Drömmen om en fungerande stream tog mig runt,

 Vi bestämde oss för att så här i sportlovstider försöka få kliva in på Nolias friidrottsbana vid åttasnåret igår kväll. Sno en halvtimme och därigenom tjäna in nästan en halvlek av Champions League-fotboll. 

 

Men icke. Trots att vi började löpa längst ut, på banorna fem och sex intill ytterkanten, så var snabbt en näsvis gammal herre på plats och tillrättavisade oss av banan. 

 

"Det här är allmänhetens tid fram till halv nio", sa han och fortsatte:

 

"Det blir alltid så när det kommer idrottslag och löper samtidigt, då blir allmänheten omsprungna och då tycker dom inte att det är nå kul och då kommer dom aldrig tillbaka". 

 

Allmänhetens åkning på isen har jag hört talas om… men allmänhetens löpning? 

 

Till nästa gång kan hela laget klä sig i egna, allmänna gympapaltor och inte låtsas känna varandra – då kanske vi kan få löpa som allmänt folk och komma hem lagom till fotbollen. 

 

Hittills på löppassen har vi sprungit någonting de kallar "Arsenal-löpningar". Det är, kanske för att Arsenal-knoddarna håller bollen i laget och därför inte behöver kunna löpa så mycket, inte särskilt jobbigt. Man löper i sjuttiofemprocentig fart i femton sekunder, sedan vilar man i tio. Detta upprepas tolv gånger, därpå vila i en minut. Detta upprepas i sin tur endera fem eller sju gånger. 

 

Om jag fick det att trots allt låta jobbigt så försäkrar jag er; det är det inte. 

 

Och eftersom vi fick veta efter lördagens match att vi var extremt slitna och "att nästa vecka kommer bli betydligt lugnare" så var det väl halvlugna "Arsenal-löpningar" man var inställd på. 

 

Men icke. 

 

Tjugo fyrahundrameterslopp, skulle vi köra, när väl den näsvise herren gick med på det. 

 

300 meter i sjuttiofemprocentig fart, sista hundringen i nittioprocentig. En minuts vila emellan loppen. 

 

Det var en sån där sorts löpning som man gärna skulle sett Petter Northug löpa, för att se honom explodera sista hundringen. Det var också en sån där sorts löpning som man helst inte löper själv. 

 

Fyfan vad jobbigt det var. Det var bara tanken på att komma hem till en fungerande stream och åtminstone en tolva på Europatipset som tog mig runt tjugo gånger med smärtande, nästan avdomnade lår- och vadmuskler. 

 

Och vi har liksom vatten på de lugnaste av alla lugna träningar där vi kör uppställt spel och skottövning – men när det handlar om att löpa sig själv harmynt i en friidrottshall så får man gå torr. 

 

Jag höll på att torka ut inombords. Åtta kilometers intervallbaserad löpning uten att ens få läppja på en vattenklunk i en friidrottshall med en luft så torr och dålig att jag tror det hade gått bättre att löpa med en plastpåse knuten över huvudet. 

 

Nåja. Alla kom i mål i något så när samlad tropp. Vem som var bäst? Erik Lundström är en jävel på att löpa. Jag skulle tippa att han nöp flest etappsegrar. 

 

Tottenham-Milan? Jo, jag hann hem till datorn med tjugo kvar, krånglade med Sopcast tills matchuret stod på 80. Hur mycket jag än älskar att se bra försvarsspel (vem hade kunnat trott att det fanns en liten italienare i Harry Redknapp?) så var det tur att det inte var någon 4-3-holmgång man missade.