Läs inte VK bloggen om du vill bli upplyft. Läs av helt andra orsaker. Den allmänna politikerretoriken i VK bloggen är något nedslående. Det ligger naturligtvis i mediasakens och yttrandets natur att kritisera och påpeka andras tillkortakommanden och felaktigheter, när man är politiker. Det smyger sig sällan in något upplyftande och riktigt positivt. Jag tänker ibland på vad Tina Turner en gång sade. Om man vill undvika och bli deppad bör man inte börja dagen med att ta det av nyheter. Det får även gälla politikerblogger. Vem vill vi följa och bli påverkade av? Vem pekar ut vägen vi vill snegla på? Vi skall dock inte vara resistenta mot kunskap och fakta hur illa det än kan se sig men sök gärna vitt och brett. Tillvarons balans om bra och dåligt och gott och ont hittar man sällan på politikernas VK bloggar eller ens andra ställen. Bästa VK blogg, ta inte illa upp men jag letar och läser fortfarande.

Ursäkta att jag börjat året med så dystopiska reflexioner. Det metaforiska ”folkhemmet” blev kapat under 2010-talet av ett nationalistiskt parti. Folkhemmet som egentligen aldrig funnits annat än i tanken om ”gemensamhet och samkänsla”. Det kom naturligtvis en utveckling till stånd med åren. Att se tillbaka på en tid under tjugo och trettiotalet att längta till är en bedräglig sanning, så som SD-folket med Åkesson i spetsen ibland gör. Än en gång lurade. Jimmie Åkesson citerade under sitt tal i Almedalen för några år sedan både Per Albin Hansson och Verner von Heidenstam. ”Nu tänker vi återupprätta det ni ödelagt. Nu tänker vi återupprätta folkhemmet, säger Jimmie Åkesson.” Så som att återupprätta ett fattigt och orättvist tjugo och trettiotal. Det är fascismens kännetecken att splittra genom att ställa grupper mot varandra, att förringa och misskreditera vissa grupper av människor, att på detta sätt definiera rasism. Enligt dem är det halt och hållet vissa gruppers fel att andra har det dåligt. På detta sätt har den politiska retoriken lurat skjortan av exempelvis okritiska pensionärer. Det får heller inte bli som Olof Kleberg skriver i dagens VK om ” Nytt decennium – i förvirringens tid” om att nationalismen tar över. ”Att globaliseringen har nackdelar är klart. Men måste nya, nationalistiska och auktoritära ta över? Det är inte ödesbestämt. En nationellt grundad men öppen demokrati med kraft att fördela bättre, till grupper och regioner, skulle kunna bjuda motstånd.”. Men enligt mina mest dystra tankar ser det inte bättre ut. Det stavas, Trump, Orban med flera. Dessutom kan man dela in politiska företrädare i dem som är nationalister och de anda som hjälper fram dem. Nationalism kan i dag definieras mer eller mindre skarpt. Dels dem som i huvudsak värnar om den egna nationen dels dem längre ut till höger ser ner på de andra av annat slag, dem med annan kultur, dem som invandrat, dem med som SD sagt inte har den ”nedärvda essensen”. Låt oss tro att denna nu kända form av nationalism inte får fäste i under 2020-talet och att den inte heller får dessa hjälpryttare. Dessa hantlangare som sviker de finaste moraliska idealen och löftena och inleder med samtal och överenskommelser med dem som de tidigare svor att inte ha med att göra. Maktens hunger skyr inget.

Så blir man den man önskar att man vore på Facebook. Det är bilder och inlägg, gilla som avgör vem man vill vara eller anser sig vilja vara eller i de flestas fall, vem man faktiskt i ärlighetens namn är. På detta sätt kan man bygga den image man önskar. Vanligen förekommande och utmärkande för inlägg är mat och dryck. Då gäller inte mjölk, filbryta eller uppstekt palt utan helst vin och då med Amarone på etiketten. Hummer Termidor för Nyårsafton eller någon typ av sjötunga. Skulle det endast vara en bild på ett glas bör perspektivet utgöras av en brygga i bakgrunden och gärna med en solnedgång. För att inta tala om resorna som kan återges i bild. Nu kommer vi in på valet eller bortvalet. Det finns många bortval som borde göras. I synnerhet för dem som inte har de rätta sekretessinställningarna. Kolla in på någon du undrar över, som inte gjort sina sekretessinställningar så kan du få en lista på dem du vare sig bör anställa eller ha särskilt mycket att göra med. Vanliga teman är jägaren, hundälskare, friluftsmänniskan, resenären, festprissen, gourmeten, idrottsfantasten, husvagnsägaren med flera.

Fundera på detta. Vad skulle en bild på följande innebära för imagen? En Tesla, BMW 6, koranen eller bibeln i bild, KABE Hacienda, bild från Båstadsveckan, foten på en död älg etcetera. Nu kan man konstatera att det går bra att styra bilden av den man vill vara eller den man faktiskt är.

Det skall sägas att vanligtvis är presentationerna och inläggen ärliga för det flesta och visar verkligen vem de kan vara. Det har jag sett på dem jag känner till och kan verifiera.

Jag kollade kritiskt in mig själv och kunde konstatera att det var svårt att dra några slutsatser åt något håll. Det var en salig blandning av mycket. Sådan är visst jag.

”Carsten Palmær om myten att Hitler kom till makten i demokratiska val”. ”Ultrahögern är på frammarsch i Nord- och Centraleuropa. Börsen gungar, valutan är i kris, främlingsfientligheten växer när fattigt folk måste slåss om jobben. Undra på att många letar efter paralleller till vår tid i tysk 1900-talshistoria.” Våga läsa! Så kan det gå till och så gick det historiska rävspelet till. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/KvlBaE/borgarnas-historiska-svek-mot-folket .

Observera att detta inlägg är inte en bredsida till SD. Sådana behövs inte, så vitt man inte är kunskapsresistent.

Människor tolka saker och ting som det själv passar dem bäst och bortser från hela bilden. Annars skulle vi endast ha en minimal andel SD-sympatisörer. Eller så är en femtedel av Sveriges politiska sympatisörer gravt omoraliska med den etiska kompassen helt ur spel. Det är relativt enkel analys att göra. Sympatisörerna ser till det de vill se och bortser från det de dels inte anstränger sig att ta reda på dels det de överser med. Hur kan man då överse och acceptera en rutten människosyn, att se ner på utvalda grupper, dra alla i den viss grupp över en kam och inte förstå vad kulturrasism är. Den så tidigare mera vanliga öppna rasismen är hos SD utbytt mott kulturrasism. Bara svenska medborgare skall få låna böcker, så börjar det. Så delar man in ett lands innevånare i grupper med rättigheter och icke rättigheter. Så kan det börja så sakta utan att folk i allmänhet märker det. Med det finns ändå inte i historien några högerkonservativa grupper som inte fått hjälp av ett etablerat högerparti. Är det svårt att förstå hur Kristersson sålde sin själ och svek förintelseöverlevaren Heidi Frid, och löftet till det goda, att inte samverka med SD? Det är intressant att studera det politiska rävspelet i Tyskland. Det ger uppenbart historiska paralleller. Sverigedemokraterna – och deras europeiska sympatisörer långt till höger är naturligtvis inte är NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei). För mig är det ändå kusligt att studera tysk politisk historia och se hur det så kallade politiska landskapet ändras bit för bit. I Sverige har vi inte samma läge med depression och låg konjunktur som det en gång var både i Europa och Amerika. Däremot piskas stämningarna upp av dagens propaganda om hur det mesta är invandringen och invandrarnas fel och hur svenskheten är att fördra. Den svenskhet som SD säger sin invandrare inte kan har. De har inte den ”nedärvda essensen” som Jimmy Åkesson sagt. Men vad är det som kryper fram här? Vad är det vi kan ana? Var kommer det att sluta? Oavsett om det inte skulle bli lika illa som en gång i Tyskland är det mycket illa nog. Vem har upptäckt vilka SD så får hjälp av?

Hur uttrycker man sig väl om något stort och tungt som inträffat utan att det tynger en på ett negativt sätt? I synnerhet när det finns mycket annat som vore värre. Livet blir inte som tidigare och det vill jag inte heller att det skall bli. Många skriver av sig i en bok när de varit med om något stort och tragiskt, kanske med livet som insats. Inte jag, för det känner jag inte för. Trots att det var nära att jag kanske inte skulle se nästa dag. Det är nu fem veckor sedan jag opererades för igensatta kranskärl. Fem nya vener blev det. Dessutom en hjärtsvikt på cirka tjugo procent. Om några veckor får jag ta av västen som stöttar ihop min uppsågade bröstkorg. Jag promenerar några kilometer varje dag och kör på spinningcykel nästan varje dag. Det känns som att jag kommer en millimeter längre för var dag. Om två månader har bröstkorgen växt samman och skall hålla för allt. Då har jag inte fått lyfta mer än ett kilo i varje arm på tre månader. Det betyder en lång muskelträningstid innan jag är återställd i överkroppen. Det handlar om tålamod, tålamod och åter tålamod i många månader. Hur återställd jag blir vet jag inget om. Jag kommer i alla fall att behöva äta ett antal mediciner under en livslång tid. Men jag lever och kan uppskatta detta mycket högt. Nu är min uppgift att tänka positivt och konstruktivt och uppbåda all den tålmodighet som är möjligt.

En annan befogad reflexion är, vem i all sin dag vill läsa om denna bedrövelse? Den är ju så avsändarorienterad den kan bli. Därför är det med detta inlägg slutskrivet om den stora saken från ett inre perspektiv.

Tillbaka till livet har börjat sedan några dagar. Att tio minuters spinningcykel och tio minuters promenad inomhus skall ta så mycket kraft är det svårt att förstå. Hur visste ödet att vi behövde ett gym hemma när det gjordes i ordning i somras? Jag har satt ett år som mål för att bli fysiskt återställd. Det är ändå otroligt att det är möjligt men kirurgen sade att jag skulle kunna bli återställd. Med en uppsågad bröstkorg innebär det att jag inte heller får belasta armarna förrän om cirka tre månader, den 19 februari. Det står jag ut med. Just nu segar sig tiden fram utan att jag märkligt nog tappar tålamodet. Allt är svårt att förstå. Därför undrar hur detta skall påverka mig. Just nu är det inte mycket jag bryr mig om. Men snart gör väl tankar om det existentiella sig påmind. Vad bör jag ägna mitt liv åt? Vad skall jag ta bort och lägga till?

Efter stora livsavgörande händelser vänder sig livet om och man får helt andra perspektiv. Nu har jag lurat liemannen ännu en gång. Första gången var för tjugofem år sedan då en älg orsakade att min bil kom att se ut som en konservburk. Den andra gången var för ett par veckor sedan då jag genomgick en kranskärlsoperation (Bypass). Ända in i det sista var det omöjligt för mig att förstå att ont i nacken och flåsighet skulle var igensatta kranskärl. Jag trodde det berodde på felaktig styrketräning. Jag, mager, vältränad, aldrig någonsin rökare och numera nykterist som ätit rätt nyttigt kunde väl inte drabbas av hjärtfel. Det var på grund av ärftliga faktorer som hjärtats kranskärl blev igensatta. Skulle jag ha hjärtfel? Skulle jag dö? Ödet ville annat när jag anlände till Vårdcentralen i Vindeln. Jag kom i tid. Med omedelbar ambulans till NUS i Umeå och en veckas förberedelse av hjärtat för att klara av operationen och landets bästa operationslag och kirurg blev operationen lyckad. Jag kommer att bli helt återställd har jag fått klart för mig. Men det kommer att ta tid. Sannolikt först ett år.

Skall det behövas en livshotande händelse för att tänka annorlunda, se livet och tingen på annat sätt, och kanske bättre uppskatta det ringa? Den gången när älgen var i vägen var jag lite över fyrtio år. Jag minns inte riktigt hur länge det nya perspektivet och löftena då höll i sig. Denna gång går jag in på mitt sjuttionde år. Nu tänker jag inte försitta möjligheten till att uppskatta och värdera det lilla och förstå det som är viktigast. Kanske denna händelse kan lyfta mig något som människa och att det får bestå? Efter lång tid kommer att bli helt återställd, se mig därför inte som ett offer. Min djupaste känsla är att jag inte kommer att gå tillbaka till något av det gamla jag sysslat med som har bundit mig, som har registrerats i kalendern hur stimulerande det än varit. Kalendern kommer jag fortfarande att ha kvar men helt olåst så att jag disponerar och improviserar helt efter hur jag känner det för dagen.

Om viljans kraft. Detta är filosofiskt inlägg om viljans kraft som både kommer att förstås och missförstås. ”Politik är att vilja, vi har velat och velat”, sade en gång en gammal politiker. Viljekraften är den som driver någon att åstadkomma och uträtta. När jag en gång för cirka åtta år sedan kom till Vindeln, för första gången undrade jag vad man egentligen ville. Jag avsåg inte den kollektiva viljan utan den som kan komma till uttryck från enskilda håll. Den vilja som hade en personlig etikett men ett namn på. Ofta sägs det, ”vi i partiet så och så vill…”. Sällan ”jag vill”. Jag-vill-kraften är sannolikt starkare än vi-vill-kraften även om summan av många viljor kan vara mycket stor. Detta gäller om viljorna drar åt samma håll. Annars kan det vara frågan om demokrati. Den enskilda viljan kan ha ett betydligt starkare engagemang. Jag fortsätter därför att söka efter viljornas krafter.

Sedan jag blev arbetande idealist som ordförande i Vindelns Idrottsförening har jag bland annat fått diskutera frågor om utvecklig. Vindelns kommun kommer därför direkt på tapeten. Exempel på sakfrågor kan vara Bubergsgårdens skidanläggning, ridhuset, bostadsbyggande etcetera. ”Det sägs”, ”jag har hört”, ”det går för långsamt”, ”det är visst så att…” och så vidare. Vad är fakta?, är min första reflexion. Det finns alltid fakta att söka. Fakta ställer ofta det förutfattade på kant. Jag citerar gärna Åsa Wikforss från hennes bok, Alternativa fakta, Om kunskap och dess fiender. ”Om det står en häst i min trädgård och det faktiskt gör det. Då är det fakta.”

Varför går bostadsbyggande så sakta, Varför har kommunen inte löst detta med Ridhuset tidigare, ridhusägaren Mattsson skrev en insändare i VK om sin version av hur det hela gått till, någon replikerade då, ”det är ju hans version”. Men vad vet vi egentligen?

Efter att i många år arbetat med medling i olika slag konflikter och även som förhandlare har jag alltid nödgats söka fakta. Det har inte varit helt enkelt men det har gett tingen att annat ljus. Jag har ofta blivit förvånad och tänkt att det var viktigt att jag sökte vidare och djupare. Att inte bemöda sig om att söka fakta kan därför kallas för kunskapsresistens. Greta Thunberg sade kortfattat i New York, lyssna inte på mig lyssna på forskningen. Faktaresistens d.v.s. oviljan att ta till sig fakta är en av vårt samhälles stora fiende. Även så i vårt närsamhälle när det gäller exempelvis kommunala frågor. Ställ dig frågan, vad är den sanna historien?