VAL. Jag läser Västervikstidningen som är den senaste högerblaskan som oroar sig för vem som ska leda den rödgröna regeringen efter valet.

"Om de rödgröna vinner höstens val kommer det med största sannolikhet vara Maria Wetterstrands förtjänst. Om de inte vinner, men fortsatt vill ha ambitionen att vinna makten någon gång i framtiden gör de nog klokt i att pensionera Mona Sahlin som oppositionsledare och ge uppdraget åt Wetterstrand."

Efter att ha läst detta svammel måste jag fråga mig. Vem bryr sig?

Mona Sahlin är en ypperlig statsministerkandidat för vårt land. Det är inte Sahlin högern angriper utan socialdemokraternas värderingar och vår syn på rättvisa och solidaritet. Det har dom alltid angripit. Det betyder att det ogillande Sahlin får möta hade varit exakt samma känslor som fått andra uttrycksformer om hon varit man och hetat Palme eller Persson.

För min del struntar jag blankt i om vi sopar banan med högern eller vinner med en rösts övervikt. Eller för den del om det är Sahlin, Wetterstrand eller Ohly som slår den avgörande punchen. Så länge högerns roffa åt sig och armbåga sig före i könpolitik tvingas ut från Rosenbad.

THOMAS HARTMAN

PS. För övrigt är det klart att Lisbet ska ha ersättning för självrisken. Jag har skrivit om det här. Det finns bättre metoder än gropar, bulor och liknande som förstör bilar och husvagnar. Sånt har inte i trafikmiljön att göra.

SKOLAN. I morgon 21 juni ska riksdagen debattera och eventuellt rösta om ny skollag. De tongivande åtgärderna är som vanligt "hårdare tag" och fler pedagoger – så kallade "utbildade lärare" i skolan.

Det var inte länge sedan lagrådet riktade 77-sidor kritik mot den nya lagen som då beskrevs som ett havsverk. Idag menar regeringskansliet att felen är fixade. Tillåt mig att tvivla.

Ett problem med den nya skollagen är att den öppnar för införande av avgifter i skolan. Detta sker en kort tid efter att vi har fått rapporter om hur barn växer upp i fattiga familjer i vårt land. Det är rätt talande för högerregeringens prioriteringar.

En annan sak den nya lagen struntat i gäller att barn med särskilda behov kan behöva specialpedagogiskt stöd även när de passerat godkäntnivån. Detta för att kunna nå sin potential. Några sådana rättigheter fanns tidigare inte i lagförslaget. Vi får hoppas att regeringen ändrat sig på den punkten. Det har dom knappast.

Vi får inte heller se något förbud mot skolor som drivs av sekter och religiösa samfund. Måhända en eftergift till Kristdemokraterna. Men definitivt ett beslut som hade varit efterlängtat.

Grundinriktningen är samma dravel vi ofta hört från folkpartiet de senaste åren. Det är rätt trist att se hur högern som vanligt tror på bestraffningar och att stänga av elever som metod för att komma tillrätta med skolans problem. I själva verket är det trötta åtgärder som vuxenvärlden tar till för att visa hur skolan redan misslyckats tidigare år. Varje gång rättssystemet får ta hand om anmälningar om mobbing är det ett skrikande misslyckande för vuxenvärlden. I många fall långt efter att barnen redan farit illa.

Ordning och reda är självklart viktigt. Men hårdare tag är ingen lösning. Åtgärderna kommer för sent. 

Det är klart att lärarutbildning är viktigt, men barnen idag har också behov av relationer till vuxna människor i stort. Det kan göras på annat sätt än med pedagoger. Försök med klassmorfar och klassmormor har fallit väl ut eftersom det ger ett generationsmöte och öppnar för fler vuxna i skolmiljön. Men det har förstås bara ett fel. De är inga pedagoger så därför prioriteras de gärna bort i folkpartiets Sverige

Ett annat ideologiskt problem med den nya skolan är införandet av två examina: en högskoleförberedande examen och en yrkesexamen. Här sviker högerregeringen alla barn och ungdomar som har att gå ut i en globaliserad värld av ökad konkurrens på utbildningsområdet. Genom att tidigt i livet stänga dörren till högskolan blir uppförsbacken enorm för den som senare ändrar sig. I dagens kunskaps och relationsbyggande samhälle är det en grundläggande rättighet ha utbildning nog för att kunna läsa vidare den dag man vill göra det. Det är denna typ av politik som klyver sverige i olika delar.

Ibland är den skolpolitiska debatten väldigt torftig och uppgiven. Skolan är fast i sina timplaner. Den nya skollagen som skulle bli ett viktigt steg mot en ny skola är tyvärr ett bra exempel på det.

THOMAS HARTMAN

MELLANÖSTERN. Genom Huffington post ser jag att Israel beslutat att lätta blockaden av Gaza med omedelbar verkan. Man öppnar för transporter med undantag av vapen och militärmaterial enligt en särskild lista.

Det finns en enorm kraft i ickevåldsaktiviteter och alla som engagerat sig för att Gaza ska öppnas kan fira i kväll. Det här är ingen slutgiltig seger men trots allt en ljusglimt i mörkret i mellanösternkonflikten.

THOMAS HARTMAN

KULTUR. I USA har Svanberg fått tuff kritik för sitt språkbruk. En och annan ordningsman i klassen även hemma i Sverige har också dragit på läppen. Men precis som Paul Ronge skriver så finns det en kulturell kontext i botten som gör att vi ser olika på begreppen:

"Jag pratar ständigt om ”småfolket” och om ”den lilla människan” på mina medieträningar och i min medierådgivning till kunder. I det svenska perspektivet är den lilla människan någon vi respekterar och vars rätt vi värnar.

I USA vill man vara uppstickare, utmanare, underdog – men inte ”liten” och ”ett offer”. Därför blir en översättning av ”småfolket” fel.

Skillnaden ligger i kulturellt synsätt, inte i antalet engelsk-lektioner.

Jag kunde ha gjort Svanbergs språkfadäs sju dagar i veckan med min svenska kulturella bakgrund och säkert gäller det också de besserwissers som flabbat mest.

I kvällstidningar och vissa andra medier står ”experter” på rad och berättar tvärsäkert och behändigt om alla fel och all ”usel krishantering” BP ägnat sig åt. Mest har det handlat om hur man pratar eller inte pratar med media mitt under en pågående oljekatastrof.

Jag tycker nog ändå att den diskussionen med fördel kan vänta tills läckan är tätad och en plan är satt för att komma till rätta med katastrofens följder."

THOMAS HARTMAN

Vi ser hur moderaterna äter upp sina egna.

OPINION. Under fredagen presenterade SKOP sin senaste opinionsundersökning enligt vilket både Kristdemokraterna och Centerpartiet nu hamnar under riksdagsspärren, vilket omöjliggör en regeringsallians för högerpartierna. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta med undersökningen. Precis som bland annat Knapsu, partistaten, utsikt från ett tak och vänsterpartiets Kaj pekar på så missar många media att ens dra några slutsatser av detta.

Högerns hårt kopplade samarbete är verkligen påfrestande. Claes skriver att allianssamarbetet riskerar att bli slutet för två partier. Det är nog en riktig analys. Samarbetet för med sig stora krav att de små partierna runt moderaterna lyckas med sin profilering om de inte ska bli uppätna. Men samarbetet ger väljarna allt färre skäl för varför svensk politik behöver fyra borgerliga partier. Även om Tokmoderaten på sitt alltid lika sköna sätt försöker rädda sina små kompisar från avgrundshålet.

Maud Olofsson har valt den märkligaste strategin. Hon har lyckats med den imponerande bedriften att både kasta partiets klassiska frågor överbord tillsammans med skräp och bråte. Uppenbarligen följde partiets profil med i städningen. Det är imponerande att hon lyckas reta upp partiets gamla ärrade och rutinerade sjömän samtidigt som hon lurat in partiet på en sorglig och tämligen meningslös ideologisk ökenvandring runt runt på det sjunkade fartygets nedre däck. Hon lagar inga segel. Hon lagar ingen mat. Hon täpper inte till några läckor i skrovet. Det enda hon tycks drömma om är att få sitta vid den allt tröttare Skepparen Reinfelds sida och klappa hans panna.

Eller som Eva skriver i ett skönt citat:

F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.

Fartygets Kaplan Hägglund har en tuff tid när den religiositet och de kristdemokratiska mossiga ideal som bygger hans parti är lika eftertraktade som springmasken på de dagis han helst skulle vilja lägga ner. Inte ens ett prinsessbröllop tycks kunna vrida tiden tillbaka till den tid då människor ville fjättra kvinnan vid spisen. Ingen tycks lyssna på hans tal om märkliga värderingar från förr. Nu sitter han ensam och övergiven i sin hytt muttrar och karvar kors i bordet och hoppas att trenden ska vända så han får följa med på nästa expedition. Men frågan är vad han bidrar med?

Skillnaden mellan den trötta högeralliansen och de rödgröna är rätt intressant. Från höger har bilden matats ut att partier ska bada i samma badtunna med samma badvatten för att kunna styra fartyg.

Från vänster har man tidigt struntat i badbyxorna och istället valt att jobba på samma satt som tidigare. De rödgröna bryter sina ståndpunkter. Ibland ryker stickor och strån. vänsterpartisten David Aronsson är en av dom som inte riktigt gillar de rödgröna samarbetet. Jag tycker nog snarare att samarbete under samma hatt behövs men jag är fullt övertygad om att ett lyckat samarbete för framtiden bygger på att alla tre partierna kan odla sin särart istället för att tvingas växa ihop. Alliansexemplet avskräcker.

Moderaten Göran Pettersson hoppas på att det rödgröna samarbetet kommer att få missnöjda (s) väljare att lämna till höger för att dom är less på (mp) och (v). Det är ett rätt otroligt scenario. Snarare har socialdemokraterna en fördel av att ligga lågt i dessa tidiga opionsundersökningar. Hellre det än tvärtom.

För övrigt undrar jag lite över dessa högermänniskor som förhärligar alliansens bygge av ett parti (exempelvis SvD:s PJ Anders Linder som driver frågan om valallians).

Min åsikt är att det blir trist, enkelspårigt och för mycket mainstream. Jag tycker snarare att det är härligt befriande med diskussion (och att det är för lite diskussion i svensk politik). Hellre det än den ideologiska slätstrukenhet och urvattnade puré som också vissa i media emellanåt tycks luras att tro leder Sverige framåt.

Här är Lennart Holmlunds Umeå ett föredöme.

I grunden struntar jag i opionionsundersökningar. Vi vet alla att valet kommer att bli tufft och det knappast kommer att skilja mycket mellan blocken. Även om jag självklart skulle vilja se en brakseger är jag nöjd om vi rödgröna slår högerallansen med en gubbe eller gummas övervikt. Jag håller med Krassman om att vi har mycket kvar att göra exempelvis som Peter Andersson resonerar om att vi måste jobba hårdare med att få ut budskapet om möjligheternas land. Det ska bli skönt att få ett slut på den destruktiva roffa- och armbåga sig fram i kön politik som högern står för. Där var och en ska sköta sig själv och skita i alla andra. Martin Moberg ger ett skönt pressklipp om hur musikern Marit Bergman tänker om detta.

THOMAS HARTMAN

För övrigt håller jag verkligen med Helen som påminner om att det finns viktigare saker än SKOP och bröllop (även om media uppenbarligen fastnat i vinkelvolten).

TRAFIK. Jag ser att Lisbet Olofsson kört sönder sin bil på ett av Umeås övergångsställen. Kommunen slår ifrån sig och tycker att föraren har ansvar att mäta att bilen klarar deras hinder.

Lisbet har inte ens en veteranbil. Däremot är den importerad. Skadan skedde när bilen körde i låg hastighet över en förhöjning.

Vad är det där för trams?

Den där synen är inte okey från en modern kommun som vill vara tillgänglig för sina medborgare. Jag vet att det finns en stark strävan hos vissa verksamma i den kommunala planeringen i vårt land att bygga om gatumiljön för ökad säkerhet och minskade hastigheter. Det är en sak. För andra kan vi kalla det en besatthet. En passion. Men det har gått för långt när man får intrycket att vissa av debattörerna och idésmidarna bakom förhöjda övergångsställen och gropar högaktningsfullt struntar i trafik och framkomlighet och de människor som färdas i stan de planerar.

Självklart kan det vara bra att bygga om gator, vägar, torg och promenadstråk så att de hänger samman bättre och prioriterar olika fordonsslag. Det kan exempelvis göras som särskild fildragning som prioriterar lokaltrafik (ej taxi).

Men det säger sig själv att dessa ombyggnationer inte får gå så långt att fordon som är godkända av bilprovningen inte kan komma fram i stan.

Jag tror det övergripande tankespår man måste använda i all samhällsplanering är det motsatta. Att fokusera på positiva incitament. Det måste finnas i huvudet på alla kommunala tjänstemän som planerar att de faktiskt är till för sina medborgare. På samma sätt måste politikerna tänka om de vill leva i en attraktiv stad.

Mot den bakgrunden är de flesta klåfingriga inslag i kommunal planering som handlar om att straffa människor felaktiga.

Därför är extrema avgifter för parkering lika fel som förslag om att förbjuda dagsparkering. Parkeringsförbud på gatumark mellan 07.00-10.00 är ett exempel på förslag som borde kastas i papperskorgen, tanken om kraftigt höjda timpriser ett annat. Att som Umeå Kommun införa avgifter för alla som parkerar i stan efter klockan 19 är ytterligare exempel på dålig politik som sänder helt fel signaler. Klockan 18 är de facto norm i Sverige och den självklara parkeringsgränsen.

Exakt samma beteende går att uppnå ändå. Fast med positiv förstärkning och positiva förslag.

Jag är övertygad om att bättre bussar, vettig parkeringsplanering är betydligt bättre vägar att gå än förbud, fallgropar och skadade bilar. I det ingår nytänkande försök som "Park and bike" där en cykel kan ingå i parkeringspriset. Eller "Park and ride" där en tät bussmatning tar över från parkeringarna. Eller varför inte försök med kostnadsfri kollektivtrafik.

Ge Lisbet en ersättning för sjutton och se till att tramsiga väghålor och gropar läggs igen snarast. Det enda det leder till är att folk blir förbannade och det var knappast meningen.

Vad tycker du? Vill du leva i en stad som ogillar veteranbilar? Vill du leva i en stad som ogilla människor som gillar veteranbilar? Och hur passar den synen in på kulturhuvudstadsåret?

THOMAS HARTMAN