Globalisering, hopp och solidaritet
I min lördagskrönika den här veckan ger jag mig i kast med globaliseringen och konstaterar att det inte var bättre förr, tvärtom.
’Globalisering, hopp och solidaritet
Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, sade Eyvind Johnson i ett berömt och omdiskuterat tal 1951, "inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska."
Men, fortsatte han, "vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre."
Han talade om en annan tid med andra utgångspunkter och utmaningar än vår. Men grundhållningen förblir relevant. Engagemang måste springa inte bara ur medvetenhet om världens fasor, missförhållanden, orättvisor, förtryck och övergrepp – och de är många – utan också ur insikt om på vilket sätt solidaritet, frigörelse, lyft och utveckling åstadkoms i världen.
Det finns otaliga exempel på naiv, inskränkt optimism som inte vill erkänna problem överhuvudtaget och därför skapar ohjälplig passivitet. Och det finns lika många exempel på destruktivt samtidshat utan perspektiv, som fastnar i förljugen nostalgi eller abstrakt utopism.
En av dem som ofta fått symbolisera det förstnämnda är filosofen Leibniz. Gud skulle inte, menade han förtröstansfullt, ha skapat världen om den inte vore den bästa av alla tänkbara världar.
Det var denna tanke som Voltaire senare gjorde dräpande satir på i romanen Candide. Hur mycket elände och fasa ynglingen Candide än upplever framhärdar hans lärare Doktor Pangloss i åsikten att de lever i den bästa av världar.
Inställningen vore lika ohållbar i dag.
Men i vår tid är tendensen snarare att det destruktiva samtidshatet får ett uppsving. Många vill tala om vilken eländig tid vi lever i. Ofta lyder analysen: det är globaliseringens fel. Det är en svårbegriplig slutsats.
Spännvidden i åsikter, perspektiv och ideologiska utgångspunkter hos globaliseringsförespråkarna är stor.
Men det som förenar de flesta av oss är en övertygelse om att det inte var bättre förr.
Är man intresserad av den officiella statistiken från internationella organisationer kring fattigdom, välstånd, hälsa, säkerhet, miljö, livschanser och rättigheter rekommenderas Johan Norbergs rapport till Globaliseringsrådet: "Fyra decennier av framsteg".
Den ger en god bild av hur ekonomisk utveckling, handel, internationellt utbyte, spridandet av idéer, kunskap och teknik över gränserna påverkat den övergripande välfärdsutvecklingen i positiv riktning de senaste 40 åren.
Det gäller inte alla regioner, inte alla år och inte alla politiska sakområden, men sammantaget går det åt rätt håll.
I sin sammanfattning skriver Norberg: "Decennierna sedan 1960 har vi förmodligen upplevt den största förbättringen av mänsklig levnadsstandard som någonsin har inträffat. Den extrema fattigdomen, undernäringen, analfabetismen, barnarbetet, spädbarnsdödligheten och andelen som saknar säkert vatten har mer än halverats under denna tid".
Globaliseringen är inte den enda förklaringen till de framsteg som gjorts eller ett helt oproblematiskt fenomen. Av Johan Norbergs rapport kan också starkt åtskilda slutsatser dras beroende på vilken ideologisk utgångspunkt man har.
VK:s mångårige chefredaktör Matts Balgård skrev en gång: "Alla samhällsfrågor är inte lösta och det är inte bara administration och naken maktkamp som återstår. Det kommer nya politiska generationer, som ser på samhället med nya ögon ur nya synvinklar. Deras synsätt och värderingar måste också ta form i idéer och utopier om det samhälle de vill skapa. Och eftersom den totala enigheten (lyckligtvis) aldrig torde kunna uppnås i något samhälle, så kommer politiska motsättningar och strider alltid att uppkomma mellan olika idéer och strävanden."
Man får inte tro att globaliseringen betyder ett slut på historien, politiken, ideologierna.
Men globaliseringens positiva effekter är viktiga för det oerhört angelägna arbetet med att stärka den internationella solidariteten, främja demokrati och mänskliga rättigheter, effektivisera fredsinsatser och akut nödlindring, stimulera samarbete och långsiktig utvecklingshjälp.
För Leibniz har ju fortfarande alldeles oerhört fel. Klimathotet och miljöförstöringen står i centrum nu. Epidemier, svält, övergrepp och förtryck är ett faktum i många regioner. Och att det blivit bättre för flertalet är en klen tröst för de stora grupper som fortfarande lider, även i rika länder.
Vi har oändliga skäl att arbeta ihärdigt och intensivt för en bättre värld, utan skygglappar och skönmålning. Men engagemanget måste bygga på en ärlig historieskrivning. Då bör vi akta oss för att tala så illa om vår samtid att vi missar allt det väldigt positiva som faktiskt skett, hur mödosamt långsamt det än går och hur deprimerande mycket som än återstår.’
