Visst, det är inte säkert att han fått åka i alla fall. Simon Persson var redan från början det femte hjulet i sprintåkarnas fyranmannalag men han hade chansen.
Fram till i natt var han i alla fall aktuell.
Nu blir han hemskickad till Umeå.
Ingen ville helt enkelt ha hit honom med risk för att han skulle sprida den magsjuka som höll honom kvar i Davos när de andra åkte vidare.
Personligen är jag tillräckligt gammal för att minnas Ard. Jag tror dessutom, utan att ha kollat det, att han egentligen hette Adrianus. Nåja, jag zappade framför tv och kom in på en Holländsk kanal där av vad jag förstod Ard Schenk talade om Hollands chanser i skridsko.
På Ards tid hade vi svenska skridskoåkare i världstoppen och svt sände från alla mästerskap.
Nu finns det knappt några åkare kvar.
Kanske kan vi hoppas på Gimonäs Eva Lagrange till nästa OS?
Kom ihåg att det var ruskigt spännande att titta på skridsko också.
Fram för fler svenska skrinnare med andra ord.
Ett inlägg gjort helt på grund av en kort glimt av den där Ard som ju faktiskt många minns.
Det är inte utan att jag börjar bli betänksam över det egna minnet. Först glömde jag handskar och mössa och gick tillbaka sedan lyckades jag med konststycket att glömma klockan i en av många säkerhetskontroller.
Fast turen var med mig. Klockan fick jag tillbaka några timmar senare av hjälpsamma ryska funktionärer och det där med handskarna det kunde jag ha fortsatt att glömma.
Det är varmt här, riktigt varm. Kollegor med långkalsonger och riktiga vinterkläder lider.
Jag svettades själv också, men det var mest på grund att jag inte kollade att man inte behövde gå hela vägen.
I morgon ska jag släpa med mindre kläder.
Då är det dessutom skarpt läge med Kalla, Ferry och andra svenska medaljhopp som tävlar.
Nu är det dags för käk.
10 minuters promenad, säkerhetskoll, buss, fel buss, åter, ny säkerhetskoll, rätt buss, linbana, en kilometers promenad snett uppför, svettig och irriterad.
Ändå framme vid skidstadion och skidskyttestadion. Det första jag upptäckte var att jag hade kunnat slippa promenaden. Det gick minibussar från linbanan, Suck!
Jag lär mig och va fan, solen skiner, jag har fått ett bra hotellrum och i morgon är det skarpt läge.
Vem fan är jag att klaga.
Inte då, det här går bra. Speciellt nu när jag fått till datakommunikationen från presscenter också.
Nu blir det kaffe.
På väg till Sotji, i samma plan, färdades jag med tre skidprofiler. Torgny Mogren, Vladimir Smirnov och Vegard Ulvang. En rätt bra start på en annars riktigt lång och seg resa. Satt förövrigt granne med Mogren under resan från Stockholm till Moskva. Han var optimistisk när det gäller svenska skidchanser.
Nu, morgonen efter, har jag precis installerat mig på hotellet och börjat bekanta mig med omgivningen. Trots att jag nu är uppe i bergen, Krasnaja Poljana heter stället, så är det fortfarande snöfritt.
Käkade frukost med två gamla Umeåbor, Tomas Pettersson och Malin Wahlberg, Expressen respektive Aftonbladet.
Nu ska jag besöka skidstadion för första gången.
Äntligen. Jag är på väg mot OS i Sotji.
Senaste kommentarerna