Frisinnade råd till Jan Björklund

På dagens ledarsida listar jag fem frisinnade profiler och har en lördagskrönika om socialliberalismen där jag skissar på hur några frisinnade råd till Jan Björklund skulle kunna se ut:

’Frisinnade råd till Jan Björklund

När Bertil Ohlin, under många år folkpartiets ledare och senare nobelpristagare i ekonomi, fyllde sextio uppvaktades han med den vetenskapliga antologin ’Ekonomi Politik Samhälle’ (1959).

I ett kapitel betitlat ’Liberaler och frisinnade, professorer och norrlänningar’, skriver statsvetaren Gunnar Gerdner:

’Det finns ingen anledning fördölja, att Bertil Ohlin med sin ’socialliberalism’ gav folkpartiet inte bara ett program utan också en paroll, ett välformulerat och effektivt slagord, vars verkan på det socialdemokratiska partiet kunnat utläsas alltifrån den enklare agitationens hånfulla tillmälen och upp till det motvilliga erkännande, som kommer i dagen t.ex. i Ernst Wigforss Minnen.

Socialliberalismen skapade ett alternativ till socialdemokratin. Den bestred dennas monopolanspråk på att företräda den radikala, tidsenliga och framkomliga linjen, när det gällde socialpolitiken och välståndshöjningen. (…) I läroböcker och uppslagsverk finnar man hur termen ’socialliberalism’ alltmer nyttjats som benämning – för olika tider och länder – på en syntes av social omvårdnad och fritt näringsliv.’

Både företag och dagis, hette det ju senare på valaffischer.
Tron på det socialistiska samhället levde fortfarande på allvar inom socialdemokratin, när Bertil Ohlin började tala om socialliberalism.
Och folkpartiet var en småbutter, skör kompromiss mellan den folkrörelsebaserade, frisinnade liberalismen och den kulturradikala men organisatoriskt begränsade, lätt abstrakta storstadsliberalismen.

Socialliberalismen utmanade socialdemokratin i rätt ögonblick och tvingade det statsbärande partiet att ägna mer energi åt praktiskt, samhällstillvänt reformarbete inom marknadsekonomins ramar än storvulna, farliga, socialistiska godnattsagor.

Och socialliberalismen lyckades förena frisinnets jordnära underifrånperspektiv och betoning av den enskilda människans värdighet, med kulturradikalismens snabba, högtflygande principmedvetenhet.

Det var en kombination som blev fruktbar både när välfärdssamhället växte fram och när det började tappa kontakten med sitt eget ursprung. Att det just var Bengt Westerberg som talade om eget rum på långvården, vittnade om småföretagarnas vardag och tog striden med Ny demokrati var ingen tillfällighet.

Hur ser det ut i dag? Folkpartiet har aldrig övergett denna socialliberalism. Men partiets ledning visade vid några uppmärksammade ställningstaganden förra mandatperioden en demonstrativ motvilja mot att förknippas med begreppet. Bengt Westerberg användes som ett skällsord.

Den strategin körde inte oväntat i diket så att dammet yrde. Inför valet 2006 talade Lars Leijonborg åter om folkpartiets socialliberala identitet.

Partiets slagkraftigaste nummer på senare år – utbildnings- och skolpolitiken, hälso- och sjukvårdspolitiken och utrikespolitiken – lyckas också utan problem att förena socialliberala utgångspunkter med tydlighet och klarhet i budskapen.

Under det pågående landsmötet står psykiatrin, kulturen och äldreomsorgen i centrum för programdebatterna. Partiet håller fanan högt i försvaret av hållbara socialförsäkringssystem med inkomstbortfallsprincipen som utgångspunkt.

Problemet för folkpartiet är för det mesta inte bristen på socialliberalism i ställningstagandena, utan osäkerheten om socialliberalismen kan erbjuda något även i en visionär, framåtblickande debatt.

Det frisinnade svaret är – ja! Och några frisinnade råd till Jan Björklund skulle lyda: Värna ett oberoende och ett djup i samhällsanalysen, fastna inte i trassliga och energislukande motsättningar mellan olika intresseorganisationer. Det finns fortfarande gott om plats och potential för ett genuint idéparti.

Återerövra småföretagarfrågorna. Våga betona den liberala miljöpolitiken och stäng inte alla dörrar till miljöpartiet.
Återupprätta den breda, frisinnade folkrörelsehållningen i ett läge när samhället står inför stora, komplicerade utmaningar som de mest vindkänsliga pragmatikerna inte kan hantera.
Tro inte bara att människan kan i skolåldern, utan att människan kan och vill även fortsatt genom ett långt, aktivt, växlande liv.
Bekämpa jantelagen i alla dess yttringar. Välfärden ska inte finnas för att onödiggöra eller hindra risktaganden och individuella satsningar, utan för att göra det möjligt för fler att våga, i vetskapen att samhället inte vänder ryggen till om det går snett.
Låt inte det högljudda Sverige skymma det glömda Sverige.

Tron på den enskilda människans värde och värdighet, i hennes medgång som i hennes motgång: frisinnets grundinstinkt borde komma Jan Björklund väl till pass.’