Har Umeå lust att bli Norrlands storstad?

I en signerad text på dagens ledarsida filosoferar jag lite grand om Umeås utveckling och självbild med anledning av nya befolkningsprognoser:

Har Umeå lust att bli Norrlands storstad?

Det är dags igen, för slagdängan. Umeå, berättar VK i dag på nyhetsplats, har enligt preliminära befolkningsprognoser för första kvartalet 2009 passerat 113 000 invånare. Refrängen, oh, that old tune, är given: lågkonjunktur och svår arbetsmarknad tvingar unga människor att söka sig till eller dröja kvar på universitetsorter.
Så växer Umeå, som vanligt, lite extra när tiderna är sura.

Det är inte någon tillväxt att skryta med direkt, att vara staden som expanderar när folk inte har något annat val än att komma hit eller stanna kvar.
Umeå – när allt annat skiter sig.
Det är inte någon tillväxt att skämmas för heller, att vara staden som erbjuder en attraktiv högre utbildning och som är det givna valet för många när kompetensen ska grundläggas, breddas eller fördjupas.
Umeå – när det verkligen gäller.

Umeå förblir Umeå förblir Umeå, med välkända brister och väldokumenterade kvaliteter, med bestående image, i huvudsak på gott, i några avseenden på ont. Det rullar på, bättre än för de flesta, men sämre än förväntningar och officiella mål skulle ge anledning att tro. Mönstren består. Inga skäl till panik. Få skäl till jubel. Många skäl till eftertanke om var Umeå egentligen befinner sig just nu i sin ovissa utveckling.

En omvänt konjunkturberoende tillväxt betyder oundvikligen en långsiktig stagnation på nuvarande nivå. Om det är ett oroväckande eller välkommet scenario kan man ha olika åsikter om. Men om målet är att även Norrlandsstäder – till fromma för omgivande landsbygd – ska duga i den nationella urbana konkurrensen om människor, investeringar, företag, kulturliv och lockande miljöer är det inte till universitetets antagning som hoppet ska sättas.

Jobben är grunden för det mesta. Och Umeås arbetsmarknad och företagsklimat är för sårbara. Då handlar det om att bli bättre på områden där staden i dag sett till sina resurser har tydliga brister. Det politiska ledarskapet måste hänga med i utvecklingen och de egna höjda ambitionerna.
Men det handlar inte enbart om saker som kan beslutas fram i ett vakuum eller i en atmosfär av ständig skepsis.
Det handlar nog också om att umeborna i grunden måste välja väg: bejaka rollen som växande, prestige- och tävlingsinriktad, förändringsivrig, storstadsambitiös Norrlandsmetropol eller vända tillväxttänkandet ryggen och hellre värna om småstadens välbekanta överblickbarhet i lite fattigare, ensammare men också lugnare skydd från världens jäkt?

Det sistnämnda har sitt stora värde. Men det låter inte som en bristvara i landsbygdens Västerbotten, och kan inte ensamt skapa de resurser som krävs för solidarisk välfärd, hållbar infrastruktur och ett framstående kulturutbud. Norrland behöver metropoler som erbjuder vad många människor annars tvingas söka söderöver.
Umeå borde låta sig entusiasmeras mer av sin roll som Norrlands främsta urbana skyltfönster.’