SKOLPOLITIK, Jag läser hur en finsk flicka, som går i åttan i Latokartanon koulu, i Helsingfors har råkat ut för åtminstone två fall av mobbning där närmare fyrtio personer har tittat på utan att någon gjort något.

För ett par veckor sedan mobbades flickan i skolan så att hon slutligen flydde hem. En del av eleverna följde efter henne och trängde sig in i bostaden. Där misshandlades flickan av två jämnåriga flickor medan ett tjugotal kamrater ägnade sig åt skadegörelse i hennes hem. Polisen utreder fallet som skadegörelse och misshandel. – Vi vet vilka som deltagit i misshandeln. Men polisen är ganska maktlös i de här fallen.

Detta fall hade lika gärna kunnat vara i någon svensk skola. Vuxenvärdens handfallenhet mot mobbing i vissa skolor står i skarp kontrast mot den grekcypriotiska matematikläraren Stavros Louca i Tv-serien Klass 9A som oavsett elevernas bakgrund kunde engagera och inspirera dom till att bli matematikintresserade.

Han menar att alla barn och ungdomar går att nå. Men att detta måste bygga på ett genuint intresse från läraren och bygga på respekt.

Utvecklingen att rättsväsendet ska hantera skolans och föräldrarnas oförmåga att hantera sina barn är rimlig. Framför allt löser det inga problem. Det bara sopar dom under mattan.

Trettionio ska dom varit. De personer som såg på. En av dom ringde efter hjälp. Men det är inget unikt. Samma tysta mobbningspublik finns i så gott som varje skola.

Vuxna som inte ser problemen är en del av hopen. Liksom de politiker på högerkanten som gärna pratar om hårdare tag i skolan som om ett par käftsmällar från vuxenvärlden vore någon direkt intelligent lösning.

THOMAS HARTMAN