Påskafton har varit trevlig. Middag hos morsfarsan med båda mina bröder och lillskitens tjej och hennes lillebror. Snälla barn som åt och var nöjda och lekte snällt. En sån där middag man drömmer om som småbarnsförälder helt enkelt, inget gnäll, trevltrevligt sällskap och god mat lagad av mästerkocken – min pappa.

Mannen och pojkarna avvek ganska tidigt, dom skulle hem och se hockeyn. Jag och dottern stannade kvar och pratade och åt en glass, och dottern gick lös på hönan Agda (en godisskål) vars innehåll minskade rätt mycket.

Kom hem, möttes av en man med migrän, stackarn. Kvällsfika, pyssel, storbarnen städade pysselbordet och tänk att dom samarbetade! Det finns hopp alltså haha. Nä, skämt åsido, men syskon är som dom är och barn är alltid barn, tjafs hör lilsom till men ibland blir jag bara så otroligt stolt över att just jag får vara deras mamma.

När storbarnen lagt sig så fick mannen en välbehövlig nack och axelmassage, sen fick han bädda ner sig i soffan så strök jag honom i håret tills han somnade och lilleman sjöng bä bä vita lamm. Sen fick jag vackert stryka på lillemans rygg tills han också somnade.

Och jag, ont i gallan håller mig vaken men jag har mitt evighetsprojekt som sällskap. Det går framåt mem ojojoj jag visste inte vad jag gav mig in på då jag kom på den briljanta iidén om att göra ett överkast till en 180 säng av små mormorsrutor.

Cerisa pulsvärmare stickade av fritidsgarn. Inte så nöjd med mönstret som jag köpte,  tyvärr.  Jag ska modifiera det.. en hel del faktiskt.  Framförallt tumkilen. På det stora hela så upplever jag dom som klumpiga. Men varma. Ugglan är ju söt också, men jag vill ha den liksom mitt på handen, inte mer åt ena än andra hållet.

Annars…långfredagen gick fort. Vi var i Knaften och hälsade på under förmiddagen.  Hem, fika, utelek, middag, utelek, kvällsfika… trötta nöjda barn i alla fall.  Jag försökte sy lite medan dom andra var ute. Det fick sådär faktiskt. ..fick inte sitta ifred särskilt länge så ja det kommer ta ett tag. Jag saknar mina syprojekt. Saknar maskinerna. Jag får klappa mina tyger så länge och börja klippa ut tre storlekar större så kanske,  kanske nåt hinner bli klart i tid.

Minsteman har fått hosta, stackarn. Det ena avlöser det andra.

Ja, då var det dags igen med magsjuka. Natten till förra torsdagen fick äldsta magsjuka. Nu har det tagit om på henne igen så alla tre barnen är sjuka nu. Jag väntar bara på att vi vuxna ska bli sjuka, ve och fasa. Det blir säkert lagom till att barnen är friska, ni vet sådär då dom är fulla av spring i benen igen – då är det väl lagom med en magsjuk mamma och pappa? Ibland är det som förgjort det där med sjukdomar, men vad gör man? Det är bara att gilla läget.

En liten tjejuggla blev det på amiguramikvällen i onsdags i alla fall. Alltid nåt att vara glad över för veckan som har gått.

Och, vi väntar tillökning. Men håll i er, det är bara en liten lurvtuss:

Så… nu då? Ont i magen och ont i lederna som rackarn. Vet inte riktigt varför men så är det. Nu ska jag ta bort från köket, sen ska jag väl mysa i soffan med ungarna och fortsätta på mina turkosa glasunderlägg!