Jag skrev en liten debattartikel om att högern ljuger om Göran Perssons operation i VF. Signaturen Erik reagerar på detta:

Lite absurt är det att Hartman tycker denna fråga är värd ett debattinlägg. Alliansföreträdare gör självklart misstag och kan vara felinformerade. Däremot tror jag inte man medvetet behöver ljuga för att skapa opinion. Det gör S alldeles utmärkt själva. Partiet skrek högt över en obetald tv-licens och fick ett statsråd att avgå. Samtidigt väljer man en partiledare som, förutom obetald tv-licens, även stal pengar av skattebetalarna med sitt kontokort. Det vill säga betydligt allvarligare brister. Hur kan man då tro att hon skall kunna sitta som statsminister? Hur tänker man när man väljer en sådan person samtidigt som man skriker sig hesa över andras mindre misstag? Finns det inga gränser på hur mycket sten som kan kastas i glashuset?

Liknelsen är absurd. Varför kastar jag sten i glashus bara för att jag inte tycker att folk ska sprida lögner om varandra som en del i den politiska retoriken? För min del försöker jag reagera mot uppenbara knasigheter oavsett vilket parti det handlar om. Det felaktiga påståendet om Persson har inte bara använts en gång av borgerliga politiker. Det ska vara lika fel att ljuga om Göran Persson som om någon annan. Eller är Persson en certifierad slagpåse av någon anledning?

Och Eriks argumentation om Sahlins tillkortakommanden tycker jag med all respekt är rätt patetisk. Om vi letar människor som aldrig gjort fel så kommer vi inte att få göra annat än leta.

THOMAS HARTMAN