Partiledardebatten – en snabbrecension

En snabbrecension av partiledardebatten i riksdagen – partiledare för partiledare (och då framför allt av hur de lyckades förmedla sina budskap i debatten, inte av sakinnehållet i deras anföranden – om debatten i sak återkommer vi på ledarsidan i morgon):

Fredrik Reinfeldt: mer offensiv än vanligt, verkar ha tagit åt sig lite av kritiken om att han legat alltför lågt i debatten, kan hantera frågor om och försvara arbetslinjen som ingen annan, breddar sig däremot sällan ideologiskt.
Sammantaget blev det väl oavgjort mellan honom och Sahlin. Det var klart godkänt och en uppryckning för statsministerns del.

Mona Sahlin: försöker kombinera antydningar om förnyelse med väldigt traditionalistisk retorik – ibland lyckas det, ibland saknas trovärdigheten. Jag tycker som bekant att hon är en mycket skicklig debattör, hon blir definitivt en svår motståndare för Reinfeldt under mandatperioden.
Hennes stora problem kan visa sig vara dels de höga opinionssiffrorna som gör det egna partiet ovilligt till förändringar, dels bristen på ett rödgrönt regeringsalternativ. Också klart godkänt.

Maud Olofsson: bättre nu än i förra partiledardebatten, visade att hon förstått behovet som centerledare av att tydligare förklara vad regeringen vill i regionalpolitiken och för glesbygden. Tog tag i debatten om företagarklimatet på ett bättre sätt den här gången.
Debatten var ett steg i rätt riktning för näringsministern.

Jan Björklund: har höga förväntningar på sig och infriade väl dem i huvudsak även om han fortfarande behöver bli varm i kläderna på andra områden än skolpolitiken. Han är trots allt ett klart lyft för alliansen i den offentliga debatten och är nog oppositionens svåraste motståndare för tillfället.
Nästa gång får han dock se till att skriva ett nytt tal, inte upprepa gamla anföranden från folkpartiets landsmöte.

Lars Ohly: ingen, inte heller vi meningsmotståndare, kan förneka att han är en skicklig och underhållande debattör, en av riksdagens bästa. Ibland blir budskapet väl fantasifullt, men att Lars Ohly kan hantera en riksdagsdebatt råder det inget tvivel om. Kanske är det själva problemet – han får fram med stor tydlighet vad partiet faktiskt står för.

Göran Hägglund: nja, jag tyckte nog att det var en lite dämpad och sliten kd-ledare som uppträdde i debatten. Har verkade inte helt oberörd av den senaste tidens återkommande bakslag för kristdemokraterna. Presterade under sin normala förmåga.

Peter Eriksson: kanske den ärligaste och sakligaste debattören av alla, och han säger en del bra saker, men jag tycker att han sedan regeringsskiftet haft en framtoning av lite trött leda vid hela det politiska arbetet.
På något sätt sänks tempot och intensiteten helt när han har ordet, och man minns inte riktigt vad han sagt efteråt. Maria Wetterstrand är ett starkare kort för miljöpartiet i sådana här sammanhang.