Sorgligt tillstånd i svensk inrikespolitik

Vilket besked är det väljarna förväntas ge den 22 mars 2015 som de inte gav den 14 september 2014? Det finns inget svar på den frågan som inte drunknar i blockpolitisk dogmatism, själlöshet och idétorka. Här föreligger ett fiasko, och det är inte väljarnas.

Att riksdagspartierna – soppan har många kockar – bara två och en halv månad efter ordinarie val drivit fram en situation så ohållbar att extra val blir enda utvägen ska inte ses som en bakläxa till medborgarna, utan som ett pinsamt misslyckande för de förtroendevalda.

Oavsett vilken regeringskoalition som tillträder i kängor, stövlar, pjäxor eller överoptimistiska lågskor efter vårvinterns extra val, vill jag påstå följande: Inget alternativ kommer att vara bättre, mer välgörande och mer intressant för samhällsutvecklingen och svensk politik på längre sikt, än en blocköverskridande regering i nuvarande riksdag hade kunnat bli om bara de blockpolitiska kramperna släppt i tid och förhandlingar getts en ärlig chans.

Ett regeringsunderlag med mittenförankring, i skärningspunkten mellan socialdemokrater, liberaler och gröna, hade varit att föredra framför både en ny alliansregering och ett rödgrönt styre. Mötet i praktisk politik mellan de ideologiska perspektiv, samhällsanalyser och regionala förankringar som S, Mp, Fp och C representerar skulle självklart ha rymt konflikter.Men framför allt skulle det ha väckt till liv många intressanta och ännu outforskade, outnyttjade beröringspunkter.

Vad hade kunnat uppstå vid de beröringspunkterna i form av reformer, initiativ, utredningar, idéer och ett nytt samtalsklimat? Vilka för de kommande åren centrala och avgörande sakområden hade kunnat ges nytt liv genom en blocköverskridande regering med vakna oppositioner till både höger och vänster? Frågor där både alliansen och de rödgröna stått och stampat och där breda uppgörelser ändå än nödvändiga.

Hur hade arbetsmarknadspolitiken, näringspolitiken, energipolitiken, kulturpolitiken, miljöpolitiken, socialförsäkringspolitiken och integrationspolitiken utvecklats om kompromisser gjorts i nya riktningar och kritik kommit från andra håll än tidigare?

Varför eggade inte sådana frågor mer nyfikenhet hos partier som påstår sig vara idébaserade och självständiga? Varför ansåg ens inledande försök till samtal om ett nytt regeringsunderlag vara värre än den bedrövliga situation där 13 procent för sverigedemokraterna gjort hela inrikespolitiken handlingsförlamad, förbittrad och destruktiv i väntan på ett extra val?

En valrörelse bör alltid ha en hjärtpunkt och ett blodomlopp som förser den med näring, och luftvägar som släpper in nytt syre. Några frågeställningar, vägval, dilemman och konflikter som motiv för debatt, engagemang och uppmärksamhet. Varför går vi till val? Ansvarsutkrävande och framåtblick.

Om valrörelsen som väntar bara blir en upprepning av den förra, om politikernas enda besked till väljarna är att det förra valresultatet inte dög för att det inte följde blockpolitikens logik, kommer debatterna att sakna hjärtpunkt och luftvägar, näring och syre. I brist på substans, och mot bakgrund av de ömsesidiga hårda, diskvalificerande beskyllningar som lär hagla mellan partier som inte står långt ifrån varandra i sak, kommer nivån att sjunka ytterligare. Snart går det att räkna in ett par år av förlorad tid i svensk inrikespolitik. Det spär på politikerföraktet, fördröjer ytterligare politiska insatser på riktigt mot social och ekonomisk frustration och riskerar att befästa stödet för strömningar som söker kanalisera missförhållanden, utanförskap och antietablissemangsstämningar för egna främlingsfientliga syften, jakt på syndabockar och hets mot minoriteter.

Fick man önska något, när nu extra valet är ett faktum, vore det att mer eftertänksamma krafter – låt oss kalla dem folkbildarna – i partierna, och samhällsdebatten i stort, klev fram och höjde nivån på den politiska diskussionen. Att valvintern används för de svåraste frågorna, i sansat tonläge och med en intellektuell hederlighet som lägger grunden till den förnyelse av svensk politik som förr eller senare kommer att bli nödvändig bortom blockpolitiken.