BARN. Jag ser att Alex Shulman och Katrin Zytomierska har någon form av märklig diskussion om barn ska vara tillåtna på café och i offentliga miljöer eller inte. Vissa ställen nekar uppenbarligen barn och barnvagnar. Katrin tycker barnen stör kaffedrickandet medan Alex står på barnens sida.

För en gångs skull håller jag med Schulman.

Barnen är framtiden för oss alla och något vi alla har en skydlighet att stå upp för gemensamt. De tramspellar som inte tål trampet av barnfötter eller lite ljud från de små kanske ska dra tanken lite längre… Hur ser de på handikappade? Psykiskt sjuka? Människor som skrattar högt? Eller kanske vända på frågan. Vad är det som motiverar att vi övriga ska stå ut med deras skitnödigt, pretentiösa uppsyn under vårt fikande?

För en tid sedan var jag på ett politiskt möte och hade med mig ett av mina barn. När hon snubblade , slog sig lite och började gråta under någon minut såg jag den bistra minen hos två personer i publiken. De blev uppenbarligen störda och drog sig inte för att visa sitt missnöje genom att tävla i att se ut som citronerna i Konsums grönsaksdisk.

Ärligt talat så brydde jag mig inte det minsta (förutom att lugnt och stilla ta upp och trösta min dotter). Who could care less.

Däremot undrar jag vad det är för värld vi lever i när människor tappar kontakten med sitt eget barnasinne och tar sig själva på så stort allvar att de rynkar på pannan åt vår framtid.

THOMAS HARTMAN