Oppositionens energiuppgörelse
Oppositionens energiuppgörelse är ett försök att inför nästa val desarmera en fråga som blivit omöjlig att hantera internt för socialdemokraterna. Det är inte uteslutet att det delvis lyckas.
De rödgrönas överenskommelse innehåller ett par märkligheter och kan inte matcha alliansens energipolitiska vägval i principiell tydlighet och stöd hos opinionen, men den skapar tillräckligt stora gråzoner och vida tolkningsmöjligheter för att de socialdemokratiska kärnkraftsanhängarna med sammanbitna käkar ska kunna stå ut med en vänta och se-linje ännu några år utan öppen revolt.
Energipolitiken går från att vara en potentiell katastrof till att bli bara en internt svårhanterad fråga bland andra för de rödgröna.
Eftersom uppgörelsen lämnar grundläggande ställningstaganden om kärnkraftens framtid öppna står det alla fritt att läsa in sina egna tolkningar och fästa sina egna förhoppningar till den.
Socialdemokraterna behåller genom ’otydligheten’ ett handlingsutrymme för framtiden genom att inte sätta ned foten och inte låsa sig vid en avvecklingslinje. Att partiet vid en valförlust eller om verkligheten så kräver skulle kunna byta linje och öppna även för nya reaktorer i framtiden är uppenbart.
Och för snabbavvecklings-dogmatikerna inom miljöpartiet finns samtidigt inga direkta alternativ, och deras hopp om att få gehör i uppgörelser inom oppositionen var sannolikt litet redan innan. Kritiken från det hållet kan rentav vara positiv för Mona Sahlins ställning som partiledare.
Det är i så måtto en politisk, mer än en energipolitisk, uppgörelse, som säkert underlättar partiledarskapet för Mona Sahlin. Energipolitiken blir även fortsättningsvis en vinnarfråga opinionsmässigt för alliansen, men något knockout är det knappast längre fråga om.
Och skulle alliansen luras i fällan att påhejade av kärnkraftslobbyn med svepande och utvecklingspessimistiskt tonfall börja baktala och avfärda de förnyelsebara alternativen som orealistiskt flum – tendenser till det finns i kommentarerna – öppnar det för oppositionen att vinna tillbaka något av det initiativ som alliansen har i energifrågan. Att oppositionen slår fast höga ambitioner för utbyggnaden av de förnyelsebara alternativen är bra.
Näringsminister Maud Olofsson sätter i sin kommentar till oppositionens utspel fingret på styrkan i regeringspartiernas uppgörelse – nyckeln till att både kärnkraftsmotståndare i centerpartiet och kärnkraftseuforiker i ett par andra allianspartier kan känna sig nöjda: att ny kärnkraft som ersättning för dagens blir tillåtet, men att det blir upp till kärnkraften att klara sig i konkurrensen utan statliga subventioner och, möjligen, med ökade krav på att stå för sina egna säkerhetskostnader. Samtidigt får de förnyelsebara alternativen chansen med stora investeringar som skjuts.
Det är fair, odogmatiskt och rationellt.
Då får verkligheten visa vem som har rätt.
Medborgare och näringsliv kan utgå ifrån att de ur ekonomiskt och miljömässigt perspektiv mest rationella och konkurrensdugliga alternativen kommer att stå för huvuddelen av energiförsörjningen.
De många liberala och konservativa teknikuppgivna som skönmålar kärnkraften och utgår från att den är omöjlig att ens inom ett sekel avveckla med hjälp av förnyelsebara alternativ och effektiviseringar kan komma att bli överraskade när nya reaktorer i framtiden visar sig svaga i konkurrensen och irrationella som jätteinvesteringar om staten håller löftet att inte springa in med räddande subventioner.
Regeringens principiellt genomtänkta uppgörelse håller även öppet för en sådan utveckling, där någon ny kärnkraft aldrig byggs, det är lätt att glömma bort. Allianspartierna gör klokt i att påminna även om det, inte bara låta som om nya reaktorer vore en redan beslutad självklarhet.
Och det pragmatiska vi får väl se-synsätt som Maud Olofsson påminner att regeringens uppgörelse vilar på ligger faktiskt inte så jättelångt från vad oppositionen nu i otydligare och principiellt luddigare form presenterat. På sikt och om det inrikespolitiska läget eller oklara valresultat skulle kräva det, är blocköverskridande uppgörelser inte omöjliga att föreställa sig.
