Sven Olov Edvinsson frågar mig när vi inom (s) kan enas i energifrågan. Kanske är hans avsikt att försöka leda iväg sökarljuset från centerns andra misslyckande i badtunnealliansen på kort tid. Först var det regionfrågan och nu som bekant kärnkraften.

Han vill att jag ska komma över på ’vinnarsidan’ i kärnkraftfrågan.

Jag vet att det finns socialdemokrater som tycker kärnkraften är okey. Det kan jag inte hålla med om eller ställa mig bakom. Riskerna är helt enkelt för många.

Tekniska problem eller mänskliga fel öppnar för svåra olyckor där stora mängder radioaktivitet släpps ut i miljön. Undersökningar visar att risken för exempelvis en härdsmälta på ett tyskt kärnkraftverk som har en drifttid på runt 40 år är lika med 0,1 procent. Inom EU drivs mer än 150 kärnkraftverk.

Sannolikheten för ett kärnkraftshaveri i vår del av världen är 16 procent. Detta kan jämföras med att slå en sexa med en tärning på första kastet. Ser vi över världen i stort är ungefär 440 kärnkraftverk i drift. Sannolikheten för att en härdsmälta inom 40 år kan räknas fram till ca 40 procent. Och som olyckan i Tjernobyl visade så kan vi förutsätta tiotusentals döda vid ett haveri.

Kärnkraften producerar också avfall som vi ännu inte efter femtio år lärt oss hantera. Det livsfarliga avfallet har ingen säker förvaring någonstans i världen.

Det framförs en mängd ekonomiska argument. Kärnkraftfrågan handlar dock inte enbart om ekonomi eller att snegla på vad alla andra gör.

Jag är övertygad om att politiken måste leda i denna fråga. Vill vi säkra jobben och industrins behov framöver krävs alternativ och då är knappast lösningen att ta EU:s krav och göra dom till våra. Sverige kan bättre än så.

Arr Sven Olov kan se sig som en vinnare i denna fråga är lika obegripligt som hur han kunde göra det efter regionfrågan

THOMAS HARTMAN