Inom kort drar vi på VK igång ett spännande utvecklingsarbete för att förbättra vår bevakning och journalistik. Vi kommer att utveckla såväl tidningen som vk.se.

I det arbetet behöver vi din hjälp. Vi söker läsare som är intresserade att ingå i en fokusgrupp där ni får möjlighet att berätta er syn på tidningen. Era intryck och synpunkter utgör sedan den faktabas vi kommer att jobba vidare med under hösten.

Undersökningen kommer att ledas av ett professionellt undersökningsföretag.

Är du intresserad så finns en anmälningstalong på vk.se:s högerspalt.

Sture Bergman
Chefredaktör

Det heter att som man frågar får man svar. Det gäller inte minst den marknadsundersökning vi gjorde i samband med att vi 23 april sålde en så en så kallad kappa, det vill säga ett omslag runt tidningen.

För oss var det en test och vi förstod att den skulle dra på sig kritik. Men eftersom det är svårt att bedöma styrkan i den kritik vi får till oss via telefon och mail valde vi att fråga 274 läsare om deras syn på kappan. Jag ska idag redogöra för den undersökningen och i slutet också berätta om vår slutsats.

Undersökningen byggde på några enkla frågeställningar. Vi ville få läsarnas spontana reaktion beskriven, deras syn på hur detta påverkade tidningens trovärdighet, om läsandet påverkades och om det fanns en acceptans för fler kommersiella kappor.

Första frågan handlade om hur läsarna reagerade när de hämtade sin morgontidning. Den största gruppen reagerade direkt negativt. Hela 34 procent tyckte inte alls om att deras tidning hade ett omslag med kommersiellt budskap:

"Jag gillar INTE att förstasidan är reklam. Det ger ett billigt intryck av tidningen som helhet"? vill jag betala för detta? NEJ", sa en av läsarna.

Den näst största gruppen var positiva eller accepterande. Drygt 20 procent tyckte ganska bra eller hade förståelse för att VK erbjöd denna produkt. En typisk kommentar för denna grupp löd:

"Kanonbra? en ny affär som öppnar i Umeå, det gör så att man inte missar något".

Övriga reaktioner placerade vi i gruppen förvånade (16 procent), såg inte att det var VK (8 procent), undrar hur mycket det kostade (8 procent) samt ingen reaktion (16 procent).

När vi sedan gick igenom undersökningen svarade 45 procent att annonsformatet påverkat trovärdigheten i negativ riktning medan 42 procent ansåg att förtroendet var oförändrat.

Vad gäller läsandet ansåg 41 procent att kappan påverkade läsandet i negativ riktning medan 51 procent ansåg att deras läsande var opåverkat.

Ska vi då göra om detta. Det tyckte 39 procent var en dålig idé och en av dessa läsare uttryckte sig så här:

" Skulle det ske ofta skulle tidningens trovärdhet minska. Det skulle kännas som att det redaktionella innehållet i tidningen får ge vika för annonser".

Trots ganska omfattande kritik var ändå 61 procent positiva eller åtminstone att det var ok. Men även dom hade begränsningar:

"Det får inte bli för ofta, då blir man less. Det var just att det var något nytt (både typen av annons och annonsören) och spännande som gjorde det roligt".

Min slutsats är att vi måste vara mycket återhållsamma med att erbjuda kommersiella kappor. En allt för stor grupp upplever det riktigt negativt. I de interna diskussionerna har vi talat om att kunna erbjuda denna produkt ett par gånger per år. Just idag, med denna undersökning på bordet, känns två gånger per år allt för ofta.

En annan viktig slutsats är att om det ska förekomma måste själva annonsinformationen vara eftertraktad. Stora etableringar med fina priser är lockande och då finns en större acceptans.

Men handlar det om en dussinannons får vi förbereda oss på en flodvåg av kritik.

Det ska vi undvika.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

I torsdags hade vi sålt en så kallad kappa, eller wrap som det heter på reklamsvenska. Tidningen var omsluten av ett kommersiellt budskap.

För oss var detta ett test. Vår avsikt är inte att dagligen förändra förstaintrycket av tidningen men om det fungerar utan att vi irriterar våra läsare så kanske vi säljer detta utrymme ett par gånger per år. Förutsatt att det finns ett intresse och att några viktiga villkor uppfylls. Det bör röra sig om en större etablering och/eller mötas av ett stort intresse. Vi vill heller inte ha rena erbjudanden på förstasidan.

Bakgrunden är givetvis att vi som företag söker möjligheter att hitta intressanta exponeringar för våra annonskunder. Eftersom vi lever i en konkurrensutsatt värld måste detta arbete fortgå hela tiden.

Vi är inte unika med detta. Kappor har sålts av fler tidningar. Alldeles nyligen sålde Uppsalatidningen UNT en kappa till IKEA när de invigde sitt nya varuhus. Annonskappan kan vara en möjlighet att utveckla oss som bärare av kommersiell information. Observera att jag skriver kan.

För att Västerbottens-Kuriren ska kunna fortsätta finansiera en stor och kvalificerad redaktion krävs annonsintäkter. Vi kan inte leva enbart på prenumerationsintäkterna som i stort täcker tryck och distribution.
Även om vi förväntat oss mer kritik så kom det givetvis samtal och några mail. Annat vore underligt när vi har dagligen 93.000 läsare.

Argumenten och kritiken var ganska väntad. Här kommer ett kort mail som sammanfattade kritiken bra:
"Att morgontidningar behöver annonser är väl känt men idag sjönk VK genom jorden. Jag tror många läsare med mig tappade förtroende för VK som oberoende nyhetsförmedlare när man väljer att låta en stor annonsör (Mediamarkt) låna hela omslaget. Den fasad som VK alltid annars visar upp fick sig därmed en rejäl törn och – som sagt – oberoendet starkt ifrågasatt. Samma sak på vk.se. Jag vet vad ni tänker svara på detta, att annonsörerna aldrig tillåts påverka journalistiken men jag som läsare och många med mig vill känna igen min/vår morgontidning."

Skribenten pekar på några viktiga saker; trovärdighet och förtroende. Påverkas dessa fundamenta?

Jag tror och hoppas att vi kan bibehålla dem för det är som vår kritiker skriver att annonsörerna inte tillåts påverka den redaktionella produkten – journalistiken. Däremot kan jag själv inte svara på frågan. Jag kan heller inte uttyda ett svar på de fåtal reaktioner vi fick.

En annan mycket viktig sak är igenkännandet och läsandet. Innebär en kappa minskat läsande?

För att få klarhet i ovanstående frågeställningar har vi gjort en mätning av läsarnas reaktioner. Svaren från den undersökningen får jag först till veckan och kan därför inte redogöra för resultatet. Men det blir mycket intressant att utröna styrkan i kritiken och återkommer därför i ämnet nästa lördag.

Det är viktigt att understryka att beslutet för liknande tester är mitt. Min huvuduppgift är att skapa en läsvärd produkt men måste givetvis balansera behoven av effektiv marknadsföring. Dessa behov får dock aldrig slå sönder trovärdighet och läsandet.

Utan detta är vi nämligen inget.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Den vanligaste kritiken mot media och tidningar rör givetvis vad vi skriver. Diskussionen rör ofta frågor som namnpubliceringar, spetsade rubriker och påstådda faktafel.

Men det är inte ovanligt att frågorna och diskussionen också rör våra arbetsmetoder. Vanligtvis kommer dessa diskussioner efter någon större nationell händelse och inte ovanligt är det kvällspressens agerande som är i fokus. Smygande reportrar i politikers trädgårdar stärker knappast förtroendet för min bransch.

I veckan blev jag kontaktad av en advokat som företrädare en av de unga killarna som misstänks för skärtorsdagens grova misshandel. Han var kritisk till att en av våra reportrar sökt information om händelsen på Facebook.

Han skriver:

"Det har kommit till min kännedom att er reporter, Jessica Wennberg, har varit inne på min klients ’facebook’ sida och därefter skicka mail till min klients släktingar med förfrågan om man har upplysningar att lämna.

Jag anser att detta är ett synnerligen olämpligt beteende och ifrågasätter starkt om detta är förenligt med s.k pressetik."

Jag utgår från att den här reaktionen delvis handlar om att Facebook också betraktas som ett privat utrymme trots att det i allra högsta grad är offentligt.
Men det intressanta är också att vi får en reaktion för att vi försöker hämta in information och alltså fullföljer vårt uppdrag gentemot läsarna. Vår uppgift kräver att vi närmar oss dem som har information om en nyhetshändelse. När vi fungerar som bäst har vi en egen research och är därmed inte i händerna på utredande myndigheter och deras ombud.
Därför blev jag mest glad när jag undersökte hur vi gjort vår research i det ärende som advokaten refererade till.

För mig är det självklart att vi också ska använda Facebook som en möjlighet att vaska fram källor och information. På samma sätt som jag för 15 år sedan gick igenom skolböcker för att få fram kompisar och bekanta till dem jag undersökte.
Hur uttryckte vi oss då i våra mail till dem vi sökte kontakt med? Jag ska ge er ett exempel på Facebook-mail som enligt min mening både har rätt ton och ansats:

"Hej Nnnnn!
Jag såg att du var en av Nnnnn Nnnnnnns vänner på Facebook, och undrar om du vet något om det som hände på Marieberg på skärtorsdagen? Vi försöker förstå vad som egentligen låg bakom misshandeln och söker nu någon som kan berätta för oss. Vet du något om händelsen? Hör hemskt gärna av dig till mig, du får självklart vara anonym om du hör av dig.
Vänliga hälsningar
/Jessica Wennberg, journalist på VK"

Nej, enligt min mening skötte vi det här enligt den yrkesetiska skolboken. Jag har svårt att se hur vi kan göra annorlunda om vi tar vårt uppdrag gentemot läsarna på allvar. Att kontakten ibland kan upplevas obehaglig ska vi givetvis försöka minimera genom ett bra sätt, men att undvika faktasökande kan vi inte göra.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Nu har vi stramat upp rutinerna för våra artikelkommentarer på nätet.

Vår utgångspunkt är att möjligheterna till artikelkommentarer är något bra. Det ger en möjlighet till breddning av debatten och fördjupning. Det ger också vanligt folk att snabbt kommentera dagshändelser. Ja, listan kan göras lång över möjligheterna med artikelkommentarer.

Problemet är som jag tidigare nämnt de kommentarer som skickas in i skuggan av anonymitet. Det kan handla om tråkiga tillmälen, rasistiska synpunkter eller helt enkelt bara elaka kommentarer som ingen vuxen person med eget namns nämnande skulle få för sig att säga eller skriva.

Vi har därför under den senaste tiden både jobbat med teknik och policy. Vår nya policy lyder:

" När du skriver en kommentar får du gärna kritisera, argumentera, utveckla och tillföra ny kunskap i ämnet. Sakliga och välformulerade kommentarer är vad vi vill ha.

Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg som inte tillför debatten något eller som vi på annat sätt uppfattar som olämpligt.

VK accepterar inte kommentarer som kan tolkas som hets mot folkgrupp, uppvigling, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller upphovsrättsintrång.’

Den nya policyn är en utveckling av vår gamla och vi väljer dessutom att tillämpa den striktare. Är det så att vi trots detta släpper igenom olämpliga artikelkommentarer hoppas vi på läsekretsens hjälp. Sedan en tid har vi en anmälningsknapp vid varje inlägg som gör det enkelt för våra läsare att reagera. En anmälan går direkt till redaktionen som då får göra en omprövning av beslutet.

Hittills har vi fått in många kloka synpunkter och det tackar vi för.

De som får en godkänd respektive icke godkända artikelkommentarer får ett svarsmail av oss. Vi kan också välja att neka publicering av artikelkommentarer om vi känner oss osäkra om namn eller e-postadressen är påhittad.

Många tidningar har valt så kallad efterhandsmoderering, det vill säga kontroll i efterhand. Rent juridiskt innebär detta att tidningens ansvar minskar och skribentens ökar. Trots detta har vi valt att hålla kvar vid så kallad förhandsmoderering, vilket innebär att vi tar ansvar för vad som publiceras. Vi tror att det på sikt är bra för VK och dess läsare.

Och för er som anser att våra beslut är censur vill jag bara berätta att censur utövas av statsmakten mot media. När vi nekar publicering bygger detta på att vi tar ansvar och inte släpper igenom vad som helst. Det heter som tur var tryckfrihet och inte tryckskyldighet.

Med dessa förändringar hoppas vi att debatten på vk.se blir bra och livfull. Krävs ytterligare åtgärder så är vi också beredd till det.

Till sist vill jag bara nämna att den västerbottensturné som jag och politiske chefredaktören Ola Nordebo planerade var vi tvungen att skjuta på. Vi återkommer senare när det är dags för oss att besöka den västerbottniska verkligheten.

Och så får jag önska en fortsatt glad påsk!

Sture Bergman

Chefredaktör och ansvarig utgivare

Snart 45 år och fånig.
Det är dags för en lite bekännelse. Jag har svårt för cykelhjälmar och gångstavar, fastän jag vet vilken nytta de gör och egentligen beundrar dess användare.. Likaså bävar jag inför årets första löprunda. Jag har nämligen inhandlat nya löpskor och jag vet av erfarenhet att de skinande skorna sticker ut och skriker:
"Här kommer en för tung välmående medelålders man stapplande."

Att det är just skorna som stör mig förstår jag inte. Farten, spänsten och klampet torde vara lika avslöjande. Men det är just löparskornas glans som stör mig. Det måste väl uppfylla kravet på fånighet.
Därför känner jag tacksamhet för sörja och vattenpölar. Snart har våren gett skorna den patina som passar min fåfänga. Kvar är brist på fart och spänst men det är något som jag får leva med. Förhoppningsvis kan man se en liten förbättring när det är dags för årets upplaga av Blodomloppet. Om inte annat kan jag glädja mina bekanta. Kallas det för lyteskomik?

Den senaste tiden har jag förövrigt haft glädjen att muntra upp mina arbetskamrater.
Det började med min senaste tjänsteresa till Stockholm där jag skulle nyttja tidningens övernattningslägenhet.

Lätt försenad, kämpandes med en allt för stor väska sprang jag fram till hissen och slet upp den gamla gallergrinden. Jag hade bråttom till konferensen och ville bara få fram skjortorna så gårdagskvällen strykning inte skulle gå om intet.
Kling, klang och skrammel. Därefter tystnad. Nyckelknippan låg tyst och stilla där nere i hisschaktets mörker. Av någon anledning hade den glidit ur mitt grepp och nu var tidschemat på väg att spricka.

Men någon katastrof kunde det inte vara. En hjälpsam vaktmästare med ficklampa och lång arm, alternativt min långa arm, skulle fixa problemet. Det var bara att ringa fastighetsvärden.

"Nej, tyvärr. Det går inte. Våra vaktmästare får inte vara i hisschaktet."
"Nej, tyvärr. Vi kan inte göra ett undantag. Vi kan inte låna ut en ficklampa."

Och så där gick samtalet vidare. Av någon anledning hann jag dessutom lämna fastigheten så rådet att ringa hissbolaget vara föga konstruktivt. Jag stod ju på fel sida om ytterdörren. Med nyckeln på andra sidan, så att säga.

När jag några dagar senare kom tillbaks till Umeå och VK, med en hotellräkning i portföljen, var denna historia väl spridd. Kul att kunna glädja sina arbetskamrater, tänkte jag och gick in på kontoret.

Där på hurtsen var det något som saknades. Mina pappersmuggar var borta. Pappersmuggarna som jag omsorgsfullt plockat på mig för att enkelt kunna bjuda mina gäster kaffe i var borta.

Hjälp. Var är muggarna?

Inte för att jag är rädd om muggarna men däremot innehållet. Där i stapeln av pappersmuggar hade jag i fredags gömt -just det – nycklar. Nycklarna till skåpet var borta, med muggar och allt.

Nu var det dags för en ny efterlysning inklusive avslöjande information var chefen gömmer sina nycklar. Ännu en gång spreds det ett leende bland VK:s redaktion med en snabbhet som bara chefens klantighet kan locka fram.

Det känns bra att vara glädjespridare.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare.

Kampanjjournalistik, detta bespottade begrepp, visade i fredags sin bättre sida. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen publicerade igår krav på frisläppande av Dawit Isaak. De vill gemensamt sätta press på den Eritreanska regimen att frige den svenske regimkritikern. Dawit Isaak har idag suttit 2743 dagar utan vare sig åtal eller dom. Han sitter inspärrad för att ha skrivit och publicerat artiklar om behovet av demokrati i Eritrea. Under åren har många publicister och andra engagerat sig för Dawit Isaaks sak.

Men för varje dag som går blir läget allvarligare. Jag beskrev Dawit Isaaks svåra situation i min krönika under sportlovet och nu agerar våra största tidningar samfällt. Det är bra. Det är riktigt bra och jag hoppas många av våra läsare går in på några av ovanstående tidningars hemsidor och undertecknar uppropet. Det har åtminstone jag gjort.
Kampanjjournalistik är ibland riktigt bra. Till och med nödvändig.

I veckan kritiserades VK för sin beskrivning av våldet runt krogarna.
"Vi ägnar en hel del av vår tid som lärare till att få studenterna att inse att de aldrig ska tro på det som kablas ut i medierna vad gäller brott. Att de definitivt inte bör forma sina åsikter utifrån den mediabild som sprids."
Det skrev Tommy Andersson, docent, forskare och Stig-Arne Berglund, fil dr och forskare. Bägge är verksamma som lärare på polis- och socionomutbildningarna vid Umeå universitet.

Huvudpoängen är att vi i medier (och då givetvis VK) inte gör skillnad mellan anmälningar och den verkliga brottsutvecklingen. En ökande anmälningsbenägenhet försvårar våra möjligheter att dra säkra slutsatser. De skriver:
"Har våldet i Umeå ökat? Vi vet inte – och inte VK heller. Men vad vi vet, till skillnad från VK, det är att vi inte vet. Och det är viktig kunskap!"

Ni som missade artikeln kan fortfarande läsa den på vk.se och bilda er en egen uppfattning. De bägge forskarna drar svart-vita slutsatser som skulle få en kvällstidningskrönikör att rodna.

Nåväl. Distinktionen mellan anmälda brott och verkliga brott hade kunnat vara tydligare. Speciellt i våra rubriker. Å andra sidan framgår det på många ställen att det just handlar om anmälda brott. Jag tror faktiskt att den normale läsaren kan göra skillnad på detta.
I våra artiklar gjordes också en jämförelse mellan universitetsstäderna, Linköping och Lund, där anmälningarna minskat under den jämförbara perioden. Har anmälningsbenägenheten inte fått genomslag där, kan man ju försiktigt undra.

Lägg därtill den upplevelse som många inom restaurangbranschen vittnar om. Miljön hårdnar och den liknas vid en stockholmssituation. Detta kanske inte kan utläsas i statistiken men är trots allt verklighet för de som står vid insläppet om nätterna.

Sanningen kanske finns där någonstans mellan den verifierbara statistiken och den hårddragna rubriken.

Jag vet väl egentligen inte heller, men vågar faktiskt tro på den sammanvägda bilden att våldssituationen åtminstone inte blivit bättre. Vad tror du?

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Det mest ointressanta man kan skriva om i en krönika sägs vara vädret. Ändå är det alltid ett ämne som filtreras genom hjärnan när jag sätter mig ner med krönikeskrivandet. Inte minst en sådan här vecka då den efterlängtade solen och ljuset gett en riktig energikick. Snacka om solenergi. Vad är det med vädret och svensken?

Nej, den här krönikan kommer att handla om kritik som VK fått under veckan. Vi börjar med en insändare som skrevs av signaturen Likabehandling trots kön:

"Skäms VK. Var står ni i jämställdhetstänkandet? Känns som ni varken hängt med i samhällsutvecklingen eller insett att även duktiga yrkeskvinnor inte bara förtjänar utan också ska lyftas fram i samma utsträckning och på lika villkor som män. När en Umeåkvinna får utmärkelsen Årets yrkeskvinna för att ha verkat för jämställdhet i arbetslivet under många år, återges det med ett par rader på undanskymd plats. Med andra ord tämligen ointressant. När en man utses till årets säljare, då minsann slås det upp med stor rubrik och ett utförligt reportage. En förklaring är verkligen på sin plats och det ganska så omgående.~ En förhoppning är nu att många läsare har gjort samma reflektion och hör av sig till er i sån omfattning att ni inser att det inte längre går att negligera kvinnlig kompetens."

Ungefär samma frågeställning framförde Annika Collén Ordförande för BPW (Business and Professional Women) i Umeå. Annika Collén var en av dem som utsåg Årets yrkeskvinna i Umeå och hon var också mycket besviken över VK:s urval.

Jag kan tycka att den kritik som framfördes har visst berättigande om man gör en rak jämförelse mellan publiceringarna. Problemet är att publiceringstillfällena är sällan, för att säga aldrig, helt jämförbara. Låt mig ge er några exempel:

· Tidpunkt när tipset kommer till oss. Hur långt har produktionen gått?
· Hur många reportrar finns i tjänst och hur många av dem har möjlighet att ta jobbet?
· Hur ser nyhetsflödet ut? Har något stort och allvarligt hänt?
· Behöver tidningen en kortare text eller vill vi ha en personnyhet med bild för att skapa en bättre mix?
· Är personen omskriven tidigare eller finns det något i historien som intresserar oss extra?

Det finns många fler aspekter som påverkar urval och varje enskild punkt kan innebära ett annat beslut. Vad som vi däremot aldrig kommer undan är att vi över tid måste skapa en balans mellan könen i tidningen. Här påstår jag att VK är en föregångare. Inte bara inom Sveriges gränser.

För sju år sedan inledde min företrädare Torbjörn Bergmark ett arbete med att mäta publicistiska nyckeltal. Ett av dem var just andelen kvinnor och män på framträdande plats i tidningen.

Situationen då var 23 procent kvinnor och 77 procent män. Vid senaste mätningen i slutet av förra året var den ackumulerade siffran 48 respektive 52, det vill säga i princip helt jämt, för det totala nyhetsutbudet. Om vi tittar på några specifika delar i tidningen ser situationen ut så här:

· Förstasidan (53/47).
· VK grattar (50/50)
· Dagens fråga (66/34)
· Lördagsporträtt (58/42)
· Hur är läget (44/56)

Vad är slutsatsen av detta? Att VK nått målet? Nej, inte alls. Men jag vill visa att VK:s redaktion sedan länge varit medvetna om skevheterna mellan könen och tagit det på allvar. Det kommer vi fortsatt att göra och vår målsättning är att klara läsarnas högt ställda krav.

Därför är synpunkter på vårt arbete ovärderligt.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Drygt två månader har nu gått sedan jag tillträdde som chefredaktör för VK. Det har varit en intensiv och rolig tid. Fylld av både skratt och allvarliga ting.

Jag har några prioriterade huvudområden varav det viktigaste är utvecklingen av innehållet i tidningen och på nätet. Därför är det viktigt för mig att få i gång en dialog med er, det vill säga läsarna.

Just i detta nu upphandlar vi en undersökning som kommer att presenteras under våren. Men sedan är det viktigt för mig att hinna med så många samtal som möjligt för att få synpunkter på tidningen. Vad är våra styrkor och vad är våra svagheter?

Men jag behöver också lära mig mer om Västerbotten och Umeå. Vilka frågor är stora i bygderna? Hur ser företagsstrukturen ut? Hur ser företagarna på sin vardag? Hur ser barnfamiljen på omsorgen? Hur ser ungdomarna på utbildningarna, hur ser de äldre på vården?

Det skulle kännas bra att själv få forma sig en uppfattning om vilka som är de största frågorna just nu i de västerbottniska hemmen.

Därför planerar jag och VK:s politiske chefredaktör Ola Nordebo en liten rundresa i länet. Vi har vikt tre dagar för detta, som får ses som en början. Vi siktar mot vecka 14 men ännu är den till stora delar blank. Vi är därför mycket intresserade av förslag till studiebesök och ämnesområden vi borde fördjupa oss i. Kanske tips på intressanta personer som är värda att lyssna på eller möta en förening som gör viktiga insatser. Helt enkelt: vem ska jag träffa? Skicka förslagen till min e-postadress [email protected]

Vi fortsätter att rapportera om Atlas

Nu till något helt annat. I slutet av förra veckan kom Rädda Barnen med en egen utredning av situationen på ungdomsboendet Atlas, Nordmaling. Verksamheten granskades av VK för en tid sedan den kritik som nu framkom via Rädda Barnen var i stort den samma som speglades i VK:s reportage.

I en kommentar riktar signaturen f. d. tonårsförälder kritik mot såväl VK som Rädda Barnen. Skribenten betecknar det som modern häxjakt:

’Jag tycker det är oanständigt av VK att publicera en sådan här artikel – inte minst som den (åtminstone i nätupplagan) saknar avsändare och när en tidigare artikel av samma karaktär gav upphov till en mycket otäck insändardebatt, huvudsakligen fokuserad på personangrepp.

Låt länsstyrelsen genomföra den aviserade granskningen på det sätt som beskrivs i intilliggande artikel. Publicera gärna resultaten – både från Atlas och andra HVB-hem i länet.

Detta liknar 1600-talets häxbränningar: en påstådd häxa skulle bevisa sin oskuld genom att kastas i vatten. Om hon sjönk var hon oskyldig – om inte skyldig. De angrepp som sker på Atlas personal liknar detta otäckt mycket – mer än 300 år senare!’

Vår utgångspunkt för rapporteringen är att låta ett antal, sedan tidigare, utsatta ungdomar göra sin röst hörd och framföra sin kritik. Givetvis förstår jag att denna kritik kan upplevas som obehaglig för de ansvariga. Men vad finns det för alternativ? Ska tidningen inte skriva när det blir obehagligt för personer i ansvarsställning?

Nej, detta vore inte förenligt med vårt uppdrag och därför fortsätter vår rapportering. Vi kommer att följa ärendet till slutet och på ett rättvist sätt återge länsstyrelsens slutsatser.

För det är just detta som är tidningens uppgift och ansvar.

Trevlig helg.

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Med Västerbottens vackra fjällvärld utanför fönstret och sprakande björkved i öppna spisen är det svårt att föreställa sig vilket helvete som svenske Dawit Isaak har haft de senaste 2722 dygnen.

Sedan den 23:e september 2001 har han suttit i fängelse utan rättegång.

Dawit Isaak är född och uppvuxen i vad som nu är Eritrea. Han flydde från landet 1987 till Sverige och 1992 fick han svensk medborgarskap. När landet blev självständigt återvände Isaak till Eritrea. Han bildade familj och blev också delägare i landets första oberoende tidning Setit. Där jobbade han som reporter.

Efter bara sex år blev det återigen oroligt i landet och Isaak beslöt att lämna Eritrea. Hela familjen kunde återsamlas i Göteborg i april 2000. Ett år senare återvände Dawit Isaak till Eritreas huvudstad Asmara som då var en politisk tryckkokare. Femton personer från landets politiska toppskikt hade krävt demokratiska reformer.

Kritik på internet

I maj publicerade utbrytargruppen sin kritik på internet och snart fanns den också att läsa i den fria pressen, bland annat i Dawit Isaaks tidning Setit. Tidningarna öppnade sina spalter för analyser, kommentarer och intervjuer med representanter från regeringskritikerna.

Den fria kritiken väckte den sittande regeringens vrede och medan världens blickar var riktade mot de raserade tvillingtornen World Trade Center slog president Isaias Afewerkis hantlangare till. Elva politiker och tio journalister greps och kastades i fängelse.

En av dem var Dawit Isaak. Det var alltså den 23 september 2001. Och än i denna dag sitter han fängslad på grund av vad vi i sverige och övriga västvärlden anser som självklart. Det vill säga rätten att få uttrycka sin och andras åsikter.

Tortyrskadad

Organisationen Reportrar utan gränser beskrev hans gärning:

’Han valde att skriva fritt och uppmuntrade andra att göra det och för det förlorade han sin frihet.’

Under årens lopp har uppgifter om Isaaks behandling blivit kända. Han har behandlats på sjukhus för tortyrskador. Den senaste uppgiften gör gällande att han förts till ett militärsjukhus där han hålls isolerad och har endast kontakt med en läkare. Hans anhöriga har inte getts möjlighet att träffa honom och dessutom har hans hälsa försämrats av diabetes.

Svenska UD, EU och en rad organisationer har engagerat sig i Dawit Isaaks öde. För oss gäller det att inte glömma och fortsätta att använda det vapen som president Isaias Afewerkis inte kunde godta – tryckfriheten.

För oss är tryck- och yttrandefriheten en självklarhet. Det är en rättighet som är så självklar att knappt någon försvarar den annat än i högtidstalen.

Därför är det viktigt att påminna oss om en verklighet långt bortanför Klöverfjällets vackra silhuett.

För Dawit Isaak och för tryckfriheten.

Trevlig helg

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare