I början av mitt sverigeliv arbetade jag på VF. Vi tjejer skrev texten efter journalisternas konsept. Och hög tempo var det, som det brukar vara i tidningssammanhang. Vi kallades till perforatörer, yrket som knappast finns idag.

Men det räckte inte att vi arbetade ihop. Vi samlades flitigt hos varandras hem för vår syjunta. Roligt var det, speciellt när någon var borta :). Något aktivt handarbete behövdes inte heller, bara någon broderi på knäet för syns skull.

Jag fick öva det svenska språket med dessa kvinnor.

/Sasu