(Jag har inte riktigt tid för omskrivningar, så den här kopierar vi rakt av från min personliga blogg: http://pirkt.blogg.se)

Hektisk dag idag, gott folk.

Dubbla möten på universitetet. Först med den ansvarige för det journalistprogram som tydligen i smyg hela tiden har funnits här i Umeå. Sedan med hon som ska se till att mitt "elitidrottande" fungerar ihop med studierna.

… egentligen ska man spela på Superettanivå för att få denna hjälp, men UFC har fixat nåt speciellt avtal.

Emellan mötena satte jag mig på en bänk mot väggen av det största universitetshuset och bara lapade i mig av solen som sken än starkare än i… ja, när det nu var jag uppskattade att vara arbetslös senast. Måndags, tror jag. 

Igår slog vi fast vad definitionen för ensamhet är. Idag kan vi konstatera att du vet att du är riktigt fattig och saknar inkomst när följande scenario inträffar: 

Du ser på håll ett stånd där det delas ut mellanmålsprover. Du kommer lite närmre och noterar att det på skylten vid ståndet görs reklam för Keso. Det där snuskiga, äckliga vita gyttjan som du hatar sedan barnsben agerar nu tydligen bas i en mellanmålsrätt med några nötter och torkade frukter. Fyfan vad äckligt, tänker du.

Men när du kommer närmre så tar du inte emot en Kesoburk som sträcks fram mot dig tillsammans med ett vänligt leende. Det hade varit försvarligt.

Nej, det faller sig så att du kommer i otakt förbi ståndet. Hon som sträcker fram det nya Kesomellanmålet till folk får precis slut och vänder sig om ner i vagnen för att hämta en trave nya.

Det är när du stannar upp, trampar trevande på stället framför ståndet och nästintill köar för att få dig ett mellanmål som du vet kommer att vara jätteäckligt – det är då du vet att du blivit fattig. Och kanske lite, lite snål. 

Jag vandrade sedan hem, lagom till att solskenet bytts ut mot de sedvanliga stormbyarna som gjorde att jag var minuter ifrån att få amputera bort mina fingrar som envist klamrade sig fast kring den äckliga Kesoburken, och slog mig ner vid vandrarhemmets gemensamma teve.

Petter Northug är en stor skidåkare – men en väldigt liten idrottsman.

Det blev en sen lunch. TC var sedan länge stängt och jag fick lita till ICA Gourméts egenplockssallad. Till tonerna av blott sextio kronor lyckades jag fylla plastskålen rågad. Hela egenplockssallad-konceptet kan vara människans näst bästa idé genom tiderna.

… den bästa? Givetvis George Costanzas idé med att man borde ha rullband, såna där man har på flygplatser, över hela stan.

Jag bestämde mig för att till slut gå och handla mig något alkoholhaltigt ifall vi skulle vinna, imponera, spela bra och jag för egen del skulle råka göra ett äkta hattrick. Bara utifall att, inför morgondagen. Jag irrade runt i stadskärnan och letade efter den där gröngula skylten utan lycka ett bra tag. Eftersom vi är i törstläpparnas Sverige så borde Systembolaget ligga i centrum, ja, fan, hela staden borde vara byggt med hänsyn till bolaget som knytpunkt.

Men jag fick leta mig ut i utkanterna där jag till slut såg skylten på väggen.

Jag klev in i den avsides gallerian. Allt var stängt, igenbommat, mörkt och dammigt. Det kändes som att jag var på väg till någon gammal nedgången knarkarkvart för att sträcka fram en hundralapp och få en karta uzbekisk fulöl.

Titta här. Jag är tveksam till att det här var ett riktigt, av staten godkänt, Systembolag. Det måste ha varit någon piratplagierad kopia som någon entreprenör startat upp sedan det alldeles för törstiga västerbottniska länet blivit av med tillståndet att sälja monopoliserad starksprit. 

… men billiga tetror vitt, det hade dom hur som helst. Jag läste på var och en av de billiga tetrorna och valde en av få som inte hade smak av "jord".

Keso-burken? Jodå, jag tog mig någon sked till skidstafetten. Precis lika äckligt som jag föreställt mig. En förmörkad sol i betyg och direkt ner i papperskorgen.