Fåfängt…

 Handen tryckte tillbaka mitt huvud, satt som i ett skruvstäd. Visste att smärtan skulle komma någorlunda anmäld men den blev ändå oanmäld. Kroppen skrek men min mun teg som en pantominartist. Att inte visa tecken på att smärtan var på väg att förinta mig var min ledstjärna, hoppades klara mig igenom även denna prövning men tog det inte för givet. Greppet runt min panna hårdnade än mer och nästa attack med tortyrredskapet var nära förestående…"piiiongg" lät det högt i mitt huvud direkt följt av smärta…ett skratt ekade utanför min omtöcknande sfär följt av ännu ett gapskratt. Den skrattande torteraren började söka kontakt med mig för hon harklade sig lite, antar att det var för att kväva den sista skrattsalvan..-"Vill man vara fin får man lida pin" …hennes ord ekade starkt i mitt arma huvud, röööven så ont det gjorde…öppnade mina ögon och tittade med ett öga på torterredskapet och med det andra på den som höll i det lilla vassa verktyget… Min mor skrattade högt igen medan hon visade mig pincetten och dess skarpa käftar…att dra långa ögonbryn är baske mig ingen barnlek..vi män ska vara lite förmer i vårt sätt att vara förskonade från denna syssla. Vi ska jaga å kunna göra eld och provligga soffor…thats it…Ni kvinnor är mer skapta för den kosmetiska smärtan och ni är dessutom bättre på att ta saken i egna händer… Nu blire alvedonläge…;).