Björklund gillar att använda skolan som tillhygge istället för att skapa en skola för alla.

FOLKPARTIET PESSIMISTERNA. Jag läser folkpartiets utspel om språkundervisning på SvD. En arbetsgrupp i folkpartiet vill förbjuda matte på arabiska. Återigen är folkpartiet fullständigt ute och cyklar. Vissa menar att de till och med fiskar i grumligt vatten andra att de är vetenskapsföraktande.

Jag lyssnade för något år sedan på en företagsledare som fick frågan vilka hans bästa råd var till en ung människa inför framtidens utmaningar. Med engagerad röst började han berätta om tre saker. Det första handlade om vikten av att ge den lille telningen självförtroende, det handlade om vikten av att lära sig informationssökning och informationsvärdering. Det tredje handlade om kommunikation och språk. Det menade han var verktyg alla behövde för att sedan förverkliga sig och välja inrikting i livet.

Jag tror det ligger mycket i entreprenörens råd. Få tror på allvar att det är en framkomlig väg för Sverige att konkurrera med låga löner. Däremot talas ofta om styrkan med en bred och stark utbildningsbas med spetsutbildning inom strategiska områden. Att vi behöver fler universitetsstuderande betyder visserligen inte att alla nödvändigtvis ska gå den vägen. Däremot ska alla ha möjlighet att senare i livet kunna ångra sig och söka in.

Folkpartiet söker ofta profilera sig som en tänkare i globaliseringsfrågor och internationell konkurrenskraft. Det förpliktigar. Men när folkpartiet slår mot flerspråksundervisning i skolan avslöjar man samtidigt partiets skrala politik på området. Folkpartiet har pinsamt låga ambitioner för hur Sverige och svenska ungdomar ska hantera framtidens utmaningar i en globaliserad värld.

Björklund har som bekant till desperationens gräns använt skolan som ett politiskt tillhygge. Han sprider gärna bilden att problemen beror på att alldeles för många elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa eller räkna, men också på att alla program på gymnasiet idag ger grundläggande behörighet till högskolor och universitet och därmed ställer vissa teoretiska krav. Men analysen är för grund och i vissa fall direkt felaktig.

Skolan visar alltså brister när det gäller att motivera, engagera och skapa självförtroende hos unga människor. Men istället för att fundera över hur skolsystemet kan möta indiders olika behov och fundera hur man kan reformera och vässa skolan så att alla får nödvändiga verktyg förespråkar folkpartiet den enkla vägen som samtidigt är klassisk högerpolitik. Folpartiet sänker kraven. Resultatet blir en politik för uppdelning och utslagning.

Det avslöjar högerns cynism. Vissa ses som smarta. De lär sig med benäget bistånd av sina föräldrar i tidig ålder att man kan utbilda sig till pengar, status och makt. Andra är dumma. Förväntansbilden sätts tidigt att studier är omöjligt.

Jag kommer ihåg dokumentären ’På andra sidan älven’ som tydligt visade på klasskillnaderna i två områden i samma stad. Barnen i det fina bostadsområdet i den ena delen av stan hade all support som fanns att få från föräldrarna, de åkte på skidsemester till Schweitz och förväntade sig redan som en tvärhand hög att bli chef för ett företag med minst 200 anställda. Utbildning var vägen.

De andra ungarna var barn till föräldrar i arbetslöshet och låstatusjobb. Semester fanns inte på kartan. Förväntansbilden handlade om att bli arbetslös precis som pappa. Eller truckförare. Eller mattant som mamma. Utbildning var inget alternativ.

Hur kan det komma sig att denna uppdelning ska få tas som given? Varför ska vissa betraktas dummare för att de kommer från en mer studieovan miljö?

Forskningen visar att en bra kontakt med modersmålet ger synergier för ytterligare språkinlärning. Folkpartiet kanske ska läsa Inger Lindbergs, professor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet och styrelseledamot i Svenska språknämnden, utmärkta artikel ’myter om tvåspråkighet’ där hon avlivar några myter. En är att forskarna skulle vara oeniga:

Men på denna punkt råder i dag stor enighet i forskarvärlden. I omfattande, långsiktiga och vetenskapligt väl genomförda studier har man jämfört undervisningsprogram som i olika grad inbegripit undervisning i och på modersmålet (Thomas & Collier 1997, 2002). Jämförelserna visar att satsningar på modersmålet har en positiv och avgörande betydelse för tvåspråkiga elevers andraspråksutveckling och allmänna skolframgång.

Det blir allt tydligare att folkpartiets politik på skolområdet är direkt destruktiv för Sveriges förmåga att klara framtidens mångkulturella och globala utmaningar. Därför är jag inte det minsta förvånad att det finns starka strömningar i folkpartiet som ser vissa minoriteters språk i skolan som ett hot mer än som en möjlighet.

Men det går att glädjas åt VK:s politiska chefredaktör Ola Nordebros ställningstagande. På samma sätt skriver liberalen Karin Rebas klokt om flerspråkighet i skolan. Även folkpartisten Björn Kjellsson ser möjligheter i detta. Dock betonar han på folkpartistiskt vis att han ännu inte riktigt bestämt sig.

THOMAS HARTMAN