Dit jag ska är det högt i tak, men alla låga tankar finns kvar,

 Som alla stora stjärnor så gjorde jag mig till slut omöjlig för att få lämna vandrarhemmet för något större. 

Zlatan har gjort det. Sigbjörn har gjort det. Och nu har Erik Löfgren gjort det. 

Det höll till slut inte. 

Det började för några dagar sedan med att en KFUM-anställd klev in i personalens fikarum – där jag, en simpel vandrarhemsboende, satt och kalasade i mig frukost. 

"Jaha, här sitter du och äter frukost", sa han.

Men han sa det med en ton som i skrift skulle se ut så här: 

"JAHA, här sitter DU och äter frukost . . . . . . . . ."

Jag svarade inte utan kalasade vidare. Jag hade ju blivit lovad att äta där av receptionisten för några veckor sedan efter att någon klåfingrig tjomme gått bärsärk och ätit sig igenom vandrarhemsboendets kylskåp. När jag var klar ställde jag som alltid tallrikarna, glasen och besticken i diskmaskinen. Jag är uppväxt med att om det finns en diskmaskin, då är det också där diskandet sköts.

Men några dagar senare satt en lapp på köksluckorna. Med det tydligaste av budskap. 

"ALLA DISKAR SIN EGEN DISK". Det kanske till och med följdes av ett, ja, kanske till och med två, tre utropstecken. 

Det kändes som att där och då brast den sista lilla tråden i den redan ansträngda relationen mellan Erik Löfgren och KFUM-personalen. I måndagsgryningen lämnade jag KFUM. 

Dock packade jag dock mitt pick och pack, följt av att jag dammsög, dammtorkade och putsade spegeln innan jag slutligen lämnade alla mina grejer i receptionens bagageutrymme i tre-fyra timmar… så den riktiga "nu stormar jag ut härifrån"-känslan infann sig inte riktigt. 

 

Jag kan inte riktigt förstå hur forntidens nomader fick plats med all sin packning på en medelstor packåsna. Jag har varit i Umeå i två och en halv vecka i sträck nu och har samlat på mig grejer, mat och kläder nog för att fylla en mindre bil till den absoluta bredden. 

 

Ännu ett nytt boende i det kringflackande nomadlivet som Division I-spelare. Vilken planlösning. Vilket ljus. Vilken utsikt. 

… notera gärna prioriteringsordningen: först koppla i datorn och internetsladden och testa funktionaliteten, sedan flytta in grejer, bädda, flytta in en stol etcetera. 

Cykelbron som jag vandrar – eller i framtiden cyklar – över för att ta mig in till staden syns här belyst med vad jag och Peter Kondrup brukar kalla för "rött norrsken". Jag har ungefär 500 meter till cykelbron från mitt boende och efter bron är det inte långt in till stadskärnan. 

 

Det blev ingen träning igår. Vi fick inte ens åka och träna på egen hand. Vila var ordinerad för samtliga. 

 

Istället blev man medbjuden på bio tillsammans med Jens, Lundström, Jonas, Calle, Tim och nån till. Till slut, efter att den redan hade sett den och den inte ville se den och den inte tålde Sourcream & Onion, så lyckades vi enas om att se True Grit – men då föll Calle och Tim bort. 

 

Själva filmen? En liten besvikelse. Tre solar. 

 

Idag har jag tränat på Gammlia vid lunchsnåret tillsammans med Lundström, Wennebro, Johan Larsson och nån ung UIK-tjej som tydligen inte var ordinarie men som imponerade stort på mig som är van att spela med SDFF-tjejer från Division I. 

 

Ny träning på g – jag måste rusa nu – följt av en helkväll på Allstar framför Barcelona-Arsenal och text-tevesidan 377 för att försöka klonka hem jackpottmiljoner på Europatipset.