunderna senare explodera i en femtiometerslöpning ner till kortsidan för att fira med de tillresta bortasupportrarna i en enda stor lycklig gröt av Giffare.
Det är ju i helt avgörande matcher, när nittio minuter fotboll avgör mellan total eufori och avgrundsdjup misär, som känslorna blir så pass starka att de sitter kvar i åratal.
Och idag, västerbottningar, Umeåbor, annat löst UFC-intresserat folk; idag har ni chansen att bevittna ett dylikt spektakel.
Sätt er till rätta klockan 15.00 på Gammliavallen så ska vi spelare göra exakt allting i dryga nittio minuter för att Umeå FC ska vara ett Superettalag vid femsnåret.
Årets viktigaste släpp,
Jag slafsade ihop en krönika på eftermiddagen. Med längden av ett genomsnittligt blogginlägg.
Men det skulle kortas. Å kortas. Å kortas.
Det är alltid jobbigt att tvingas korta ner sina alster. Särskilt så mycket.
Men nu kan jag ju sitta här och hitta på att "det v-a-r en bra krönika" och att "den h-a-d-e en tydlig röd tråd" och att den "visst v-a-r ihopknuten på ett smäckert sätt".
Egentligen. "Innan den kortades ner".
Självfallet var den lika trasslig i utgångsformatet. Bara lite längre.
Nåväl. Under nerskärningsarbetet hann jag dock ändra en viktig detalj.
Jag skrev något i stil med att "Det finns inga anledningar att inte besöka Gammlia", men så gick jag och hämtade dagens post, hittade ett brunt kuvert och… ja, jag blev tvungen att stryka den delen.
Jag säger absolut inte att ni ska sitta hemma på söndag. Absolut inte. Men "det finns inga anledningar"-biten kändes inte lika stark då man vet att en bättre Football Manager-save på ett nyanlänt spel inte sällan varit anledningar för folk att prioritera bort världsliga ting som "att äta" och "att sova".
It’s fashion week, and so am I,
Det var träningsledigt igår, men jag hade ändå på förhand för avsikt att bjuda på ett inlägg.
Men ja… ni vet hur det blir. Den hektiska vardagen som bloggare kommer i vägen.
Det är modevisningar som ska besökas, det ska läppjas på snittar, det ska minglas och det ska sedan rusas vidare mot releasefester av klassband.
Goodiebags, ja. Inuti påsen man som ung man tilldelades fann jag hur det är tänkt att man ska se om sitt huvud i vinter.
.jpg)
… det var ingen överraskning att det även vintern 2011 är ett virkat, vitt pannband med rosett som gäller. Perfekt för att fullända den där "fryntlig mattant"-looken som är så på tapeten.
Hursom. Idag var det träning igen. SVT var där med kameraman och reporter och…
Ni minns Juan Matas tunnel på Raul Albiol härom året?
Det här var ingen Mata-tunnel, det var inga klackar inblandade; men när den gänglige mittbacksresen Erik Löfgren – Juan Matas raka motsats på en fotbollsplan – får en passning bakom sig i kvadraten, sträcker sig efter bollen och sedan liksom med en smäckrare fläkning drar bollen tillbaka varpå den med knapp styrfart tunnlar Jonas Nilsson… ja, då är det på sitt sätt nästan lika anmärkningsvärt.
Jag hoppas så innerligt att kameramannen fick med den. Då kan jag en gång för alla lägga skorna på hyllan och istället leva på royalty-intäkterna från alla Youtube-klickar.
Vi får se. Jag antar att inslaget dyker upp på morgondagens Västerbottensnytt.
Träningen fortlöpte med lite löpning och spänstträning med Fys-Malin, en passningsövning, ett gammalt klassiskt tre-zons-spel och sen ett högklassigt sex-mot-sex-spel som avslutning.
Jag har hela säsongen, ända sedan jag pendlade hit i januari, förespråkat fler mindre spel – och nu på sistone har det börjat synas varför. Jag är de små ytornas man, tydligen. Inte för att jag är teknisk och kvickfotad när det är trångt, nej, snarare främst för att jag är för orörlig och långsam för stora spel.
Mitt lag (Danny, Böni, Lundström, Jonas, Johan Örnfjäll) vann och jag bjöd offensivt på ett volleymål från egen planhalva som letade sig ner under ribban ("Jag har aldrig sett någon bli så glad över ett mål på träning", sa nån och jag kan väl medge att den efterföljande skrik- och dansaktionen kanske var lite mycket) och defensivt förlängde jag ett skott från Henke Sennström över med en lika väl avvägd som otymplig fläkning på mållinjen.
Jag börjar så sakteliga göra mig högaktuell för en plats i truppen till vinterns futsal-säsong där UFC ska försöka ta revansch på Falcao FC i SM-slutspelet.
… just ja, det kanske är min uppgift som UFC-bloggare att berätta att Tegs stormålsskytt Johan Örnfjäll varit med och tränat med oss i dagarna fyra.
Imorgon ska jag försöka stiga upp i ottan för att skriva en krönika till papperstidningen om avslutningen mot Akropolis. Jag är inte helt säker på hur jag ska lägga upp krönikan. Den ska ju vara… bra. Det ska den helst vara. Jag har inga större förväntningar på var den här krönikan ska ta mig och min journalistiska karriär, men jag har väl närt en tanke om att gemene man som läser den på lördagsmorgonen ska tänka att "det här var banne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades, varför skriver inte den här Erik Löfgren ALLTID krönikor i Västerbottens-Kurriren?" varpå ett uppror bland tidningsläsarna dras igång. Ett uppror som saknar motstycke på den här sidan Dackefejden och som gör att jag till slut får mig en liten fast kolumn som jag kan fakturera satan för och fylla med allsköns anekdoter. Nåt sånt, bara.
Så… eh… tips på element man bör applicera i en dylikt hejdundrande succékrönika om UFC anno 2011 tages tacksamt emot.
Vi ska göra vårt,
Hej, hej, hemskt mycket hej.
Det spelades en match på Norrporten Arena i Sundsvall igår. En sån där match som det såldes drygt åtta tusen biljetter till. En sån där match där Giffarna vid oavgjort eller kryss skulle ha säkrat det allsvenska avancemanget. En sån där match som man som Sundsvallsbo i största allmänhet och GIF-supporter i synnerhet gärna skulle se.
Så jag var där. Jag får tacka tränarduon som lät mig åka ner över dagen. Jag missade ju nämligen en träningsmatch på Gammlia mot något sorts potpurri av lokala talanger. Men det verkar inte ha blivit någon världsdrabbning. Jag har fått berättat för mig om några som klev av med småskavanker, hur Adam Chenouffi fick kliva in i kassen och hur matchen slutade mållös.
(Dessutom fanns det tydligen talanger födda 1996 (!) på planen – ett faktum som, ifall jag hade spelat, hade fått mig att känna mig väldigt avdankad)
Någon världsmatch blev det ju inte heller nere i Sundsvall. Åtta tusen (varav åtminstone fem tusen medgångsartade marginalsupportrar) medelpadingar fick molokna lomma hem i ett besvikelsens lemmeltåg efter att Oscar Möllers 1-0-mål från den sextonde matchminuten stått sig matchen ut.
Det där var "deras Akropolis". Att få säkra avancemang inför välfyllda läktare på hemmaplan.
På söndag är det vår tur. Och…
… ja, "arrogans" (som i att placera ut åtta tusen löpsedlar under varje sittplats i-n-f-ö-r matchen) verkar inte vara ledordet för att ta vara på en dylik chans.
Så idag – idag tränade vi hårt. Och bra. I piskande ösregn och kastvindar – ett väder som Kung Bore och hans lakejer måste ha hittat på under någon rejäl psykos – genomförde vi ett bättre pass. Ja, när ljuset väl tändes, det vill säga. Hela uppvärmningen lufsade vi runt i totalt mörker. Jag vet inte hur många högskolepoäng meteorologi man läser på vaktmästeriprogrammet – men tydligen inte tillräckligt för att inse att det i mitten av oktober är rätt beckmörkt i Västerbotten vid halv sex på kvällen. Och att det är ungefär lika beckmörkt – varje dag.
Det blev ett sånt där förpillat karaktärsdanande pass. Det small på och det skreks på fem-mot-fem-spelet och till slut ledde Stuart in oss i katakomberna där vi fick avrunda träningen med några hundra sit-ups och armhävningar.
Ojvoj. "Vill du vara en vinnare måste du träna som en vinnare", basunerade Stuart ut så att det ekade i katakomberna.
Arrogans? Icke. Vi kunde väl hoppas att när vi låg på betonggolvet och krökte oss upp till det där hundratjugoåttonde maglyftet så satt Akropolis-spelarna och slevade i sig gräddstakad moussaka och tittade på "Mitt stora feta grekiska bröllop" på BlueRay. Men det kan vi inte veta.
Vi kan bara påverka det vi ska göra. Och vi ska göra vårt.
Tre poäng är tre poäng är tre poäng,
Hand upp på alla som tror att ni om tio år kommer att sitta och bläddra i VK:s sportarkiv, undrandes "hur såg spelet egentligen ut där mot Boden borta i oktober 2011?".
Vi tog tre poäng idag. Det är förstås allt som räknas.
Danny sitter och lapar mjölkchokladdryck ur tetran och visar på imponerande simultanförmåga då han samtidigt för saffransgiffel efter saffransgiffel mot mungipan, på teven rullar klassfilmen Max Payne (alla bra filmer är baserade på populära skjut-dataspel), vi har passerat Piteå och om en vecka kan vi säkra Superettanavancemanget hemma mot Akropolis.
Nu dör mitt batteri. Hej på er.
Årets viktigaste match,
Hej.
Imorgon, klockan kvart över nio, rullar vår buss upp mot Boden.
Jag har aldrig varit i Boden. Aldrig ens besökt Bodens fästning. Knappt ens sett den målad på tennstickstavla.
Men jag tror mig veta följande: att oavsett hur lite fotbollslaget Bodens BK har att spela för rent tabellmässigt så kommer de bjuda upp till en sista rejäl hambomazurka inför hemmapubliken.
Dels för att de kan spela helt utan press. Bara trilla boll och ha kul. Utan nerver.
Men framför allt:
Man ska inte underskatta motivationsfaktorn som stavas "missunnsamhet". Bodens BK kommer att åka ur Division I Norra. Det står klart. Tror ni då att de grönvita spelarna gladeligen kommer att ställa ut ett par skor och låta sina norrländska spelarkollegor i Umeå FC bara vandra mot Superettan?
"Mä’ grabbar, hä’ju klart att vi komm’ åk hänna serien. Mä’ om vi ska åk ur, INTE FAAAN ska vi låt dom hänna UMÄÄBORNA få VINNA SERIÄN!"
Typ så. De kommer att bjuda upp till en väldig kamp. Det vågar jag lova.
Men vi, Umeå FC – serieledarna, kommer till spel med optimala förutsättningar. En r-i-k-t-i-g-t bra träningsvecka avrundades idag med en lugnare dag-före-match-träning.
Det var bra fart på spelet, Ali Jasims axel verkade vara spelbar, Örjan var tillbaka efter några dagars frånvaro på grund av älgjakt UEFA:s Steg 8-utbildning.
VI åker med en nittonmannatrupp av spelare, samtliga ledare, säkerligen massa bifigurer, ett koppel groupies och i ytterligare en buss åker femtiotalet (?) supportrar som med hymner och glada tillrop förhoppningsvis kommer få oss att känna oss som hemma i Boden Arena.
Ojvoj.
Nu måste jag sova. Jag ska bara se till att jag har med allt i väskan först. Jag vevar upp den gamla checklistan.
"Fotbollsskor… benskydd… router… nätverkskabel… laptop och Football Manager-skiva… Japp. Allt verkar vara på sin plats"
Ett inlägg som borde räcka hela fredagen,
Gult Lag 16 poäng
Rött lag 5 poäng
Blått lag 5 poäng
Jag tror att det var ett nytt rekord som slogs idag. Ett överlägsenhetsrekord i kategorin sex-mot-sex-spel med trelagsprincip som tidens tand lär få gnaga länge på för att bryta ner.
Och självklart var jag i det rekordkrossande vinnarlaget (inte självklart som i att "jag är en bra fotbollsspelare" utan självklart som i "annars hade jag väl aldrig nämnt rekordet på den här bloggen").
Det vattnades i den vinstsugna gipan direkt när västarna delades ut.
På backplats hade vi Hampus Wallgrens rappa, distinkta futsal-tillslag som på marginella ytor helt oförhappandes kan knycka till med vänsterhöften och stänka dit en kasse. På mitten spelgenierna Wennebro och Lundström som vid sunda vätskor är Division I Norras bästa innermittfältspar. Och på topp, stordankarnas stordank; Danny Persson. Och i mål en för dagen storspelande Jonte Johansson som tog det han skulle och allt han egentligen inte borde ha tagit fick han i huvudet.
Ni hör. Vilket lag.
Och i en fri roll, läckert kringflackandes då han saknar spetsegenskaper som skulle kunna tillskriva honom en fast position på den lilla planen; Erik Löfgren.
Och när även den sistnämnde vattenbäraren redan i den andra matchen i ett oerhört trängt läge, inklämt mellan två försvarare, bjuder på en väl avvägd snurrfint (tänk Zinedine Zidanes gamla paradnummer… fast tänk er den genomförd av en norrländsk mittbacksrese på åttio sämre fördelade kilon med ett par otympliga fyrtiofyror) som rev ner ett sorl som nog hördes ner i de djupaste rävgryten i Gammliaskogen.
Efter nämnda snurrfint, ett smäckert nickmål, några läckra väggspel, en handfull framspelningar och oräkneliga segrar avrundade jag som lök på laxen med en smäcker bredsida i det bortre krysset.
"Det var en sån dag", kanske jag skulle ha kunnat sagt… om jag nu någonsin brukat ha sådana dagar tidigare och därigenom känt igen känslan.
Under en höst med idel tåsmärtor och diverse krämpor, trassliga matcher, röda kort, uppdagat missbruk av portvin, tappad startplats och ett socialt liv värdigt en apatisk rotfrukt… ja, då är det ganska skönt att få vara med om en sån här träning, så kan jag väl säga.
… och det här med tappad startplats… jag vet att man ogärna går in och ändrar i en startelva under rådande formtopp och med blott två livsviktiga matcher kvar på säsongen. Men. Om inte dagens läckra snurrfint räcker till att tränarduon strukturerar om i formationen och ger mig en fri, släpig offensiv spindeln-i-nätet-roll, ja, då tappar man ju lite tron på den vackra fotbollen. Så kan man väl säga.
Jag hann efter träningen hem till att se Hammarbys förlora ångestmötet borta mot Värnamo. Jag blev väldigt imponerad på det sätt som den tillresta, nu förlustluttrade skaran bortasupportrar fortsatte sjunga glada tillrop matchen igenom. Ramsan (som jag tror är lånad från sydeuropa) "Från Södermalm" kanske är Sveriges bästa.
… oklart dock hur ramsan skulle må av ett eventuellt textradsbyte till nästa år:
"Från Södermalm,
kommer vårt lag,
vi spöar IK Frej och Valsta varje dag"
Jag kände att det inte var någon världslista jag publicerade igår. Den hade legat i skafferiet och möglat för länge, den där idéen. Och det är sällan en bra idé att först spela FIFA 12 nätledes med en vän fram till läggdags, för att sedan – hjälpt av det gamla sweatshop-tricket att låta en tandpetare hålla uppe ögonlocken – försöka tvinga fram en lista som bara till väldigt få delar var utkristalliserad i huvudet.
Och nu vägrar tydligen Danny Persson att leverera sin bakverkslista. Han är rädd för att "det inte ska se bra ut" för honom som fotbollsspelare. Oironiskt.
(Konstpaus för att folk som känner Danny ska inse att "fan, så töntigt, jag borde ringa honom och säga åt honom vilken orolig liten fjant han är")
Tills vidare håller jag ställningarna på sockerfronten. På ICA Gourmét (SuperTeg-bojkotten håller i sig med en förvånansvärd tjurighet) stod idag en belevad man med en Leif Mannerströmsk aura och bjöd på provsnittar av ett nytt chokladsortiment. Jag gillar väldigt mycket när det bjuds på provsnittar. I våras, under mina första månader i den här staden, gick jag mycket i matbutiker av den enkla och enda anledningen; att utan kostnad få kalasa på några smäckra munsbitar. Några av mina närmaste vänner var gubbarna som med ett leende som skar upp korvslantar och skivade upp tårtbitar. Nu har jag skaffat andra vänner har jag börjat plöja igenom Curb Your Enthusiasm och går därför inte lika ofta i matbutiker.
Nåväl:
I sann Bengt Frithiofssonsk anda vill jag utdela rossla fram fem välförtjänta solar till Lindts ljusa Crème Brûlée-choklad och bjuda på ett tips som jag fick av den trevliga provsmakar-farbrorn:
"Det är kanske inte så bra om man sitter och molar i sig en hel kaka varje kväll, men med den här tar man bara en liten bit tillsammans med en kopp kaffe. Man behöver inte tugga utan man låter den bara smälta tillsammans med kaffet. Det räcker med en liten, liten bit choklad på kvällen".
Det – att bara ta en liten, liten bit på kvällskvisten – är ett tips ni aldrig skulle bli varse om ifall Danny Persson var den här bloggens ende sockerskribent.
Hatten av,
Hej.
Listor, var det utlovat, ja. Under "eftermiddagen och kvällen". Jojo.
Nu sitter man här och klockan kryper mot midnatt.
(Jag ber om ursäkt och bjuder, som något slags försonande gest, på en Spotify-lista som jag grunnat på och finslipat under hela förhösten:
En hel del Alkberg, lite finsk arkitektur, några Lovisa Negga-dängor, lite finstämt, lite av det tyngaste tynga: en rätt hygglig höstlista allt som allt.
HÄR hittar ni den.
Se så, då var ni gottgjorda. Nu går vi vidare)
Ett blogglöfte är ett blogglöfte; nu tvingar vi fram en topplista.
Danny Persson har ännu inte mejlat mig sin lista över favoritbakelser (vi får anta att han suttit hela dagen och sållat – kanske till och med smakat – sig igenom hela det västerbottniska kak- och bakelsebeståndet), så jag får leverera själv.
Jag tänkte ta och publicera en topplista som legat och plaskat i bakvattnet i min hjärnbalk i någon månad, ända sedan jag strosade omkring bland klädesplaggen på JC med Simon Mårtensson. Vår målkung fick syn på en hatt, plockade upp den, vände sig mot mig och sa – utan kännbar ironi i stämman; "du är ju ändå den i laget som helt plötsligt skulle kunna dyka upp i en hatt".
Det där är ju ett citat som kan förändra en människa i grunden. Jag var ett tag rädd att det skulle kasta om hela fundamentet i min personlighet. Jag menar – att helt plötsligt få berättat för sig att ens omvärld ser på en som kan "dyka upp" i något så pass konstigt som en hatt; det får en att fundera. Är jag en joker? Har jag auran av en skojare?
Så här någon månad senare kan jag väl konstatera att jag hållt mig någorlunda intakt personlighetsmässigt. Jag har ännu inte dykt upp till träning i hatt. Jag höll inte ens lite på Holland – skojandets moderland – igår.
Hur som helst; direkt där och då på JC motsatte jag mig självklart påståendet. Och kom istället, ganska direkt, på en topp-tre-lista över de som v-e-r-k-l-i-g-e-n hade störst potential att helt plötsligt bara dyka upp i en huvudbonad med brätten.
Vi tar och släpper den ikväll.
Topp 3-listan över UFC-spelare med högst potential att glida in i omklädningsrummet med en hatt på huvudet
1. Maths Elfvendahl.
Vår lika sociale som knäskadade målvakt har – månne i förtroende, men vad gör man inte för en topplista – genom åren med sin klädstil etablerat en aura av metrosexualitet så till den milda grad att han vid fler än ett tillfälle kallats Metro-Maths. Har man dessutom alltid ett leende på läpparna kan man också enkelt tillskriva sig en viss joker-aura. Och han stavar Mats med ett inklämt "h". Allt som allt; överlägsen etta. Jag skulle näppeligen höja ens ett ögonbryn ifall Elfvendahl en solig sommardag slog sig ner på Gammlias solläktare med en stråhatts brätten som skydd för ögonen.
2. Johan Larsson.
Larsson är anarkistiskt lagd, skulle han känna sig hemma i en hatt skulle han inte bry sig nämnvärt om hur andra skulle reagera. Och när jag tänker på män i hattar efter Nils Poppe och hans jämnåriga vänner så tänker jag, av någon anledning, på…
… Kid Rock. Inga som helst jämförelser i övrigt; men kanske är det något med män med axellångt hår och hattbärande.
3. Joel Burström
Ett väldigt långskott. Ett v-ä-l-d-i-g-t långskott. Det är väldigt långt från första- och andraplatsen ner till tredje. Jag fick ögna igenom trupplistan flera gånger innan jag hittade en någorlunda rimlig kandidat. Men…
… Joel har en bakgrund i bandet "Casual Friday". Det krävs en viss artistisk, kulturell ådra för att ens ha sinnesnärvaron att komma på tanken att applicera en hatt på ens hjässa. Och Joel… han har åtminstone spelat trummor och på inkilningen i våras bjöd han – enligt mina vaga minnen – på ett finstämt framträdande med såväl gitarrklinkande som skönsång.
Botten-listan över UFC-spelare med lägst potential att glida in i omklädningsrummet med en hatt på huvudet
1. Erik Lundström
Jag minns att jag på JC, där även Lundström var med, började spekulera i hattpotentialen hos vår lagkapten. "Kan du tänka dig "Stross" komma…", hann jag formulera till Mårtensson innan jag av blotta bilden som dök upp på näthinnan brast ut i ett skratt.
Nej. Nej. Nej.
2. Jens Sjöström den äldre
Näe, va?
UH-UH-UH, UH-UH-UH, VI ÄR GULA OCH BLÅ, VI ÄR BALL!
Sicken förpillat förtjusande tisdagskväll vi fick att tjusa oss i ikväll, ikväll, ikväll, ikväll.
Jag ska överlåta åt de som gör det så mycket bättre – säg Erik Niva eller Simon Bank – att beskriva kvällens match och dess betydelse.
Jag är bara lika lycklig som er andra.
En stolt Svenne.
(Bland allt fantastiskt tycker jag att scenen när Svennen langar upp räkor i en påse måste vara svensk humors största landvinning på mycket länge)
Man skulle kanske kunna säga att jag en välsignad kväll som denna bara är "en man av folket", men då bevittnade man inte hur jag beställde in såväl oxfilé (!) som hummer (!!!) på Allstar i afton.
Ojvoj, sicken fest det blev när väl jag och Jonas Nilsson insett hur man skulle veva med skaldjursbesticken. Och hela kalaset till det timida priset av ett par snabbstekta burgare, tack vare den femtioprocentiga rabatt som jag lyckats tillskansa mig genom att vinna pris som Matchens Allstar-lirare hemma mot Luleå (ni kanske minns det spektakulära tåmålet?).
… jag har kritiserat Allstar förr – senast när de hade "stängt för utbildningsdag" samtidigt som Tottenham-Manchester City och Manchester United-Arsenal gjorde upp under samma söndag – men deras "Surf and Turf"-tallrik höll allra yppersta klass. Rekommenderas varmt till alla som tillhör en socialklass som inte går att dividera i tre.
Imorgon är det ledigt från den organiserade träningen och istället valfritt pass på IKSU. "Fri lek" skulle man kunna säga då man får se till att göra det man själv tycker är lämpligt för att vara i toppslag på söndag.
Jag ska på den lediga eftermiddagen och kvällen försöka se till att publicera en topplista här på UFC-bloggen. Danny Persson efterfrågade listor och pitchade ett par idéer på några han ville se. Tyvärr var ingen av idéerna ens nära att hålla det mått av kvalitet och journalistiska integritet som vi lärt oss att kräva av innehåll på UFC-bloggen. Men jag ska nog komma på något.
… och i utbyte har vår sötsakspundare till toppforward lovat att bjuda på sin topp-tio-lista över fikabröd.
Ojvoj, slit inte ut era F5-tangenter allt för mycket bara, gott folk.
Senaste kommentarerna