Ficktjuven lyckades inte!
Jag har varit mycket väl medveten om risken för ficktjuvar här i Barcelona och har därför nästan jämnt haft ett stenhårt grepp på min lilla väska. Men lik förbaskat lyckades en mycket skicklig ficktjuv ta min plånbok…. men bara för några sekunder!
Vi var på våg hem för kvällen efter en lång dag på stan. Jag tror att ett av våra misstag var att vi steg på en alldeles överfylld tunnelbanevagn där själva mängden passagerare blev en del av det som distraherade mig. Plötsligt när tåget stannade för första gången började flera medpassagerare ropa på mig, men det var först när någon uppmärksamade mig på engelska att jag forstod att en ficktjuv tog min plånbok!!
För en bråkdelssekund tänkte jag att det var hopplöst, men Kalle ropade på mig – KOM! Vi sprang ut och försökte att se vart tjuven sprang, men vi såg tyärr ingen som sprang! Då gjorde tjuven en dum sak -. han slängde ut min plånbok precis framför oss, och Kalle råkade se precis vilken man det var! Vi sprang mot honom och reagerade snabbt som blixen bägge två så at jag fick såväl mina pengar som min plånbok tillaka! Kalle har beskrivit samma händelse på en mycket mer detaljerat sätt än jag kan göra, så var snäll och läs den mycket spännande avslutningen till vår upplevelse på hans blogg: https://blogg.stage.vk.se/kgs/
Livstecken från Barcelona!
Som ni troligen vet, har vi varit i Barcelona sedan fredag förra veckan. Jag har oftan velat skriva några ord här i bloggen men när vi kom "hem" till lägenheten varje kväll efter en lång dag av turistmålbesök har jag varit för trött att orka. Jag är fortfarande nästan för trött, men jag vill ändå ge ett livstecken här i bloggen.
Vi har det mycket bra efter lite "justeringstid" som jag kanske själv behövde lite mer än Kalle. Jag var lite grinnig den första heldagen här, men nu har semester- och äventyrskänslan kommit igång. Vi har redan besökt flera av de mest berömda turistmålen men vi har mycket kvar att besöka. Men egentligen det som jag gillar mest med att resa till främmande länder är att kunna komma i kontakt med "ätka" invånarna som bor här.
Vi bor på en gullig lägenhet i ett äkta grannskap i närheten av parken, Montijuic. När vi kom hem igår kväll fick Kalle lite datortid medan jag satte ute på vår "innegårdsbalkong" för att ansa fräscha grönsaker till middag. Medan jag arbetade med grönsakerna fick jag plötsligt en härlig känsla av välbehag med att höra de avlägsna ljuden av ett typiskt grannskap liksom barns röster, en hund som skällde och musiken och nyheten från någons TV eller radio. Jag kände också doften av mat från andra fruar som också lagade middag. Det var då att jag verkligen fattade att vi är med "på riktigt" här i Barcelona!
Nedräkningen
Mina musikkompisar har precis åkte iväg efter en ordentlig och mycket givande musikövning hemma hos mig. Nu när musikövningen är avklarad får jag fokusera bara på att förbereda till Barcelonaresa nu på fredag den 23:e september.
Jag har under de senaste månaderna samlat en del länkar till turistinformation samt bra tips från ett slags nyhetsbrev angående aktiviteter och sevärdheter i Barcelona utan att läsa igen allt så noga. Men nu vill jag ägna de kommande 5 dagarna inför resan på att titta och läsa igenom all min samlade information för att göra en "måste-se-och göra-lista" som passar just oss. Jag skall också börja tänka på andra små men för mig viktiga detaljer som kommer att göra resan ännu trevligare liksom kläder och en god bok att ta med mig för att läsa på lata dagar.
Bara fem dagar kvar!
Dagens roligaste historia!
Kort därefter sa den andra mannen högt och tydligt –
"Jag vill flytta till Montana. Det finns bara 5O nunnor som bor där."
"Kanske ni bör dra åt Helvete eftersom det finns inga nunnor alls där!"
Jag blir riktigt besviken på [vissa] människor!
Märkligt!
Jag minns väl
Bilden visar första sidan av den lokala tidningen i Wichita, Kansas dagen efter den 11:e september. Jag har den samt några andra tidningar om den dagen kvar här med mig i Brån.
Jag, precis som de allra flesta människor i världen, minns väl var jag var och vad jag gjorde den minuten jag hörde nyheten om attacken i New York den 11.e september. Jag jobbade som en operationsskötesska för ett bemanningsföretag i ett sjukhus i Wichita, Kansas USA. Jag hade stått på sal hela den morgonen och det var först när jag fick komma in i personalrummet för en fikapaus jag fick veta. Klockan var då c:a 9.15.
Så snart jag öppnade dörren till personalrummet visste jag att någonting hemskt var på gång. Nästan alla mina arbetskamrater befann sig redan där och tittade upp åt tv:n som hängde från taket i ett hörn av rummet. Alla var tysta och såg skräckslagna ut. När jag frågade vad som hade hänt svarade en person – det är inte klart vad det är som exakt pågår med det tycks som om USA är under attack. Jag blev förstås chockad och vände mig också mot tv:n för att försöka begripa det som hade hänt.
I Wichita, Kansas finns huvudfabriken till flygtillverkaren Boeing och en stor militär anläggning. Dessutom finns det två stora, viktiga motorvägar som korsar mitt i Wichita. Dessa tre eventuella viktiga attackmål samt ovisshet angående hur mycket mer av USA skulle bli attackerad gjorde att vi kände oss ganska oroliga. På grund av dessa eventuella mål satts sjukhuset i beredskapstillstånd.
Attackerna skedde ungefär två veckor innan mitt anställningsavtal med det där sjukhuset skulle avslutas inför min flyttning till Sverige. Flygbranschen ändrades övernatten, Massor av flygbolag gick i konkurs och massor av flygavgångar upphörde – inklusive mina, men tursamt nog fick jag hjälp av flygbolaget American Airlines att omboka alla mina flygavgångar. Men de första dagarna var det osäkert OM något flyg skulle kunna avgå överhuvudtaget!
Flygbranschen var långt ifrån de enda ändringar som skedde i USA. Amerikaner visar upp sig som stolta och starka men det har faktiskt hänt någonting djupt in i själen av hela USA och dess befolkning. Före den 11:e september 2001 kände vi Amerikaner som om USA var alldeles för stort, starkt, säkert och mäktigt för att någonting så där skulle hända. Men nu vet vi bättre.
Irländsk Rock-a-billy!
Den här är den coolaste musikvideon jag har sett under de senaste månaderna! Sångerskan Imelda Clabby är frun till dagens mest populära Rock-a-billy musiker, Darrel Higham. Hon börjar spela på sin bodhran (en irländsktrumma) så man tror att hon kommer att sjunga någon häftig irländsk sång. Men till tittarens överraskning blir det blir riktigt cool och svängig Rockabilly istället!
Jag har tittat på den här videon minst 8 gånger eftersom jag är helt tagen av denna video och även sångerksan!! Jag "älskar" henne men samtidig känner jag mig lite avis efterson hon föreställer den "cool tjej" jag skulle gärna vara – men har inte chans att någonsin bli! Njut!
Snart hemma
Jag har just slutat kvällsturen här på jobbet. Men jag måste fördriva lite tid eftersom bussen inte går före kl. 19.35 och att sitta framför datorn i personalrummet är ett trevligt sätt att göra det. Jag är hemma c:a kl. 20.15 och då skall jag omedelbart ta min plats bredvid Kalle på tv-soffan där där han kommer att ha förberett fredagsmys. Ha en bra kväll allihopa!
Senaste kommentarerna