Om att bli kränkt och förolämpad av en medarbetare

Jag delar uppfattningen att det gått överstyr med alla som känner sig kränkta av allting, utan proportioner.

Snart kommer någon att känna sig kränkt när det blir nit på trisslotten eller trafikljuset slår om till rött.

Men nu är det dags för mig att säga det också, det känns härligt befriande: jag är kränkt!

Jag är kränkt och jag är förolämpad. Om jag vore med i en tecknad serie skulle det pysa ur öronen på mig med ett svampformat moln ovanför huvudet.

I går blev jag nämnligen utsatt för en gemen och djupt – största möjliga tystnad, trumvirvel, spotlight…. – kränkande (där kom det) fråga.

11.40 i går förmiddag, då jag satt på mitt arbetsrum, ringde en medarbetare på min mobiltelefon och ställde som första fråga: ’jag väckte dig väl inte, du låg väl inte och sov?’

Hallå?

Min första reaktion var: vilken j-vel, vilken oförskämd f-n! Visserligen brukar jag inte komma till tidningshuset förrän framåt förmiddagen, men trogna läsare av min blogg vet förstås att jag brukar vara igång varje morgon, nästan lika tidigt som Lennart Holmlund.

Jag har fått samma fråga vid samma tid på dygnet en gång förut – av David Nyström på Liberala Nyhetsbyrån, där jag hade sökt jobb, för kanske sju-åtta år sedan. Då svarade jag: ’nej, nej, jag sov inte’, vilket var en lögn. Men det var också mycket länge sedan, långt innan jag hade ansvarskänsla, familj och ett hederligt arbete.

Om VK vore ett dataspel och alla hade fem liv att slösa bort innan man får en ’tummen ned’ eller ’suringen’ av mig på ledarsidan så skulle i alla fall denna VK-medarbetare ha högst två kvar efter sin infama fråga.

Min andra reaktion var: är jag så osynlig på arbetsplatsen, trots mina ständiga vandringar genom korridorerna i riktning mot skrivaren eller kaffeautomaten, att min närvaro kan gå alla spårlöst förbi? Har jag förvandlats till Gösta Ekman i sketchen?

Min tredje reaktion var: vad har jag egentligen för rykte som kan få en medarbetare att överhuvudtaget ställa frågan om jag ligger och sover vid lunchtid? Detta får mig att bli lätt nervös.

Det väcker ett minne från mina år i Tensta i Stockholm där en granne en gång med blängande blick röt åt mig: ’Jag vet nog vad ni håller på med där uppe’, ’Vad menar du?’, svarade jag lätt förvirrat.

Efter en stund kom det fram att det gick ett rykte bland somliga i kvarteret att min etta användes av polisen som spaningslägenhet mot narkotikahandel. Jag har ingen aning om hur det ryktet uppstod och ställde ingen följdfråga, men helt klockrent kändes det inte.

Hur som helst: jag är kränkt. Och min värderade medarbetare står under uppsikt, under observation. Och när jag väl kommer till tidningen i dag ska jag ställa till med ett jäkla buller, så att ingen kan undgå att märka att jag är där.