Vilken oro är det man väljer att lyssna till?

Få inte panik i migrations- och integrationsdebatten.

”Vi ser röstsiffrorna. Vi läser mejlen som strömmar in. Vi hör hur det pratas runt fikaborden”, skrev kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund igår på DN-debatt när han lanserade tre nya förslag från Kd om en förändring av svensk migrationspolitik. Utspelet som handlar om att sänka bidragen för nyanlända, införa tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren istället för permanenta och skapa snabbare handläggningstider (snabbare avslag) för ansökningar från säkra länder, motiverades med att politiker måste ”lyssna till människors oro”.

Innan jag går in på vad jag anser vara problemen med Kd:s nya ansats i migrationspolitiken är det viktigt även som kritiker att framhålla två saker:

(1) Kd har en historia bakom sig av anständighet och humanism i sin flyktingpolitik, höll emot bra inom alliansregeringen när restriktiva förslag lanserades och utgjorde tillsammans med folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet under åratal ett motstånd i riksdagen mot den så kallade järnaxel socialdemokraterna och moderaterna utgjorde i asyl- och flyktingpolitiken före alliansens tillkomst. Kd:s förslag bör värderas med det i minnet.

(2): Det är bra att både integrations- och migrationsdebatten ges fler och seriösare utgångspunkter, med riktig politik, än den totala, nästan hypnotiserade fixering vid sverigedemokraterna som råder. Båda områdena har långt fler ingångar, och konfliktfält, än bara dem som definieras av de främlingsfientliga. Om allt tvångsmässigt relateras till Sd, kommer det partiet att dominera de debatterna för lång tid framåt.

Med det sagt, ser jag två huvudproblem med kristdemokraternas förslag:

Dels synes utspelet, trots Hägglunds försäkringar, ha som en utgångspunkt att migrationspolitiken ska göras mer restriktiv i hopp om att antalet asylansökningar då ska minska. Den typen av indirekt och negativt volymresonemang är helt fel ansats för en bättre integrationspolitik, och leder snarast uppmärksamhet bort från betydelsen av arbetsmarknads- bostads-, närings- och skolpolitik för lyckad integration. Förslaget att nyanlända ska få tjäna upp till 500 000 kr skattefritt under sina första år är det konstruktiva i utspelet, men saboteras av idén att det ska finansieras genom lägre etableringsersättning till en redan utsatt grupp.

Dels motiveras förslagen med en farligt godtycklig hänvisning till mejl, fikabord, röstsiffror och ”människors oro”. Om förslag går i restriktiv riktning med hänvisning till ”människors oro” – vilken oro står då i centrum?

Kd ska inte fördömas för att man går in i debatten med dessa förslag + även om jag tycker att de går åt ett olyckligt håll – och inte kletas ner med invektiv. Men partiet bör dumpa hänvisningar till stämningslägen och stressade feltolkningar av opinionsläget.

Det pratas kring många fikabord i Sverige, och finns många olika sorters oro. En ”människors oro” – ental – finns inte. Attitydundersökningar tyder snarast på att Sverige de senaste decennierna blivit ett betydligt tolerantare, mindre främlingsfientligt land, med större öppenhet för invandring och mångfald, än förr. Vilket kan vara ett skäl till att de som är missnöjda med den samhällsutvecklingen samlas till ett enskilt parti. Sd:s framväxt kan ses som ett uttryck för att Sverige som land gått i liberalare riktning än Sd önskar. Valresultatet ger skäl att bryta blockpolitiken, men inget skäl till panik i migrationsdebatten där en stor majoritet röstat på dem som markerat stöd för en human, solidarisk migrationspolitik.

Det är sannolikt fler som känner oro för att Sverige ska få ett mer främlingsfientligt, intolerant samhällsklimat, än som oroar sig över invandring. Restriktivare regler och begränsad mottagning med oro som motiv är dålig integrationspolitik. Partier med liberala grundprinciper får inte börja fega ur.