USA:s presidenter – plats 25 gjorde hyfsat ifrån sig

Ge upp?

Nej, presidentrankingen fortsätter helt oberörd av kommentarer om att denna envisa vilja att rangordna varenda amerikansk president (minus George W) i historien är något som borde analyseras av någon annan profession än historikernas.

Vi är framme vid plats…

25. William Howard Taft 1909-1913 – republikan

William Howard Taft efterträdde som president 1909 den dynamiske, progressive Theodore Roosevelt i vilkens regering han från 1904 suttit som krigsminister.

Det var Roosevelt själv som gett Taft sin välsignelse och sitt stöd under nomineringsprocessen och när han tillträdde togs det för givet av Roosevelts anhängare att Taft skulle fortsätta den radikala och aktiva reformpolitiken med udden riktad mot storföretagsmonopol, tullar och allmänna orättvisor.

Men Taft saknade Roosevelts energi och gåpåaranda och visade sig snart luta åt ett mer konservativ program. När han tidigt vek sig för tullopinonen och godkände den protektionistiska s.k ’Payne-Aldrich-tullen’ väckte det vrede hos de progressiva.

Trots att Taft fullföljde Roosevelts linje i kampen mot monopolbildningarna inom näringslivet och i miljöpolitiken liksom sin företrädare skyddade stora naturområden, var missnöjet utbrett när det republikanska partiet skulle nominera sin presidentkandidat inför valet 1913.

Många röster höjdes för att Roosevelt måste förmås återvända till politiken och ex-presidenten som i början ställt sig lojal med sin efterträdare hade också själv kommit till övertygelsen att han måste kandidera.

Taft fick som sittande president och efter ett kuppartat nomineringskonvent sitt partis stöd, men Roosevelt ställde upp på egen hand och utklassade i valet 1913 Taft. Det faktum att republikanernas röster splittrades på två namn underlättade dock för demokraternas Woodrow Wilson att vinna.

Taft blev 1921, åtta år efter sin avgång som president, utsedd till domare i Högsta Domstolen. En position han höll fram till sin död 1930.

Sin kanske mest originella insats i livet gjorde han dock som populär och skicklig guvenör på Filippinerna mellan 1901-1904. Han var så fäst vid sitt uppdrag där att faktiskt i början på 1900-talet vägrade lämna ön trots att den då nyutnämnde presidenten Roosevelt erbjöd honom en plats i Högsta Domstolen.

Först när ministererbjudandet kom 1904 gick Taft med på att åka till Washington – men under förutsättningen att han fick mandat att fortsätta handha en del filippinska ärenden. Och Högsta Domstolen hamnade han ju i ändå så småningom?

Taft hade ingen tacksam uppgift som efterträdare i Vita Huset till den på alla sätt väldige Roosevelt – med vilkens mått han mättes under åren i Vita Huset.

Han förväntades av sitt parti utan avvikelse administrera och utveckla vad Roosevelt inlett. När Taft satte egen dagordning blev förtroendekrisen ett faktum. Taft gjorde dock – det måste sägas – hyggligt ifrån sig också som president och hans samlade karriär i amerikanskt samhällsliv för honom upp till 25:e plats på min lista.

25. William Howard Taft (1909-1913) – republikan
26. Benjamin Harrison (1889-1893) – republikan (i 1800-talets mening)
27. Rutherford B Hayes (1877-1881) – republikan (i 1800-talets mening)
28. John Calvin Coolidge (1923-1929) – republikan
29. Martin Van Buren (1837-1841) – demokrat (i 1800-talets mening)
30. Richard Nixon (1969-1974) – republikan
31. Herbert Hoover (1929-1933) – republikan
32. Gerald Ford (1974-1977) – republikan
33. Andrew Johnson (1865-1869) – demokrat (i 1800-talets mening)
34. Franklin Pierce (1853-1857) – demokrat (i 1800-talets mening)
35. Millard Fillmore (1850-1853) – whig
36. John Tyler (1841-1845) – whig
37. Zachary Taylor (1849-1850) – whig
38. James Buchanan (1857-1861) – demokrat (i 1800-talets mening)
39. James Garfield (1881) – republikan (i 1800-talets mening)
40. Warren G Harding (1921-1923) – republikan
41. William Henry Harrison (1841) – whig