Min ångest: ett smutsigt försök till klimatkompensation
Varje text om klimatet är en text för klimatet – men allt känns bara smutsigt.
Stoppa tjuven – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook! lyder försäkringsbolags tips inför långhelger. Stoppa såriga drev i kulturdebatten – lägg inte ut dina semesterbilder på Facebook!, kunde en annan uppmaning lyda till kulturdebattörer, som med digitala vykort från helgernas långlångväga destinationer riskerar en hemkomst till de anklagades bänk för tveksamma livsstilsval.
Nu senast var det Calle Schulmann som väckte vrede i tidningsspalterna med en Instagram-rapport, numera raderad, från ett Thailand där han kritiserar hotellpersonalen för en trevlighet som inte känns äkta – ”De ler inte. De visar bara tänderna”. Men det stora temat har förstås varit flyget och klimatångesten. Hur rättfärdigar man med intellektuell och moralisk tyngd de miljövidriga semesterresorna, väl hemma i den vardag som aldrig är så krass och nykter som i januari?
Missklädsamt? Nja, men inte mer missklädsamt än hur jag i hans text fann lindring till den lågpyrande ångest som min egen Sri Lanka-resa sedan förra julen plågat mig med – den ångest som flinat hånfullt med ett ”Men du då?” varje gång jag sedan dess skrivit oroligt om klimathot. Om Jonas Gardell får åka till sydasien och vara intellektuell i pauser mellan semestrande får väl jag – för jag KÄNDE och jag TÄNKTE där långt borta, precis som Liljestrand. På bergen av plast längs stränderna och på hur jag aldrig skulle kunnat försvara långflygningen om barnen i en apokalyptisk framtid hade ställt mig mot väggen.
Och med denna självutlämnande offentliga bekännelse om detta och utifrån tesen att varje text om klimatet är en bra text för klimatet, borde väl skulden vara sonad? Jag, ett offer, liksom så många kulturtyckare, för den oreda i medelklasskontraktet som konsumtionsforskaren Sofia Ulver beskriver i DN – hur långresenärerna och resevägrarna på ett fragmenterat och desperat slagfält av i dag paradoxalt styrs av samma värderingar och samma jakt på status.
Och är det inte förresten så som Anna Hellgren till sist slår fast: att individens flygande eller icke-flygande saknar betydelse när det kommer till att bromsa den katastrof som bara kan hindras med ett helt nytt samhälle.
Så vad göra, annat än att fortsätta sprida sin ångest i spalterna på det att den smittar tillräckligt för politisk förändring?
Känner jag mig härmed tillfreds med väl utfört uppdrag?
Nej. Bara smutsig.
Allt känns nedsmutsat.
Sara Meidell
Senaste kommentarerna