Att leva med sina rötter, d v s hjärtans rötter, är en speciell känsla. Det känns för mig att jag en fågel som har landat i ett främmande landskap (Västerbottens inland). En egen finska dialekt lever i mig. Det bästa sättet för mig är att uttrycka mig på mitt dialekt från barndomstiden.

Levnadssättet från min barndomskommun lever i mitt minne på gott och ont. Också mattraditionen följer med.

Oundvikligen jämför jag livet som vindelnbo eller vähäkyröbo. En stolt 9-årig pojke konstaterade för mig en gång med sin härliga dialekt i Vähäkyrö: "Mä oon vähäkyrölääne."(Jag är en vähäkyröbo)

När kommer jag att konstatera ur min hjärta på vindelndialekt: "Jag är en vindelnbo"?

/Sasu