Bara ett avvecklart kärnkraftverk är ett säkert kärnkraftverk. Det har Centern offrat för maktens sötma.

MED GRÅTEN I HALSEN. Maud Olofsson som uppenbarligen gråter allt oftare snyftar när hon kommenterar centerpartiets svängning i kärnkraftfrågan. Hon kallar sitt beteende för modigt.

Det är samma kvinna som för några år sedan grät floder över att hennes barn inte kunde plocka bär efter Tjernobyl.

Så modigt var väl kanske inte riktigt rätt ordval.

Snarare handlar det om att pantsätta sina ideal och sin historia. Dessutom i en fråga som så många av partiledarens föregångare investerat sitt namn och sin trovärdighet i. Lappkastet sker så snabbt att medlemmarna i det så kallade folkrörelsepartiet inte bereds minsta möjlighet till diskussion.

Efteråt är det uppenbart att strategin för att komma undan kritik handlar om att gråtande visa strupen.

Det leder oss osökt till en annan fråga.

Varför gråter centerpartister som sätter sin egen makt och den egna personen före sina värderingar?

Vi kommer väl alla ihåg hur centerpartisten Fredrick Federley grät i riksdagens talarstol när han inför hela svenska folket valde karriär och arvoden före de principer som han tidigare varit så mallig över i FRA-frågan.

När karriären stod på spel vägde idealen så lätt.

Olofsson snyftar och gråter när hon kör kniven i ryggen på Olof Johansson och Torbjörn Fälldin. Olofsson kör en historia av klassisk centerpolitik på tippen samtidigt som hon kör över sitt parti.

Den ’nya’ energipolitiken som är beställd av industrin och kärnkraftslobbyn skiter i cancer, kärnavfall och miljörisker. Att se det som en politik för framtiden är ett skämt. Det handlar om att hylla en hög av floskler utan innehåll.

Men det är uppenbarligen priset som måste betalas för att inte splittra regeringsmakten. Tvåpartisystemet närmar sig med stormsteg.

Chansen för att vinna på Triss är 1 på 2 000 000. Risken för en allvarlig kärnkraftsolycka beräknas av Greenpeace till 1 på 100 000.

Det är fler än Maud Olofsson som har anledning att gråta idag. Dock möjligen av helt andra skäl.

THOMAS HARTMAN