Tunga poster och klart att man blir avundsjuk

’Avundsjuk, det är klart att man är avundsjuk, man är väl människa’ sa författaren Lars Forsell i tv-dokumentären om honom som jag tjatat om här på bloggen.

Avundsjuk blir man även som politisk skribent när man läser briljanta kollegors lyckade texter.

Ann-Charlotte Marteus bjuder på en sådan i Expressen. Jag fastnar i synnerhet för de här raderna:

’Varför, till exempel, betecknas försvarsministern utan vidare förklaring som Tung Minister? För att ingen har tänkt en ny tanke sedan Ubåt U 137? Eller för att försvarsministern sysslar med män och manliga ting?
Äldre- och sjukvårdsministern är väl mycket, mycket tyngre. Och skol- och utbildningsministrarna. Och socialförsäkringsministern. För att inte tala om arbetsmarknadsministern.
Det senaste valet var ett jobbval, om man får tro väljarna. De två valen dessförinnan handlade om skola-vård-omsorg.
De flesta väljare i dag tycker nog att de politikområden som förr avfärdades som "mjuka", eller till och med "kvinnliga", är tyngre än försvaret.’

Det här är en gammal käpphäst hos mig som jag tog upp häromdagen och som jag skrev en signerad text om förra hösten:

’Grabbigt värre när ministrar rangordnas

Lars Leijonborg ställde en berättigad motfråga till Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju förra veckan. Han invände, i ett resonemang om moderaternas påstådda dominans inom den nya regeringen, mot att försvarsdepartementet skulle ses som mer betydande än exempelvis utbildningsdepartementet.

Jag har slagits av det under de gångna dagarna: varför resonerar vi kring departementens och ministrarnas prestige som om vi fortfarande levde i början av 1900-talet, med hästdroskor, militärvurm och statsråd i höga hattar?

En regeringsombildning erbjuder högtidsdagar och fritt utlopp för en grabbig journalistisk som känns rätt mossig. Det som räknas när politiska skjutjärnjournalister i Stockholm rangordnar ministerposter är stålar, vapen, poliser och antalet resor någon får göra i världen.

Trots att vardagsnära frågor som jobb, skola, familjepolitik, miljöpolitik dominerar valrörelsen blir värderingen av politiska områden helt annorlunda när en regering sedan utnämns och formerar sig.
Decennier av modern journalistik skrynklas ihop och gamla konservativa mallar från förr vecklas ut.

Finansminister, försvarsminister, justitieminister och utrikesminister ­ det är hårda titlar som smäller högt. Näringsminister, socialminister, skolminister, jämställdhetsminister, miljöminister ­ det är mjuka titlar som blev över. Utifrån sådana grundvärderingar har naturligtvis moderaterna tagit storslam vid regeringsbildningen.

Men om man ser jobb, företagande och utbildning som de viktigaste reformfälten för den kommande mandatperioden, vårdkvaliteten som en av väljarnas hjärteangelägenheter, integrationsfrågorna som den svåraste utmaningen och energi- och miljöpolitiken som en av vår tids ödesfrågor ­ då har folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna fått centrala ministerposter med stort inflytande.’