Bildning

I denna veckas lördagskrönika gjorde jag en liten betraktelse över bildningsbegreppet. Jag började och slutade krönikan med Kristina Lugn:

"Varför sökes en äldre, bildad, välklädd herre?

"…om du är en bildad välklädd herre", skriver Kristina Lugn i en dikt, "med glatt humör och livligt intellekt/ så gör det ingenting om du har ett mindre handikapp/ kontaktproblem försörjningsplikt/ och underbett och hepatit/ och pardonit och dålig mage".

Bildad? Den här krönikan ska inte dra några slutsatser angående bildningsbegreppet, men kretsa kring en frågeställning som borde uppmärksammas oftare i den av brådskande ärenden uppfyllda politiska debatten.

För bildning återkommer i en mängd uttryck vi slänger oss med, genomtänkt eller spontant, övertygat eller pliktskyldigt: folkbildning, utbildning, allmänbildning, personlighetsbildning, avbildning, att uppträda bildat, osv osv. Bildning är litet grand som liberalism – ett begrepp som känns så attraktivt för så många att det vuxit en hel regnskog av undervegitation och nya ordled kring den ursprungliga stammen.

Bildningsbegreppet är också som en spann man kan sänka ned hur djupt som helst i kulturhistorien och med vars hjälp man kan lyfta upp föreställningar om människan och hennes plats i världen ur olika epoker.

En av de bästa texter om bildning som jag någonsin stött på stod häromveckan att läsa i tyska tidskriften Die Zeit-magazin och var skriven av Peter Bieri, professor i filosofi vid Freie Universität i Berlin.

"Bilda sig", skriver han, "är något människor gör själva och för sig själva. Man bildar sig. Utbilda oss kan andra, bilda sig kan bara var och en göra själv. En utbildning genomgår vi med målet att kunna något. När vi bildar oss, däremot, arbetar vi på att bli någonting – vi strävar efter ett speciellt sätt att vara i och förhålla oss till världen."

När vi diskuterar skolpolitik i dag talar vi nästan alltid om "kunskap". Det är i sin ordning. Men bildningsbegreppet syftar på något bredare och djupare än kunskap, specialkompetens eller fackexpertis. Det har med människosyn att göra. Och det breda bildningsbegreppet, som även ligger till grund för folkbildningstanken, inbegriper kroppens, händernas och hantverkens traditioner – hela människan.

Enligt en gammal definition är bildning "det som man kommer ihåg när man har glömt vad man har lärt sig". Bildning är inte något man kan redovisa för eller samla på sig som information, utan något inre som man utgår ifrån – inte en produkt eller en mängd vetande, utan ett sätt att förhålla sig till och förvärva vetande; ett slags blandning av insikt och instinkt.

Men för att uppnå den förmågan krävs samtidigt en stor förtrogenhet med olika kulturella genrer och uttrycksmedel, en läroprocess. Bildning är också någonting som alltid förändras med tid och rum. Det finns bildningsideal men inte någon ideal bildning. Man kan vara stolt över att vara bildad, men inte stoltsera med sin bildning, för då har man inte förstått någonting. När "äldre bildad herre" sökes syftar bildningsbegreppet både på stil och innehåll.

Peter Bieri skriver längre fram i sin artikel: "Bildning bryter med föreställningen om det absoluta och är därför subversiv och farlig vad gäller världsåskådning och ideologi. (…) Den bildade förstår att läsa böcker på ett sådant sätt att de förändrar honom".

Bildning slipar ned en del av den värsta tvärsäkerheten om hur saker och ting ligger till i världen, skapar distans till det egna och det välkända, är öppen.

Bildning som ett skydd inte bara mot fundamentalism och grymhet, utan också mot stelnad ideologi och världsåskådning? Det tål att tänka på.

Å ena sidan, å andra sidan – låt oss tala om saken. Som bildade människor. Galopp galopp."