Veckans fredagskrönika handlar om den nya litteraturscenen och kampen om marknadsandelarna

…………………………………………

Nu kan alla bli en förlagd författare! … Hej kulturredaktionen, jag har själv gett ut … Skriv din dröm, vi hjälper dig från tanke till bok! … orkade inte vänta på tröga förlag … tog saken i egna händer ….
Så ungefär ser de ut, de konkreta tecknen på den pågående uppluckringen av gamla hierarkier i förlags- och litteraturvärlden, när de likt svallvågor från stormen därute rullar in i kulturredaktionens mejlbox. De ökar stadigt, pressmeddelandena från de pigga nya aktörer som en efter en klättrar upp på den författarscen som genom nya tiders publiceringsformer nu ligger öppen för alla med ett tangentbord, lite jävlar anamma och en historia att berätta.
På denna nya författarscen pågår nu en intensiv kamp om utrymmet, men också om vem som ska få äga svaren på bokbranschens just nu hetaste frågor; Vad är en bok? Samt; Vem får och kan kalla sig författare?

Retoriken i debatten präglas av samma mönster som gäller i övrigt för hur den digitala revolutionens nya samtalsarenor utmanar rådande samtals-
hierarkier. I ena ringhörnan således de stelbenta förlagen och ett konservativt elitistiskt etablissemang, i den andra dem som vänt ryggen till (eller nobbats av) förlagsinstitutionerna, dem som hävdar synen på det egenutgivna och e-publikationerna som litteraturens punkscen och de hemkokta böckerna som en tungt vägande del
i ett litteraturens demokratiseringsprojekt.
Det är spännande, ofta roande, att följa detta positioneringskrig – tonen är så formell och behärskad som det trots allt civiliserade ämnet Litteraturen kräver, men under ytan anas högröd ilska, frustration, känslor som egentligen är fullt rimliga givet de tunga ideologiska frågor som drar runt i underströmmarna. 
Formell till det yttre, men stridslysten mellan de häftade pärmarna, är den nya rapport av Svenska Förläggareföreningen som damp ned på redaktionen häromveckan. Under den klargörande titeln ”Vad gör de på bokförlagen” redogörs här skolpedagogiskt för förlagens existensberättigande – förläggarens kunskap lyfts fram, relationerna de bygger med författarna, allt det uppenbara som talar till förlagens favör. En hel del ammunition finns i skriften att hämta för den som kulturkonservativt vill försvara kvalitet, nålsögon och litterära hierarkier framför kreativ anarki och mångfald på författarscenen. Men utöver att tala sig varm för sina egna intressen gör rapporten också ett försök att närma sig det riktigt viktiga i diskussionen om den nya litteraturscenen, när man punkterar en del av de mest besvärande missuppfattningarna kring hur förlagen arbetar.
För det finns en del sådana, myter som stör sikten i debatten; som den om att sann och äkta litteratur är den som flödar rakt ut ur författarpennan färdig för tryck. (Hur lockande bilden av det friskapande geniet än är förblir den oglamourösa sanningen den att även de största genomgår sina lektörssittningar.)
Eller den om att storförlagen mest bara har ögon för storsäljarna (jo, visst lyfts Läckbergarna fram i pr-kampanjerna, men det är också dessa kassakor som möjliggör utgivning av det smala, icke lönsamma)
Myter är alltså bra att ta död på – det gäller även för egenutgivningen, de romantiska dimmorna kring denna är lika viktiga att skingra. Som att det egenutgivna alltid är modigt, utmanande och bra. (Visst, det hemsnickrade kan ibland vara riktigt bra och som ledtrådar till aktuella idéströmningar är de individuella bokprojekten ofta intressanta att studera, men – och det kan låta hårt, men det får en författaraspirant tåla – det krävs en ganska aktiv insats för att finna guldkornen i den självutgivna mängden).

Men utöver att reda ut begreppen kring själva litteraturvärlden är det också viktigt att foga in analysen av bokbranschens och litteraturens tillstånd och framtid i en större förståelse för var vårt samhälle befinner sig.
En sådan blick från ovan gavs i onsdags kväll av den tidigare socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson, som i veckan besökte Bokcafé Pilgatan i Umeå och under dryga timmen lät ett intellektuellt värmande ljussken lysa upp höstmörkret. I den butik som vårt samhälle blivit, sa Göransson, är vi medborgare reducerade till kunder, till barn utan ansvarskännande och vilja till delaktighet. Det nya samhället, sa Göranson, har bara plats för nasare och kunder.
Sant så, tänker man – och kan omedelbart skönja hur onödigt mycket av striden om litteraturen kommit att handla om just detta; om marknadsandelar, om att sälja – sig själv, sitt verk, sin berättelse. Alla är nasare på den nya författarscenen, även de punkiga uppseglarna faller in i de mönster de så hårt kritiserar storförlagen för, använder samma pr-lingo i sina pressutskick, säljer in publiceringsvillkoren och formen snarare än ett innehåll.
Det är synd, för i stället för att kopiera det dåliga kunde storförlagen och egenutgivarna lära av varandra, härma det goda. Försöka se hur olika sätt att publicera sig kan berika varandra, så länge språket hålls högst.
För det får man aldrig tumma på; språkhöjden. Vår tid är utmätt, livet för kort för att läsa dålig litteratur, oavsett om det är mellan egendesignade-, storförlagspärmar
eller på läsplatta.