Om lätt psykning från en krönikekollega

Flera av mina favoritkrönikörer här i världen är också bloggare på vk.se.

En av dem är sportreporten Patrick Krainer som brukar briljera med sin lördagskrönika i VK varje vecka.

Eftersom jag också har en stort uppslagen lördagskrönika, på ledarsidan, samma dag så är vi även i det avseendet kollegor (och konkurrenter förvisso).

Ibland när vi stöter på varandra i det stora VK-huset händer det att vi växlar några ord och utbyter lite erfarenheter kring vedermödan att skriva krönikor och göra listor – prestigelöst, solidariskt, med den gemensamma slutsatsen att man ofta är ute i sista stund med de där texterna.

Så därför känns det här blogginlägget från Krainers sida som en lätt psykning, ett litet svek, ett slags stilla farväl till solidariteten oss lördagskrönikörer emellan.

Han är redan i stort sett klar med denna veckans lördagskrönika, låter han meddela – på torsdagskvällen!

På torsdagskvällen.

Så lyckligt lottad är inte jag. Visserligen hade jag bestämt ett ämne tidigt under veckan för lördagskrönikan: EU-toppmötet som börjar i morgon. Men så påpekade i dag en kollega på ledaravdelningen att de där toppmötena ju brukar sluta först sent på fredagskvällarna. Tänk om det blir för sent för min deadline? Tänk om slutresultatet ställer hela analysen på ända?

Ridå.

Det var den planeringen.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om, kanske blir det EU ändå, kanske får jag fundera ut något annat i natt.

Men vem ska jag utbyta denna erfarenhet med nu?

Krainer, han är ju i stort sett redan klar han.