Donkey of the year,

När Dulee Johnson försover sig från träningar så anländer han till Karlsbergs träningsanläggning genom att ramla ur en taxi som kommer direkt från en efterkruka. 

 

Det är idiotiskt, oansvarigt, oseriöst. 

 

Ett val man gör. 

 

Om man ändå rumlat runt på nån efterfest igår, slafsat i sig nån rullpizza kring femsnåret på Robert Laul-vis och därefter somnat i nåt buskage nånstans. 

 

Eller att man åtminstone stannat uppe och sett den första NHL-finalen tills det att Vancouvers Torres stänkte in segermålet där vid femsnåret. 

 

Det hade varit oansvarigt, dumt, oseriöst och allt det där. 

 

Det hade varit ett val jag hade gjort. 

 

Men nu. 

 

När man går och lägger sig vid tolvsnåret, till och med några tio minuter tidigare än vanligt, och ställer alarmet på 07.30 för att man ska upp och ha tvättid på morgonkvisten innan morgonträningen vid 10:00; 

 

Då är det inte ens rock n’ roll att försova sig. 

 

Att alarmet aldrig ljuder och att mitt trassliga lekamen bevisar att den är på randen till undergång genom att sova oavbrutet i tolv (12, etta-tvåa) timmar – det är ju bara ännu ett bevispapper i min skyhöga stapel på det faktum att jag är född till alla olyckors olycka. 

 

Jag vaknar alltså upp, kikar på mobilen och ser siffrorna 11:35. Träningen har inte bara börjat. Den har pågått i en timme och trettiofem minuter. Den är förmodligen slut. 

 

Den känslan. Hade man kunnat kapsla in den känslan i små mungipsanpassade tabletter hade man haft ett deppressivt medel som fått Dillmannen (den mest glädjespridande människa jag känner till) att hänga sig i en snara ihopsmidd av torkade dillkronor. 

 

Så vad gör man? Jo, man slår i väggar. Sparkar i väggar. Bankar. Jag tror att det är rätt lyhört här i huset, så ifall det bor någon barnfamilj i kåken så kan jag ha bjudit någon lycklig liten kotte på ett svordomsförråd av könsord, natura-arbetare-smädelser och nationalitetssvordomar (balt är min favoritord att skrika ut vid olycka och misär) som han kommer att klara sig långt med på även de tuffaste av lågstadier. 

 

Sedan plockade jag upp telefonen och skickade iväg följande meddelande till Örjan Andersson: 

 

"Asså vad säger man ens? Jag har gått runt och slagit och sparkat i väggar i en kvart nu. Alarmet ringde aldrig, era samtal var ljudlösa. Jag har tydligen sovit i tolv timmar i sträck. Bötfäll mig med en årslön och peta mig resten av säsongen. ASDÖLKAÖSLDKÖLASKDÖLASKADSFKJLA. Jag får köra nå backe själv, ifall jag inte bara plockar ner skylten innan dess. /Erik Löfgren"

 

Jag ringde långt senare, när jag kände att min röst var tappad på det mesta av frustrationen och ångesten, till Stuart. 

 

Det var inte lika självmordsbenäget jobbigt som jag trott att det skulle bli. Han avslutade med att "det ska bli kul att se vad det står i bloggen". 

 

Och, tja, en sån här grej lär jag dels få höra av lagkamraterna tills dess att… äeh, jag lär aldrig få sluta höra det – och samtidigt lär jag ju få sätta upp en flerårig avbetalningsplan med Jonas Nilsson om bötesbeloppet till lagkassan. Så den går ju inte bara att ignorera på ens UFC-blogg. 

 

När jag så slutligen, efter att i ren kokning avverkat en köksbänksstapel med disk (den enda positiva i kråksången då jag annars hade fortsatt anordna staplings-VM i köksvrån), tog mig till träningen och…

 

… igår på träningen tog vi upp ett koncept som de hade under fjolåret. Den spelare som gör sämst ifrån sig under något specifikt moment på en träning får bära en väst under en vecka. Igår avgjordes tävlingen med ett tvålagssspel där man inte fick tappa bollen. Den spelare som tappade bollen flest gånger – tränarna förde statistik – förlorade och fick därför bära västen resterande veckan. 

 

Adam Chenouffi – med sina svåra vrickningar och sina smånätta klackar – tappade bollen flest gånger. Dock hade han bollen säkert fler gånger än någon annan. Han sökte ständigt boll och var inne i smeten jämt och ständigt – samtidigt som andra, kloka men träbensbefattade mittbackar kanske höll sig mer i utkanterna. Så det var ju lite orättvist, kanske. Det tyckte i alla fall Adam. 

 

Men nu, och det märkte jag när jag stegade in i omklädningsrummet på eftermiddagen…

 

 

… nu har rättvisa skipats.