Ledarsidan, Dramaten och Helge Skoogs soppteater

Efter en stärkande promenad till jobbet fick jag redan i porten till tidningshuset höra en mycket underhållande anekdot om skådespelaren Sture Lagerwall (som jag inte visste vem han var när jag hörde namnet, men som nog många känner igen när man googlar fram en bild på honom.)

Jag sparar anekdoten till ett senare skede, men den för mig in på en liknelse mellan ledarsidor och teatrar som jag kom på under den höstvackra vandringen nedför Gammliabacken, genom Haga och, nåja, längs stora, bullriga vägen bort mot Västerslätt.

Ledarsidan är som Dramaten och den här bloggen är som Helge Skoog och improviserad soppteater.

Den osignerade huvudledaren är som en traditionsrik klassikeruppsättning av Strindberg eller Shakespeare på stora scenen – kristallkronor i taket, officiellt och värdigt, med en linje över tid, ett arv och en historia.

Sedan har ledarsidan mindre scener för täta kammarspel, djärva experiment, lättsammare komedi och små enaktare. Det är underledarna och de andra momenten nedanför huvudledaren.

Och så finns de stora monologerna eller solouppträdandena med en ensam gestalt på scenen, våra krönikor.

Den här bloggen står för improvisation, ögonblickliga infall och omedelbara reaktioner utan något fastlagt manus, repetition eller storartad scenografi.

Helge Skoog, mer än Dramaten alltså.

Och därmed har jag väl avslöjat vad som i hemlighet är ett av mina drömyrken: teaterchefens eller teaterregissörens förstås.