Vändpunkten av Klaus Mann

Erika Mann var den mest begåvade i familjen Mann, och Klaus Mann den mest vilsne, vilkens öde berör djupast, enligt mig. En politisk kabaré av Erika Mann och en essä av Klaus Mann, om vår tids Europa – det vore något.

Klaus tog livet av sig 1949, efter decennier av drogproblem, depressioner och självmordsförsök, för att han inte hittade fotfästet i efterkrigstiden, kände sig sakna plats och uppgift.

Hans memoarer ”Vändpunkten” är fantastiska, jag är betagen av den boken. Några rader ur dem, från åren 1940-42, när han från exil i New York var helt upptagen av kampen mot nazismen; självständiga, upproriska, stridslystna, fundersamma, visionära rader, som ett värn mot tvivlet, tomheten, ensamheten och ångesten:

”Senare samma dag … Men vad för slags bok?
Stunden är allvarlig. Jag är medveten om stundens allvar. Jag är allvarlig till mods. Jag vill skriva en allvarlig bok – en uppriktig bok.
Kan en roman vara riktigt allvarlig, riktigt uppriktig? Kanske. Men jag vill inte skriva någon roman – inte nu, inte i detta ögonblick. Jag är trött på alla litterära klichéer och trick. Jag är trött på alla masker, alla föreställningskonster. Är det själva konsten, som jag är trött på? Jag vill inte längre ljuga. Jag vill inte längre leka. Jag vill bekänna.
Den allvarliga stunden – det är biktens stund.
(…)
Senare samma dag. Att vara uppriktig! Att inte längre ljuga! Att ha mod att vara sig själv! Varför skulle jag anstränga mig att smickra någon annan eller göra intryck på någon annan? Jag är ensam. Jag är fri. Jag äger ingenting; jag vill ingenting äga. Varför skulle jag vara diplomatisk? Till vem skulle jag ta hänsyn? Jag bekymrar mig inte om börsnoteringarna, inte om borgerliga eller marxistiska zeloters sexualtabun, inte om nationalistiska fraser av något slag.
Nationalismen – all nationalism står för mig som den moderna människans farligaste och dummaste förvillelse. Jag har utträtt ur min nation, därför att dess aggressiva skrytsamhet äcklade mig.
Jag tror på den odelbara, universella civilisation, som århundradet fordrar.”

***************’

Och för den som vill veta lite mer om honom: Klaus Mann och ensamheten efter barrikaderna