Inlandet har problem, men också nya chanser
I dag inleder VK en artikelserie på nyhetsplats om befolkningssituationen i inlandet med stor utflyttning och låga födelsetal.
Det är de unga som flyttar medan pensionärerna blir kvar – och om ingenting görs kommer situationen om ett par decennier att vara ekonomiskt och strukturellt ohållbar.
Det är en problematik som Västerbotten inte är ensam om. Men den blir väldigt tydlig i den här regionen. Diskussionen om problemen och möjligheterna i inlandskommunerna berör många områden.
Jag tror att vi lever i en brytningstid när det gäller utvecklingen för landsbygden, men det är långt ifrån klart hur den brytningen kommer att se ut eller vad den kommer att leda till.
Situationen är allvarligare, men också paradoxalt nog mer öppen och därför ur flera aspekter mer hoppingivande än på decennier.
Statistiken ger en negativ bild, men den tekniska utvecklingen, globaliseringen och människors ökade flexibilitet och sökande efter ny livskvalitet öppnar intressanta perspektiv för den lilla orten.
Så måste attityden vara: hur förverkligas den oanade potentialen. Inte: hur organiserar vi sortin på snyggaste sätt.
Det här ska vi ägna återkommande analyser även på ledarplats.
En liten kommentar som är värd att göra redan i utgångsläget är att inlandets hopp aldrig kan stå till att unga människor i kommunerna ska stanna kvar och leva hela livet på samma plats i gamla, invanda strukturer och med oförändrade, stereotypa intressen.
Så ser det sällan ut i dag. Så kommer det aldrig att se ut i framtiden.
Den småort där unga människor inte hög grad via skolgång, hemliv och upplevelser får nyfikenhet, drivkraft och ambitioner nog att flytta, söka sig andra sammanhang, nya upplevelser och kvalificerad utbildning kommer aldrig att kunna utöva attraktionskraft eller framstå som ett spännande alternativ för återvändande familjer.
Unga ska röra på sig, ifrågasätta hemorten och flytta i stor utsträckning. Varför skulle den lilla kommunens unga inte ha samma ambitioner som storstadens att konkurrera inom högre utbildning, eller samma lust att upptäcka mer av världen?
Har en liten kommun stimulerat till sådan nyfikenhet är mycket vunnet för framtiden.
För då har den visat att en potential som i kombination med andra värden – natur, trygghet, livskvalitet av annat slag än storstadens – kan övertyga fler att återvända i ett senare skede av livet.
Inlandet kan aldrig – och bör inte – konkurrera om människor som befinner sig i det allra tidigaste vuxenlivet, men skulle kunna bli ett mer populärt alternativ än i dag för barnfamiljer där de vuxna medlemmarna nått en nivå i arbetslivet som tillåter flexibilitet eller företagande och där barnen fortfarande går i skolan.
Och med en friskare och allt längre levandes befolkning ska man heller inte underskatta de insatser i arbetslivet som även äldre kan komma att bidra med i framtidens samhälle.
Det kräver givetvis vissa grundläggande förutsättningar redan från början i form av service, utbud, öppna attityder och infrastruktur – men det är i grunden bara återvändarna och inflyttarna som kan bryta den negativa utvecklingen.
Inlandets hopp står därför till att många fler av dem som flyttar ut ska kunna och vilja komma tillbaka efter utbildning med erfarenheter, upplevelser, kreativa idéer för framtiden och nya tankar om hur hemorten kan passa in i det moderna livet och det moderna samhället. Och att de kan dra fler med sig.
Det mötet mellan orädda och ambitiösa inflyttare och gamla, invanda levnadsmönster blir säkert inte konfliktfritt det heller. Men om det äger rum lever hoppet.
