Mycket står på spel politiskt och ekonomiskt i Europa 2015

EU-kommissionen sällar sig nu till Europeiska Centralbanken i talangtävlingen om vilken institution som bäst kan härma den vädjande matadoren på knä framför tjuren Ferdinand: ”gör nånting!”

I rollen som Ferdinand återfinns europeiska investerare, både privata och offentliga, som i spåren av finanskrisen avvaktar, håller i slantarna och inte vågar satsa på projekt ens när de finansiella förutsättningarna är extremt gynnsamma.

Pengar saknas inte, men de luktar hellre fridfullt på blommorna än ger sig ut på tjurfäktningsarenan och tar risker. Allt medan pressade politiker runt om i Europeiska unionen sliter sitt hår och börjar bli desperata.

EU-toppmötet i Bryssel godkände på torsdagskvällen den nye kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers investeringsplan omfattande 315 miljarder euro för att få fart på den europeiska ekonomin med tillväxt och jobb, genom strategiska satsningar på bland annat infrastruktur, energi, utbildning och innovationer.

315 miljarder euro i fräscha och välbehövliga investeringar för att lyfta en stagnerad ekonomi upp ur den bristande konkurrenskraft, det misstroende och de recessioner finanskrisen avslöjade respektive utlöste: hur bra låter inte det? Nu jädrar satsas det äntligen stort och ordentligt! Handlingskraft! Genombrott! Nya miljarders miljarder!

You wish.

Som nästan alltid i politiken finns det inga mirakelmedel. Funnes det mirakelmedel, skulle de förstås ha använts för länge sedan. När politiska ledare pressas till att utlova, eller själva tro på, mirakel är det vanligtvis en grund för oro, inte optimism. Då brukar de underliggande problemen vara ännu större än befarat. Så är det också i det här fallet.

Investeringsplanen som nu antagits är vad den angivna summan på 315 miljarder euro angår i stora delar ett luftslott som stilla och vemodigt sprids för vinden när någon andas en följdfråga på den.

Det handlar inte om pengar som finns att bara plocka ut, åtminstone inte om pengar som EU-kommissionen eller regeringarna i EU:s medlemsländer förfogar över. Och det handlar inte om nya, tidigare oupptäckta medel.

Den konkreta kärnan i planen omfattar ett startkapital på 21 miljarder euro, varav 5 miljarder kommer från Europeiska investeringsbanken och 16 miljarder tillförs inom ramen för EU:s budget.

De pengarna ska finnas som en säkerhetsgaranti för investerare om en investering misslyckas. Genom att förbinda sig att med de 21 miljarderna täcka upp för privata och offentliga investerares eventuella förluster hoppas EU kunna få fler att gå in och satsa på strategiskt viktiga framtidsprojekt. Penningpolitiken gör de finansiella villkoren för investeringar synnerligen fördelaktiga, samtidigt som EU lovar att stå för en stor del av de ekonomiska riskerna. Så ser det ut när matadoren faller på knä, vädjande.

Syftet är att bryta den negativa spiral av misstroende och osäkerhet som sedan finanskrisen hållit tillbaka investeringar – trots att kapital finns och ränteläget är optimalt – och som slår hårt mot jobb och tillväxt, och därmed mot den sociala sammanhållningen och tryggheten i Europa.

Men det handlar alltså, i utgångsläget, om 21 gamla miljarder euro som omfördelas, inte 315 nya miljarder euro som tillförs.

Vad den senare summan bygger på är EU-kommissionens förhoppningar att de

21 miljarder som EU garanterar i startkapital ska generera 15 gånger så mycket, i huvudsak privat, kapital utifrån. Det handlar om ett försök till psykologiskt trick.

Möjligen kan man vara generös och kalla de 315 miljarderna en naiv, förståelig och välment förhoppning, med inslag av desperat vädjan till skeptiska investerare.

Få tror dock att den förhoppningen ska slå in. Det finns ett skäl till varför investeringarna uteblivit trots mängder av försök att få igång kapitalflödena. Enbart kapital räcker inte, om tvivel råder kring allt annat och politiska reformer i krisländer uteblir.

Utan effekt kommer inte den nya investeringsplanen att vara – och det är inte fel att EU-kommissionen försöker. Men det lär röra sig om betydligt lägre summor än de som anförs, och sett till den samlade europeiska ekonomin tämligen marginella.

Dessutom finns det en fara, som alltid när storskaliga investeringar ska dompteras eller vädjas fram på konstgjord väg, lätt krampaktigt och byråkratiskt, att pengarna används slösaktigt, ineffektivt och utan att få önskade, långsiktiga konsekvenser. Redan hörs lobbyropen om hur den nya investeringsplanen ska garantera att medel fördelas utifrån olika kriterier, utan egentlig koppling till vad som utgör en strategisk investering för framtiden.

Sverige hör, som Stefan Löfven framhållit, till de länder som vill ha garantier för att pengarna används rationellt och utifrån strikta regler och professionella bedömningar, så att de verkligen kommer tillväxt och jobb till del. Men det brukar sällan bli så med snabbt ihopsatta investeringsfonder, där politiskt profileringsbehov + i det här fallet hos den nya kommissionen + finns med som en av drivkrafterna.

Hur många minns de liknande utfästelser om miljardsatsningar mot ungdomsarbetslösheten som – på initiativ av Frankrikes president Francois Hollande som var i stort behov av att visa handlingskraft – gjordes för ett par år sedan? Det kom föga ut av det.

I bästa fall blir det här investeringsplanen som bryter mönstret och fungerar. Men det finns ingen enkel väg ur de ekonomiska problemen i Europa, och farliga politiska strömningar växer fram.

Mycket står på spel 2015.